Trots isande vindar och hög stress skulle jag ge mig ut på lunchen idag för att lägga spår på de snötäckta åkrarna. På grund av sjukt dåligt samvete för utebliven sökträning i lördags tänkte jag galoppera ut de där spåren åt hundarna, springa på lektion och sedan ta spåren direkt efter...Allt klart så långt, och jag släpper på Loppan på sitt spår först. Full fräs iväg, och åt rätt håll också, tjohooo!   När vi kommer såpass långt att det är dags att vinkla så 1: hittar inte Lotus vinkeln 2: hittar inte jag mina egna fotspår...Jag bestämmer mig således efter lite strul för att skita i den sträckan och valsar iväg mot nästa del, som jag tror att jag vet vart den är (på ett ungefär, typ...) med måttligt irriterade steg  . Som tur är tar djuret upp spåret och spårar fint fram till slutpinnen-tjofaderittan. Det som var synd var att 250 m av 500 inte blev spårade, vilket känns som slöseri då jag i hetsigt tempo trotsat de isiga vindarna...Men det blir ju sällan som man tänkt sig! Pax går bättre, fint i spåret hela tiden, men hoppar och skuttar lite åt alla håll vid apporterna. Hur som helst tar vi oss runt och alla är nöjda och glada efter lite bollkastning på ett stort gärde  

Forttsättningen på detta blogginlägg skulle kunna vara bittert, men jag är mer road än vad jag är sårad/ledsen/besviken  Häromdagen hade jag lite kontakt med en uppfödare som jag känner lite mer väl än andra, och vi pratade då om avel. Hon hade blivit kontaktad av en kvinna osm inte vågade ringa mig och fråga om parning eftersom jag var en synnerligen otrevlig människa- WHAT!?!  Jag kan med säkerhet säga att jag ALDRIG pratat eller skrivit en enda rad med/till denna människa  och hon vet ändå precis hur dan jag är som person- snacka om människokännare!

Att skilja på sak och person var en av de första sakerna mamma och pappa lärde mig då jag hade begrepp nog att förstå sådana saker. Om man tycker att jag skriver otrevliga saker här i bloggen eller på FB måste det ju naturligtvis vara så att jag är en otrevlig människa- eller?

Jaja, ingenting jag är ledsen över precis, jag är gärna en otrevlig person om det hindrar bittra, onyanserade människor som ändå inte gillar mig från att ringa upp och fråga om att låna hane som jag ändå inte vill låna ut  

Jag brukar vara ganska så välrganiserad när det kommer till hundträning. Även att de flesta andra saker som sker i mitt liv kan vara ganska så (väldigt) ostrukturerade och ogenomtänkta så är hundträningen ganska välplanerad, och jag brukar hålla mig till min plan...

Så skedde naturligtvis inte sist, och min nya upplevelse fick mig att tro att jag ska skita i planeringen och bara kööööra. Jag hade bestämt att Lotus skulle träna FF+fjärr från elitlydnaden samt kryp och skall från Hkl, för att underhålla. Helt hux flux hade jag tre minuter över innan jag skulle in och delta på möte på bruks då jag, som i en dimma, ser mig själv ställa upp för framåtsändande. Jag vet inte riktigt hur (om) jag tänkte, men skickade hunden gjorde jag, och bra gick det dessutom! Alltså är det nya att vila hunden i form för att sedan bara köra moment lite hipp som happ, utan en enda tanke som: hur gör jag om det blir fel? Vad är min strategi om ditt eller datt inträffar osv. Nu vore det väl tacksamt ifall jag kan glädjas över denna oväntade framgång, men min glädje grusas något (mycket) av att jag inte har nån tävling att sikta på förrän tidigast i april...Darn! Lkl sök ska dock klaras av innan dess, det nya i söket blir att Loppan ska få kampa med figgarna istället för godis, så får vi väl se om det sätter lite mer sprätt under tassarna  

För övrigt verkar gammelgäddan helt med på att lydnadslydnad is tha shit, så vi kör på i ett lagom tempo för att sedan toppa formen till någonstans efter SM, alternativt framåt höstkanten. Pax tränar på och med både agility och brukslydnad att satsa på blir det myyycket i den lilla björnhjärnan att hålla reda på. Tur för honom att han är sååå söt och lätt att ha att göra med, annars hade det brunnit rejält på honom ett par gånger när han med tom blick stirrar på mig och tänker "sitt, sitt? Näää det vet jag nog inte..." Hur som helst har jag anmält till två Jenny Damm-kurser under vår/sommar, så han får väl i allsin dar bli agilityhund på heltid då?   Bara att köpa ny valp för mig då med andra ord, men det är fanken inte lätt att välja alltså...Det där att förutspå vad det kan bli av olika kombinationer är väl bara att ge upp sååå...Kanske inte blir nån aussie trots allt, jag får väl helt enkelt vänta och se vad som dyker upp!

