Hoj hoj!

Påsken och den långa ledigheten har verkligen avnjutits på alla sätt som är möjliga! God mat, bästa sällskapet, party och långa promenader i solen= Toppen!

Jag har haft det så jäkla bra med lagad mat på bordet och folk som har tagit hundarna på promenad lite nu och då så att jag har kunnat jobba undan en del rättning av de nationella proven-topp! Hundarna har fått träna lydnad på Kalmar BK och lydnad och uppletande på Mönsterås BK, samt vara med överallt och ingenstans och de har skött isg så himla bra!

Hemfärdsdagen var väl allt annat är positiv, men när jag kom hem kändes det ganska skönt att få vara hemma hos sig själv, oavsett hur bra jag haft det borta.

Idag var det första jobbardagen och jag har firat den med att visa sök med båda hundarna för hundeleverna. Lotus fick som en apellruta med tre figgar, två med markering och påvis och en rolig hitta. Inte en enda blindning på hela tiden, trots att han gick tomt en del, men dessa figgar låg ner allihop och då blir han ju inte så himla triggad som om de står upp...Hmmm!

Pax fick två figgar som han såg när de gick ut, samt att vi visade Tant-sök och Pop-up figge med honom. Han far ju som ett jehu i skogen och hittar och letar så fint så fint! Jag var så himla stolt över honom för vi har faktiskt kommi väldigt långt med skogsträningen, även att han inte är så jäkla enkel på lydnadsplanen direkt...

Dagen avslutades med 7.5 km löpning-underbart! Efter 2 km var jag hyfsat trött på den lilla hunden som for omkring och stökade med Lotus och skulle springa än framför och än bakom, vilket är svårt när man sitter fast i midjebälte...Efter det vände det och de travade så fint- nu sover de båda gott och jag hoppas de är lika nöjda med dagen som jag är!

En gång hörde jag ett ordspråk som löd "Snacka gärna skit om mig, men ge fan i att kommentera min hund", och just då förstod jag ingenting av ordspråket och tyckte kanske till och med att det var lite fånigt. Idag förstår jag precis vad som menas, och jag förstår att med så jädra många ömma tår som man lyckas trampa på, med eller utan avsikt, så kan det absolut inte ske någon utveckling inom den ganska hårt drabbad aussieaveln.

Ett exampel: Efter att jag lagt upp mitt inlägg (el mina, det finns två!) som senare hamnade i aussietidningen hörde jag/läste en massa diskussioner i sann "vem-fan-tror-hon-att-hon-är"- anda. Mycket underhållande måste jag säga, och mycket avslöjande om de personer som förde dessa diskussioner. Att kunna skilja på person och åsikt är något vi tränar våra elever i dagligen, och jag skulle tro att detta sker även på lägre stadier i skolan. Det kan vara som med mattelektionerna som avhandlade medelvärde- man har helt enkelt missat dessa. Oavsett vad vill jag härmed göra ett inlägg som kanske kommer att skaffa mig än fler "ovänner" (alltså jag ser inte dem som ovänner till mig, men med tanke på det språkbruk som användes var inte det motsatta förhållandet lika kristallklart ;))

De jag umgås med inom aussievärlden är de allra flesta mycket intresserade av avel. Om de inte är uppfödare själva så är de intresserade för att de själva är tävlingsförare och liksom jag, planerar (ganska) många år i förväg, och är beredda att göra det för att kunna få en bra valp när det blir dags. Det är helt naturligt för oss att göra listor, diagram och föra olika sorters statistik. Dessa tas upp för diskussion över MSN eller över ett glas rosé så ofta som vi har möjlighet att ses. Vi skickar ofta SMS när vi sett någon ny, hittills okänd parning, när någon uppfödare avslöjar vilken hane de ska använda och även nya tävlingsresultat osv. osv. i all oändlighet. Det är sådant vi gör, som vi gillar att prata om och oavsett hur det sticker i andras ögon så är det så det är. Gott och väl! Efter mitt inlägg i aussietidningen deklarerade flera att de skulle minsann sluta läsa tidningen pga mitt inlägg. Jag hade nämligen pekat ut "en del personers hundar" som dåliga, inte värda att leva och allt vad det var. Jag läste min text noggrant och kunde ingenstans se att jag sagt att rena "utställningsaussies" på något sätt inte var värda att få leva. den enda slutsatsen jag kan dra av denna kritik är att det finns så många ömma tår att man inte kan låta bli att ta kritiken personligt, och applicera den på sin egen hund.

