Man kollar såklart en del på hundbloggar, och framförallt aussiebloggar. Man ramlar in på uppfödares sidor, kollar vad de har för hundar och vilka valpplaner som finns...Och man undrar: VART I HELVETE GICK DET SÅHÄR SNETT?

Att man avlar på utställningsmeriter (och ett halvkasst MH) som enda bevis på att hunden faktiskt ska gå i avel kan jag till viss del köpa, även att endast utställningsintresse för mig inte motiverar köp av brukshund... Vad som är en bra hund för mig behöver inte vara det för andra, jag fattar att vi alla har olika standard.

Att man väljer avel på hundar som är otillgängliga och kanske har stora rädslor- Ok jag kan köpa det (utan att för den skull tycka att det är vettigt) för olika uppfödare har olika visioner och man kanske anser att andra kvalitéer som hunden har väger upp detta. Jag hoppas dock att valpköparen (som kanske är mindre insatt i sitt valpköp än denne borde vara) blir upplyst om att dessa problem finns, och i stor grad kommer att nedärvas och KANSKE bli ett problem.

Det jag överhuvudtaget ALDRIG kan acceptera är avel på hundar som man VET att syskon, föräldrar osv har sjukdomar som bevisats ärftliga i hög grad? Hur kan man ens tänka tanken att avla på hundar där man vet att nära släktingar har EP? Talar man om detta för sina valpköpare? " Ja alltså, det finns EP i släkten, men de är ju så gosiga/snälla/ roliga/söta hundar, så det går nog bra?" VILL MAN säga till någon som precis fått ta bort sin lilla valp pga anfall att "Jo, jag trodde att detta kunde uppkomma men valde ändå att ta kullen"? Eller säger man helt enkelt att "Jag hade ingen AAAANING" när de senare ringer och gråter?

Att man avlar på släkt till bevisat sjuka hundar, när man vet att EP ofta uppkommer efter två års ålder innan de ens är två år gamla säger ganska mycket enligt mig! Jag kan inte tro annat än att det beror på girighet, man vill helt enkelt tjäna pengar på att mångla ut MÄNGDER med valpar, oavsett vad detta kostar valpköparen i förlängningen (och nu snackar jag inte i pengar)??? När det dessutom finns bevisade ögonsjukdomar, valpar som blivit blinda osv så fortsätter man ta kullar på dessa djur? Släng in låg eller ingen röntgenfrekvens och skaka om och Voilá- DEN PERFEKTA CHANSEN ATT FÅ EN SJUK HUND!

Jag vet att alla inte tycker att min hund är "bra" nog att gå i avel, jag inser också att han har sina svagheter, vilket alla hundar har. Jag kan åtminstone gå och lägga mig med gott samvete, för även om min hunds avkomma inte blir så bra på tävlingsbanorna som jag hoppas VET jag att de allihop blivit sociala, trevliga hundar som förhoppningsvis får med sig sina förädrars oberördhet för skott och deras möjlighet att lösa problem samt avreagera då de blivit skrämda.Jag vet dessutom att jag gjort mitt absolut yttersta för att inte bidra med fler rassjukdomar genom att DNA-testa, fast de kostar ganska mycket pengar...

Jag undrar om man sover gott då man avlar på rädda, sjuka och obevisat arbetsdugliga hundar? Gör man det så har man inget samvete, detta drabbar endast tredje part dvs valpköparna! Jag vill klargöra att jag inte skriver detta inlägg för att "snoka" "vara elak" eller "lägga mig i". Jag skriver det här inlägget för jag är ALLVARLIGT oroad för era hundars bästa, valparnas bästa och för rasens framtids bästa! Kanske måste det bli reg. förbud för fler och fler åkommor, avelsspärr på fler hundar och större styrning från SKK's sida. Trots att jag är för att människor får tänka själva, ta egna beslut och agera hyfsat fritt verkar detta som den enda möjligheten för att styra upp rasen och dena helt ovettiga aveln. Eftersom det verkar finnas människor som kan göra precis VAD SOM HELST för pengar och tänker lite eller inte alls så får väl reglerna klämma åt dessa "uppfödare"???