Alltsedan jag fyllde 23 har den begynnande trettioårskrisen legat som en stickig mantel över mina axlar. Alltså, inte som en kittlande och irriterande offerkofta som kan tas av och på lite nu och då, utan mer som en djävulskt kliande ullmantel som smetar sig fast över axlarna och luktar blött får. Jag har verkligen känt hur jag år för år blivit äldre, och äldre och ÄLDRE! I år blev det till sist, efter många års ångest, dags för att på riktigt se krisen i ögonen...Och...Ingenting hände? Inga snoriga, skrikande barn att torka under näsan, inga extra bilringar runt midjan, inget snusförnuft och totalt vuxenvett satte klorna i mig och inte så värst många fler rynkor blev det att skryta med heller- WHAT? Nu säger jag inte att jag kom över krisen lika fort som den förverkligades- för så enkelt är det såklart inte. Några extra gymbesök, lite civil olydnad och en bra rynkkräm får väl hjälpa till att skjuta undan den illastinkande manteln framöver antar jag!

Att jag överlag fruktar och ogillar vilda djur i allmänhet och stora vilda djur i synnerhet är väl ingen överraskning för de flesta som känner mig. De flesta vilda varelser får mig att vilja antingen skrika och springa eller på något sätt banka ihjäl vederbörande med de tillhyggen som finns tillgängliga, men när man nu bor på västkusten borde man ju faktiskt kunna få till ett möte med en söt liten säl. Tänk den sammetslena pälsen, den knubbiga kroppen och pepparkaksögonen som plirar så sött emot en, och liksom på riktigt (på säkert avstånd såklart!) men inte en säl på djurpark eller så utan på riktigt! Idag mötte jag min första säl, på riktigt, och det var absolut INGENTING som jag väntat mig detta första möte. Lite eller ingen sammetspäls, dåligt med knubb och inte ett plirande öga så långt man kunde se- sälen var död, dödare, superdöd och hade antagit en form mer påminnande om hundben än om en faktisk säl. Jag är sjukt jäkla besviken på den döda sälen i alla fall, då man äntligen springer på en efter snart två år på västkusten så har den ondskefulla rackaren gått och dött på pin kiv- just vad man kan förvänta sig av vilda djur!

På tal om vilda djur har jag under Påsklovsveckan dessutom varit på aussieträff nere hos Tina på Tillyhills i Karlskrona. 14 aussies tror jag att jag räknade till, ur olika kombinationer på Tillyhills och så en och annan utböling (en schäfer, en aussie från Solskenets kennel och så en Lotus) och vi fick än en gång träffa Lotus suuuupertrevliga son Abbe! Till utseendet är han väldigt lite Lotus jämfört med två av tikarna i samma kull (Vilda och Nikki), med en bred bröstkorg och mycket päls, men till beteendet är han på gott och ont verkligen pappas pojke! Jag är så sjukt nöjd med Skurkkullen, och ångrar verkligen en hel massa att jag inte tog en av valparna i den kullen...MEN å andra sidan har de fått en massa fina hussar och mattar, så man kan inte precis klaga! Hur som helst är nu samtliga av Lotus avkommor ( tre kullar) som är röntgade gjorda så med fina resultat, inga HD/ED-fel alls och fina MH:n på dem som hittills har gjort det. Under våren kommer dessutom fler komma ut på MH:n, vilket ska bli toppen att se! Den där Lotus, han kan han!