Fraggelbloggen

Alla inlägg under oktober 2012

Av Liza Hasselquist - 29 oktober 2012 14:37

Har glömt att berätta om våre HKl-debut i söket, men så mycket att berätta om finns inte. Lotus var vild, matte var nervös (men ovanligt fokuserad) och det hela var över på ungefär 4 min. Två skick, två blindningar, Slam bam-Thank you mam! och så kunde vi packa in oss i bilen och åka hem...


Jag var bitter i ett par dagar men bestämde mig sedan för att ta med hussen ut. Tänkte passa på och framkalla några blindningar och se hur/om jag kunde bli av med dessa precis som tidigare (skicka om tills han kommer in utan rulle). MEN då bestämmer sig Lotus för att absolut inte blinda, trots att jag tog tillbaka honom på två skick för att han gick snett och skickade om på precis samma ställe. SKÖNT tänkte jag, det blir inga blindningar...


Fram tills igår då det var sökträning igen. Vi hade dagen till ära fått tag på en fårhage att träna i, eftersom alla andra ställen vi har kört sök på skulle invaderas av skjutgalna älgmördare. Det var kallt och jäkligt, men ganska fint väder. Lotus var pigg, vild och döv då vi gick in på banan, sprang mest omkring överallt och lyssnade inte alls, varken på dirigering eller andra kommandon, han körde sjäääälv! Och sen, som ett brev på posten: hugger rullen, klättrar på en trädstam, in till mig, vill inte stanna, får tag i hunden, plockar ur rullen, skickar om, hugger rullen 3 m från stigen, stoppar hunden, plockar ut, skickar om, ut i hörnet och klättrar igen, in i full fart med rulle, ut igen och ÄNTLIGEN kommer han in utan rulle, bra där!...


Bara för att senare tjorva som satan på andra sidan, inte lyssna på dirigering och ha rulle i truten mest hela tiden, SUCK! Sedan händer något, och han får figge på nästa slag, tar sin rulle fint, bra påvis, skick på andra sidan med figge helt dold under badkar, inget strul med markering och lämnar inte fast jag ropar, bra påvis... Skickar igen, två tomma, och se på fan, ingen rulle... Alltså, efter att ha fått figge trillar det ner en slant, och helt plötsligt blir rullen ett verktyg till att få belöning.


Såhär kan vi inte hålla på, för då skiter jag i att köra sök. Jag tränar för att tävla, jag gillar att träna, men inte bara för sakens skull. Så skoj är det inte att ligga och frysa i skogen i hällregn minst 5 timmar varenda helg. Vi har ju "tränat bort" blindningar i två omgångar, bara för att hamna där igen, och nu får det fan vara nog!

Som jag ser det just nu finns tre alternativ:

1. Sluta köra sök.

2. Lära om hunden till skallmarkör. Kommer funka fint om man får den eländiga hunden att fatta att man inte får hoppa på figgarna bara för det, vilken är anledningen till att jag eg inte vill köra på skallet.

3. Lära in ett beteende som måste utföras innan han får plocka rulle, ex. hitta figgen, lgga sig, plocka rullen, springa in. Träna helt olika varje pass, helt olika belöning, helt olika upplägg, helt olika antal figgar, hlt olika rutor osv.


Just nu vill jag köra på alternativ 1, hundkräket har fått sina chanser, men om ett par dagar kanske bitterheten har gått över och jag kanske kan tänka lösningsfokuserat igen...Kanske! Önskar att jag hade fått mer av den där genen som gör att man tycker att det är en "utmaning" att pilla med dessa problem, jag vill ju bara vinna tävlingar, hur svårt ska det vara egentligen?

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 15 oktober 2012 08:50

I lördags blev det inte mycket hundträning, del på grund av extremt omotiverande väder (hällregn heeela dagen), kalas på kvällen och att jag fortfarande är så in i bombens förkyld att jag helst ligger i vågrät läge med stängda ögon mest hela tiden. På söndagen var det länge oklart om det skulle bli någon sökträning, då halva gruppen var funktionärer på lydnadstävling, Angelica var iväg och KORADE Grimm (Grattis till det förresten  ) och Cissi var på okänt uppdrag. Hur som helst ryckte funktionärerna upp sig, och trots att de stått ute i blåst, regn och kyla så blev det träning i alla fall. Lotus fick 200+m ruta, figgar i båda förstahörnen och kamp in tll stigen. Sedan gick han sex skick tomt, varav det sista var lite halvklyddigt då han redan hade koll på att det fanns figge i sista hörnet på andra sidan, men han tog att jag sa till honom och skickde om. Jag måste minnas att belöna honom varje gång han kommer in till stigen, för ibland blir han lite tveksam till att komma in då det blivit fel... Det jag är mest nöjd med är näst sista skicket på figge-sidan, då jag såg att han bara ville dra hela rutan fram och ta figge, men kom in fint då jag ropade in honom, gick ut på andra sidan bra och så träff. Liite klydd med egna rullen på helt dold figge, så jag ska kolla av det under veckan... Jag tror att det kan vara så att rullen var upphöjd lite långt, men samtidigt vill jag ju inte ha den lägre än absolut nödvändigt, då han lätt fastnar med frambenen. Han var inte trött alls efteråt och tempot var fint, så jag tror och hoppas att vi kan göra väl ifrån oss på tävlingen. Det som känns så jäkla skönt med söket jämfört med spåret är att det är så jäkla svårt att få till allt på samma tävling att jag inte lägger så mycket press på mig själv. Går det så går det resonerar jag, vilket jag absolut inte gör i spåret! Finaste gammelgäddan är i alla fall i god form nu, så vi gör vårt bästa!

