Att det är tomt här hemma utan Sikkan aka Terroristen är ingen nyhet för er som brukar läsa bloggen. Senast idag störtlipade jag för jag kom på att han är borta på riktigt, och att han ALDRIG kommer tillbaka. Det är tungt att mista ett djur, nästan lika tungt som att mista en människa. Sikkan var ännu värre att mista för mig, han var lite av det jag definierade mig som, vem jag var under 8 år. Tjejen med den där roliga lilla hunden...Senast igår kom det fram en för mig okändkille och sa till oss: Jag hörde om Sikkan, fan vad trist, han var ju så jävla skön! Det visade sig att min sambo jobbat ihop med honom under en månad el så, när Sikkan var med på jobbet på förmiddagarna, och gjorde total succé på kontoret...Lilla korven  

I alla fall...Nu när man "bara" har Lotus här hemma slås man av hur enkelt det är att bara ha en hund. Jag minns knappt att jag haft det, då Sikkan bara var två år när vi skaffade Harry, som i sin tur var två när vi skaffade Lotus. Det jag vet är att jag inte ska ha fler än två hundar sålänge jag inte bor i hus, men frågan är om jag ska ha två hundar nu? Jag är supersugen på valp såklart, eftersom jag PAXat bästa valpen i bästa kullen, men ändå...Att torka kiss, springa ut på nätterna, inte kunna gå långprommisar, fixa "bäbisvakt" och börja om med ensamhetsträning känns sådär. Kisseriandet särskilt, eftersom vi bor två trappor upp utan grönområden direkt utanför. Dessutom är det ganska skönt att bara behöva träna en hund, satsa alla pengar på en hund och skämma bort en hund....jag vet inte jag, en hund eller två? Vi får la se!

Lotus, väl kamouflerarad, fårskallarna och matten     Taget förra vintern.