Samma sak gäller en lista över valpkullar som en av mina allra bästa vänner lagt ner ett jäkla jobb på att sätta ihop. Listan började som ett material för oss att sitta och jämföra kullar och ha en kul diskussion kring detta, för vi är faktiskt intresserade av rasens framtid. Att vi förde dessa diskussioner var väl känt sedan innan och när listan också blev känd hörde många av sig och var nyfikna. All info på listan finns att hitta på SKK alltså offentlig information- och ÄNDÅ TAR DET HUS I HELVETE!

Man hör av sig och vill att listan ska tas bort, uppgifter ska ändras, intentionen med listan ifrågasätts, kunskaper ifrågasätts osv. osv. MEN HALLÅ? Om man vill göra en lista med offentliga uppgifter så får man väl göra den listan som man vill? Om personen som läser listan sedan inte kan tolka densamma så är det knappast listtillverkarens problem, eller? Har man så ömma tår så att man tror sig vara förföljd och att någon gör detta endast för att jävlas med en själv behöver man nog ta sig en funderare. Är det så att man tar allting som kritik, eller är det så att man känner sig osäker på sin egen kulls lämplighet och just därför tycker att det är jobbigt att all info sammanställs och publiceras? Har man rent mjöl i påsen så brukar man ju inte ha några problem med att bli granskad....

Idag är det en sån där gnälldag, och de som läser min blogg som fått för sig att jag hatar hundar och särskilt mina egna bör inte läsa vidare, eftersom det intrycket kan komma att förstärkas ytterligare...

Det var en gång en matte som var så urbota korkad att hon kom på att hon behövde en hund till. Varför? Jag vet inte, men så börjar i alla fall sagan om "Hundvalpen från helvetet".

Jag vet inte vad jag gjort för ont i livet, eller varför någon tycker att  jag behöver ett straff, men ett straff har jag fått och det med råge! Pax är en sån fruktansvärd slyngel just nu, så jag orkar knappt se honom. Han ligger inte stilla och sover på nätterna, som normala hundar gör, utan sysselsätter sig med att vanka omkring och leka med saker, gärna genom att putta in dem under min säng och sedan högljutt jobba för att de ska komma fram därifrån igen. När han inte tuggar sönder sina leksaker tuggar han gärna sönder mina saker, t ex skor, strumpor och en och annan BH. Vart han får dem ifrån? Tja han hämtar det han vill ha där det råkar ligga... När vi går promenader tar de första 100m ca 20 minuter, och efter det är jag irriterad, genomsvettig och vill bara gå hem och lägga mig igen. Orsak? Hundvalp som har tokryck åt alla håll samtidigt, och när han inte sliter som värsta draghunden på slädhundsrace ska det pinkas varannan meter (max) och slickas ver tredje. Om man inte får slita 100% framåt kan man alltid gå snett bakom och slita 100% snett bakåt utåt höger, vilket ger att matte: A: får en sjukt lång vänsterarm, B: Tappar sin vänsterarm eller C: tappar balansen, stukar foten och tappar kopplet. Klart och betalt!

Det var en gång en matte som tyckte att sök verkar vara en superrolig gren att pyssla med, och hennes hund verkade ha talang för detta. Varför? Jag vet inte, men såhär börjar sagan om "Aussien som inte kunde söka".

Jag trodde att nu jäklar var vi på gång! Nu funkar precis allt i söket- Tjohooo! Äntligen dags för tävling. Sedan började Lotus kampa med sin egen rulle...Och sedan kunde han inte hitta en enda figge...Och sedan bröt matte ihop på stigen- RIDÅ!

Så fort som det ens andas tävling så brakar söket ihop totalt och visst springer han som en tok i jättefina, raka slag och med en härlig attityd- MEN han hittar inte en jäkel och han lek-kampar med sin egen rulle...Hur många gånger ska man bryta ihop och komma igen? Just nu känner jag för att börja med kaninhoppning  alltså!

Sen att vi har ett UNDERBART framåtsändande med tydliga skillnader före/efter gruppen gör ju ingen jävel glad då man inser att själva problemet i detta momentet är just gruppen...När ska en hund på snart 6 år lära sig att det är OK att passera människor utan att försöka våldta dem, jag bara undrar?

Ibland så bara känner jag hur jag hatar hundar...Så mycket att idag efter jobbet blir det 45 min brukslydnad med L och 45 min agility/lydnad med P. SÅDETSÅ!

Snipp Snapp Snut-så var sagan slut!   Mini-terrorist ungefär såhär års förra året...   Åh, vilken jobbig lillebror! (och inte blev det bättre heller...)