Förvirringen kvarstår- vi är fortfarande usla på lydnad och nu kan hunden inte längre rak inkallning...Jaaa vad ska man säga? Jag fått ny inspiration till fjärren för att få till det ytterligare liiite liite bättre, så att man säkert vet att 10:an sitter som en smäck ;) Så, efter brukset är färdigtävlat blir det tegelsten och godis på framtassen vareviga dag! Provade godis på framtassen idag och det är egentligen bara sittet som tassen rör sig på- något att jobba på alltså!

Hur som helst, söket i lördags gick kalas, för Lotus såg det ut såhär:

Skick 1: Helt dold figge i hörnet, markering m lösrulle, påvis, belöning hos mig m mjukost.

Skick 2: Helt dold figge i hörnet, markering m lösrulle, påvis, belöning hos mig m mjukost.

Skick 3,4,5,6,7: Tomslag. Fina, raka skick, farten ökar för varje skick. Vattenpaus (påtvingad...) mellan skick 6-7.

Skick 8,9,10,11,12: Direktbelöning ute hos rullande figgar.

Skick 13: Direktbelöning hos rusare.

Tycker att det funkar fint att bryta och inte ge honom någon belöning hos figgen alltid, utan att den också kan komma från mig. Jag tror dock inte detta kommer att vara ett problem, då han lär sitta kvar på ren lydnad och jag alltid tar ut figgen framför på väg ut till stigen och då klarar han att hålla sidan. Vi hade lite strul på påviset på skick 2 då vi sprang på ett rådjur precis där figgen låg, men han bröt det själv och valde figgen istället- bra!

Veckans High-Five:

-Jag skickade bra och rakt, och sket i att vara hysteriskt petig och klanka ner på mig själv eller hunden.

-Lotus går bättre i fria följet, känslan saknas fortfarande, men det är snyggt. Vissa moment är 10:or utan bekymmer.

-Han klarar störning mycket bättre än vad jag tror.

Veckans High-Low:

-Känslan saknas fortfarande, vilket verkligen suger.

-Han är sjukt upphängd på Daniel och kan ingenting och skriker och beter sig som ett psykfall så fort som han är i närheten och det vankas träning.

-Det är svårt att anpassa belöning till moment, då man inte kan lite på något helt plötsligt.

Pax fick rullande figgar med direktbelöning, 12 skick varav hälften på flying. I slutet fick han två markeringar med lösrulle. Han är helt galen i skogen och far fram som en raket, synd bara att lydnaden inte fungerar alls.

Agilitymotivationen är inte på topp just nu, den är i ärlighetens namn helt obefintlig. Jag måste försöka komma över den här tröskeln, och sista helgen i mars är det Jenny Damm-kurs här i Halmstad som jag hoppas piggar upp!

Under de senaste träningspassen, eller tja, under ett par veckors träning så har den där riktiga WOW-känslan som Loppan och jag brukar ha när vi äntrar lydnadsplanen varit som bortblåst. Enligt dem som kollar "ser det bra ut", men jag känner själv att det inte alls är som det brukar. Jag är jäkligt känslig för det där med känslan, man kan ju gå in och bara köra på ändå, men jag tycks haka upp mig på att saker och ting känns fel, eller i alla fall inte rätt. När jag känner så brukar jag allt som oftast ringa upp Maja och klaga, gnälla, yla, och gnata ur mig min frustration. Maja har ALLTID bra tips och idéer, och är lite som jag själv är, känslo-känslig. Tips från cochen lyder: Nästkommande träningspass ska jag inte börja med fritt följ, och jag ska bara köra ynkepynke-korta FF och belöna massor. Sedan sätta in FF i kedjor, men inte som förstamoment och fortsätta beläna massor... Sen får vi se...FAN ta Maja om detta inte funkar alltså! 

En annan känsla som för mig är ovanlig är att vi är "bäst" på skogsarbetet. Jag har inte varit bortskämd med att ha en hund som faktiskt gör det jag säger till honom, och särskilt inte på sökträningen, MEN lördagens träning vara bara SÅ bra! Alltså, från Loppans sida, inte från min. Jag pekade snett, jag kritiserar mina egna val medan jag kör, jag blir hetsig och går för långt, jag glömmer andas, jag trixar med hunden och så vidare och så vidare...Men hunden, denna underbara pälsboll kör bara på som ingenting, och visar prov på fin uthållighet då han jobbade på en figge 3 min utan en tendens till att lägga av och komma in igen, detta trots att jag ropade- UNDERBART! Om matten blir lika bra som hunden är just nu så vet inte jag vart detta kommer att sluta! Pax går som en duracell-björn, full fart och ingen sans och hittar sina figgar fint med flying-skick. Sista passet fick han till och med markera med lösrulle, och gjorde det så fint så fint. Ja, ibland vet jag inte alltså, då är det ju bara så kul med hundträning!

Det här med att leta fel hos mig själv och mina hundar är annars något jag är himla bra på! Hur fint det än ser ut kan jag då fanken aldrig vara nöjd! Ibland önskar jag att jag hade en lite mer laid-back attityd, och kunde säga att "vi tränar bara för att det är skoj", men ALLVARLIGT! ALDRIG I HELVETE att jag lägger 15-20 timmar/vecka på att träna för att det är såååå roligt!?!?! Alltså, november, 5 timmar i sökskogen i ihållande regn och blåst, temperatur à la Nordpolen, hunden gör inte som man säger, blir biten av nån annans hund, ligga figge i en vattenpöl eller ett hål fyllt av gråsuggor: NO WAY att jag gör det för att det är så skoj!?!?

Om jag ska göra någonting så måste jag vara bäst. Bäst betyder inte vinna VM för mig, utan bäst är att nå mina egna mål, gärna innan jag blivit gammal och gråhårig. Men bäst betyder också att man lägger på en jäkla press på sig själv, för vill man vara bäst så kan man inte "bara" ha skoj med sin hund, utan man måste komma någonstans. För mig ligger absolut inte det fina i att delta utan i att vinna. Jag antar att det är sjukt elitistiskt av mig, men hey- sån är jag. Om jag vet att jag inte kan vinna tävlar jag inte ens. Varför? Jag absolut HATAR att förlora, jag är förmodligen världens sämsta förlorare som någonsin har gått på denna jord så jag vill inte ens utsätta mig själv eller min omgivning för min förlorarvrede. Och jag tävlar i ALLT! Jag måste (åtminstone försöka) vara bäst på precis allting.Till och med helt sjuka saker som att komma först till kassan i affären, trots att jag gillar att stå i kö, att hinna förbi en viss gatlykta innan bilen passerar, att vara lite starkare än de andra på gymmet osv, osv.

Jag tror inte ens att jag skulle ha någon hund om jag inte kunde tävla med den- vad skulle jag då vara bäst i? När jag ställde ut mina dvärgpinschrar mycket var jag ofta så grymt besviken- jag hade verkligen gjort mitt bästa och hunden uppförde sig klanderfritt och så fick man till tack: Tyvärr, din hund är ful: Nästa! Därför tycker jag att utställning är så ointressant, för det går ju inte ens att tävla i. Det är ju lika orättvist som att ett fotbollslag får ha 15 utespelare på plan, medan det andra får ha en lam målvakt...typ i alla fall! Här sprang min hund (och jag) som en gud, uppförde sig med beröm godkänt, var perfekt badad/klippt/kammad och luktade dessutom inte skit det minsta, och så vinner en hund som inte ens kunde trava, och som domaren inte kunde hantera dagen till ära...Nä, utställning är fanken ingen tävling! I alla fall ingen som jag bryr mig om då det är så jädrans svårt att vara bäst!