Pax går som en racerkanon, men raka skick och snygg flying, förutom att han provade att vara olydig och passera på fel sida: Oj, oj! och så fick man göra om... Han fick alla figgar helt dolda, för han är en liten tjuvkikare   och glor mest efter figgarna. Dock är det inget problem att hitta med näsan när man väl bara anstränger sig...

Den sammanlagda känslan efter dagens träning var i alla fall mycket bra, och mycket mer bra än dåligt. Vi har sjukt kul ihop i gruppen och alla jobbar verkligen hårt på att göra det bästa för varandras hundar. Trots en regnskur från helvetet var alla glada (men blöta och kalla förutom jag som hade nya regnbyxor- sjukt bra förresten!) och vi tog kväller från hundträning!  

Två söta björnungar på midsommarfirande på Gotland 2010  

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 11 oktober 2012 10:13

Jag ser många aussies, framförallt hanar i 1-3 års-åldern som av olika anledningar omplaceras. Det är allt från nytt jobb till barn, oftast framhålls tidsbrist som argumentet för omplacering. Ofta förstår man att hunden inte är helt okomplicerad, den har svårt med män, ljud, främmande människor, platser och så vidare, men är absolut ingen problemhund!   

Jag funderar ofta över vart uppfödaren är i alla dessa fall? Jag tänker nämligen såhär: OM man av någon anledning inte kan ha kvar sin hund BÖR man väl i första hand kunna vända sig till sin uppfödare? På något sätt bör man väl som uppfödare försöka se till att hunden hamnar i ett hem där de 1: kan ge hunden en meningsfull tillvaro, 2: kommer ha kvar hunden och 3: kan reda ut eventuella problem, antingen genom kontakt med uppfödaren, annan tränare eller genom egen kunskap. Jag säger inte att livet är enkelt, eller att det alltid är det rätta att behålla hunden till varje pris, MEN jag tror att om man köpt hund av rätt anledning från början och är väl insatt i vad som krävs av mig som förare för att kunna köpa en hund så borde antalet omplaceringar minska med 50%, minst! Jag vet precis hur det är när hundvakten helt plötsligt inte ställer upp, när man separerar, när man flyttar kors och tvärs över hela landet och befinner sig på en ort där man inte känner en enda person, jag vet hur det är att jobba 24/7 och rusa ut med hundarna mitt på dagen, komma hem när det redan är mörkt och vandra timmar i kyla och snöstorm bara för att hundarna behöver det. Jag vet att det absolut inte är kul att leva så, med ständigt dåligt samvete, och jag är medveten om att alla klarar olika mycket påfrestningar, MEN jag tror inte att alla de hundar som omplaceras idag skulle ha gjort det om de int hade problem av olika slag!

Om man nu gjort allt man kan (för samtidigt ska det ju vara kul att ha hund) och förutom tidsbrist lider av hundens problembeteenden av olika sorter och varierande grad, så undrar jag varför inte uppfödaren kliver fram och tar tillbaka hunden? (Jag vet att inte alla hör av sig till uppfödaren, men jag vet också att många gör det och uppfödaren vill absolut inte ha tillbaka odjuret...) Blocket verkar ju inte vara den plats där de flesta lyckade hundköp/försäljningar sker, utan snarare bara ett sätt att flytta problemet vidare. Det hade jag inte önskat min uppfödning, där jag faktiskt är ansvarig för att djuret ens finns. Alternativet är avlivning, vilket kanske i vissa fall är det bästa alternativet för hunden...

Det som sedan sker är intressant, för det är inte EN gång jag hört uppfödare orera över "oseriösa valpköpare som förstört sin hund". Oj då, tänker jag direkt! Hur förstör man sin hund då? Jag tror att en bra hund behöver extremt många dåliga erfarenheter för att kunna betraktas som förstörd. Kanske möjligen om man slår hunden, håller den inlåst i ett litet rum och inte ger den mat, men då kan man ju som uppfödare ringa en djurvårdsinspektör som kan ta hand om det stackars djuret. Jag skulle aldrig vilja vara i den valpköparen skor där man känner sig misslyckad för att man inte har tid med hunden, inte klarar av sin hund, vill lämna tillbaka men uppfödaren hjälper inte till och så ovanpå alltihop så har man förstört sin hund själv. Det KAN vara så att man förstört sin hund själv, MEN vad spelar det för roll? OM man behöver hjälp så ska uppfödaren göra allt i sin makt för att hjälpa! Jag fattar att det inte alltid är enkelt och att det inte alltid är roligt, men någon måste ju ta det ansvaret. OM man nu misstänkte att den här människan skulle förstöra sin hund, varför i all sin dar sålde man till den personen från första början då?