För ett tag sedan lovade jag mig själv att sluta bli arg. Att känna att "Ok, människor är idioter" och sedan bara släppa det skulle vara min högsta inblandningsnivå. Jag menar, hundavel är väl inte en så big deal? Det finns människor som svälter i världen, och så sitter jag och ojar mig över hundavel? Jag kan bara fokusera på mina hundar, para Lotus och ta en valp där, sedan byta ras- end of story! Men sen börjar man tänka... Idag tänkte jag: Ok ingen reaktion innan du fått mat och kaffe, så att din ilska inte grundar sig på matagression och koffeinbrist...Nu, med full mage och första kaffeglaset urdrucket kan jag bara konstatera att det inte hjälpte ett smack och jag är lika jävla förbannad som innan!

Om man nu gillar aussies (vilket jag gör) är det jävligt svårt att sitta bredvid och bara kolla på när usla hundar (ja det tycker jag faktiskt!) går i avel, utan någon som helst meritering (inte ens fin-fina utställningsresultat) och med ett kasst MH. När man ser sådana saker så blir jag bara helt topp-tunnor-rosenrasande, ja helt jävla hjärtattacksvarningsgalen!

Man kan välja att para aussies utifrån utställningsmeriter och med halvtrista MH:n för alla köpare som vill träna och tävla sin hund, i alla fall inom krävande bruksgrenar eller vallning. Motiveringen kan då vara att aussien ändå är kassa brukshundar, så man skiter i bruksmeriter, MEN man vill föda upp snygga utställningshundar...Okej, jag håller absolut INTE med, men jag kan faktiskt någonstans förstå att en del människor tänker så. De är nöjda med sin snygga light-aussie och vill befolka världen med fler snygga light-aussies: end of story.

Men när man väljer att para en aussietik (inte en utan flera gånger) med ett kasst MH och utan meriter med en hane som inte ens klarat MH, då börjar man ju undra exakt vart någonstans som hela parningsbiten gick fel? Vad hände med "Jag gjorde mitt bästa"??? Vad fan hände liksom? Jag kommer ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG köpa att det handlar om NÅGONTING annant än pengar! Då tycker jag fan att man ska stå för det också, om någon frågar så hoppas jag att man rakryggat säger: det finns sååå många dumma jävlar därute som köper vilken hund som helst, och jag gillar stålar! Troligt? NÄÄÄ! Kommer uppfödaren stå där när valpköparen med tävlingsambitioner inte kan göra ett skit med sin hund för att den inte ens går att leka med? Kommer uppfödaren ta emot den stackars familjen vars hund biter alla ungarnas kompisar så fort tillfälle ges pga bristande socialitet, med öppna armar och erbjuda livstidssupport? Kan man tänka sig att ta tillbaka en hel kull med kassa hundar för att valpköparna inte orkar/klarar/vill lägga ner en hel livstid på att få hunden att klarar det minsta lilla? Typ såhär kan det se ut, skojjig hund va??? Eller inte... Så kan man ju också lägga en kommentar som att aussien som ras är ganska drabbad av reservation i sociala situationer, att det ibland brister i både lekfullhet och nyfikenhet och att det ibland finns för mycket aggression, vilket en del valpköpare har problem med...

Under My Dog-utställningen som var i helgen fick Pax en parningsförfrågan. Jag var inte i montern just då, men en person hade frågat min kollega om han var tillgänglig för avel, intresset grundades på att han hade SÅ SNÄLLA ÖGON. Hennes tik hade också det, så det skulle säkert bli fina valpar! HALLÅÅÅÅÅÅ! Pax är en underbart snäll hund, toklätt att ha att göra med, funkar med alla hundar, människor och andra djur, men rastypisk? Kanske! En verklig tillgång att använda i aussieaveln? Tveksamt! Det känns som att oändligt många motiverar sin avel med dessa tomma jäkla skitargument, vaddå snälla ögon? Kaniner har snälla ögon, ge dig in i kaninavel om det är snälla ögon du vill åt! Om kaninen inte fungerar som en kanin borde så är det åtminstone enklare att göra sig av med en kanin, så gör världen (och aussien) en tjänst och föd upp kaniner för fanken! Nu vet jag inget om prestationsavel och kaniner i relation till varandra, men det kan väl inte vara så jädra svårt? Man kan ju nästan inte misslyckas, och gör man det mot alla odds finns alltid fiskar eller vandrande pinnar, föd upp vettja!

Jag bara funderar som så, att om jag skulle få en fin valp efter Lotus, men den i sin tur kanske aldrig får några valpar så kommer jag om en sisådär 15-20 år vara hopplöst utan aussie. Har då de hundar som finns nu som jag gillar inte fått några valpar eller om deras valpar inte blev vad man hoppats på (ÄVEN ATT MAN GJORT SITT BÄSTA-PÅ RIKTIGT!) så kommer jag att vara tvungen att byta ras. För på varje seriös uppfödare som vill bevara aussien som den bruks/vallhund den är går det minst fem rikspuckon som vill avla fram snälla ögon, eller inte ens det utan levande pengahögar som man kan slopa till höger och vänster för de kräver nada och vill nada och går att använda till ingenting alls...Och då, då är det kört! It aint over til' the fat lady sings brukar man ju säga, men min tjocka dam skriker för full hals och det på bekostnad av de allra flesta arbetande raser, som långsamt, långsamt blir förvandlade till (i bästa fall) meningslösa fläckiga mähän som passar bäst som fällar på golvet...men de har ju snälla ögon förstås!