Jag skiter högaktningsfullt i VEM som har gjort fel. Jag struntar i varför hunden blev knasig, eller varför matten blev knasig, eller varför man inte kan ha kvar hunden. Jag som uppfödare har sålt en vara, och nu är den paj/otjänlig/whatever (utöver att det faktiskt är en av mina små ullbollar som mår dåligt) så jag tar tillbaka den. Finns det nu några Lotusvalpar som behöver reklameras för just vad som helst, lämna dem gärna till mig! Jag ska försöka få ordning på dem (om jag inte kan själv ska jag be om hjälp), jag ska försöka hitta nytt hem till dem och om det inte går så får jag väl skaffa en stuga i skogen och bo där med mina missanpassade hundar, eller så får jag göra bedömningen att hunden mår såpass dåligt att den bör få sluta sina dagar. Dessutom ska jag betala ur egen ficka!

Så, passa på nu medan jag känner mig generös!  

 

Såhär liten var han en gång, och inte visste jag vad det bodde för monster i denna väna kropp  



Av Liza Hasselquist - 8 oktober 2012 13:20

För två helger sedan var jag ivär i Västervik och tävlade spår. Vi var 3 av 7 starter som skulle vara aussies, men när vi dök upp för samling på morgonen visade sig att fler fallit ifrån och vi var för dagen totalt 4 tävlande- varav 3 aussies.

Ut till spåren efter en stund, och jag hade nummer 1 men skulle gå spår nummer 2. Påsläppet gick kanon, lugnare än vanligt, men fin analys och superupptag, betyg 10.

Vi tuffade iväg och ganska snabbt gick vi på en pinne- yes! Det fortsatte fint, om än lite långsammare än vanligt, men Lotus kämpade på och när det började kännas som att vi snart var framme hade jag 6 pinnar på mig och började fundera på att "vi MÅSTE hitta slutpinnen". Sedan gick jag en ganska lång bit och trodde jag var helt fel, men ooooupps, en pinne till! Nu började jag fundera lite mer på hur långt spåret var egentligen, för då vi slutligen kom fram till slutpinnen hade vi gått ytterligare 200 m. Hur som helst, 23 min tog det, vilket jag reagerade över,( då vi i vanliga fall snittar 15min) och alla pinnar med in!


Tillbaka på klubben, lite uppehåll innan uppletande. Jag kände mig lugn , uppletande brukar inte vara något problem alls, och vi behövde egentligen inte ha några poäng för att klara uppflytt med 10-10 på spåret. Men här börjar den knepiga delen av tävlingen, för Lotus segar sig ut, gör några lovar utan att riktigt leta, segar sig in och så ut igen, helt slö och oengagerad. Till sist bryter jag, och känner mig helt förbryllad, jag fattade verkligen inte vad det var som hände!

Efter ytterligare en stund var det dags för lydnaden. Han gjorde så många saker som var så sjukt konstiga när man tänker på det i efterhand, men just då undrade jag bara vem som snott min hund. Inkallning med ställande tex, han stannar fint, men när jag sen ropar hit igen lägger han sig!

På krypet ställde han sig upp preciiiis innan sista halten och hoppet hoppade han inte ens över. Jaha!?! Jag kände mig helt tom och trött, vad höll han på med egentligen? Jag såg målen för året med uppflytt t Elit i både spår och sök som bortblåsta, och mängder med timmar för att reda ut alla dess problem...

Svaret kom när jag satte honom i bilen, och han inte ville ha korv. När Lotus inte äter, DÅ är det nåt knas, och visst var det så. På vägen hem hade han spytt ner hela sin bur och orkade knappt inte ta sig upp för trapporna. Han låg sådär apatisk med kräk/bajs-sjukan ända till måndagen, då han var pigg och gärna åt ris och fisk igen. Han fick skonkost hela veckan, men han är fortfarande mager efter det där, så jag förlåter honom för det ;) Vi fick också ställa in tävlingen helgen efter, Hkl sök. Kändes inte rätt att åka med en hund som var nere på reserverna, och jag hade tillräckligt dåligt samvete för att ha låtit honom tävla när han var sjuk en gång! :( Vi har ändå ett par till tävlingar kvar för hösten, så nu satsar vi 100% på dem istället!

Vi fick, trots sjukdom, ihop nog poäng för GK Hkl, men vad gör det när man vill ha uppflytten!?!

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se