Har glömt att berätta om våre HKl-debut i söket, men så mycket att berätta om finns inte. Lotus var vild, matte var nervös (men ovanligt fokuserad) och det hela var över på ungefär 4 min. Två skick, två blindningar, Slam bam-Thank you mam! och så kunde vi packa in oss i bilen och åka hem...

Jag var bitter i ett par dagar men bestämde mig sedan för att ta med hussen ut. Tänkte passa på och framkalla några blindningar och se hur/om jag kunde bli av med dessa precis som tidigare (skicka om tills han kommer in utan rulle). MEN då bestämmer sig Lotus för att absolut inte blinda, trots att jag tog tillbaka honom på två skick för att han gick snett och skickade om på precis samma ställe. SKÖNT tänkte jag, det blir inga blindningar...

Fram tills igår då det var sökträning igen. Vi hade dagen till ära fått tag på en fårhage att träna i, eftersom alla andra ställen vi har kört sök på skulle invaderas av skjutgalna älgmördare. Det var kallt och jäkligt, men ganska fint väder. Lotus var pigg, vild och döv då vi gick in på banan, sprang mest omkring överallt och lyssnade inte alls, varken på dirigering eller andra kommandon, han körde sjäääälv! Och sen, som ett brev på posten: hugger rullen, klättrar på en trädstam, in till mig, vill inte stanna, får tag i hunden, plockar ur rullen, skickar om, hugger rullen 3 m från stigen, stoppar hunden, plockar ut, skickar om, ut i hörnet och klättrar igen, in i full fart med rulle, ut igen och ÄNTLIGEN kommer han in utan rulle, bra där!...

Bara för att senare tjorva som satan på andra sidan, inte lyssna på dirigering och ha rulle i truten mest hela tiden, SUCK! Sedan händer något, och han får figge på nästa slag, tar sin rulle fint, bra påvis, skick på andra sidan med figge helt dold under badkar, inget strul med markering och lämnar inte fast jag ropar, bra påvis... Skickar igen, två tomma, och se på fan, ingen rulle... Alltså, efter att ha fått figge trillar det ner en slant, och helt plötsligt blir rullen ett verktyg till att få belöning.

Såhär kan vi inte hålla på, för då skiter jag i att köra sök. Jag tränar för att tävla, jag gillar att träna, men inte bara för sakens skull. Så skoj är det inte att ligga och frysa i skogen i hällregn minst 5 timmar varenda helg. Vi har ju "tränat bort" blindningar i två omgångar, bara för att hamna där igen, och nu får det fan vara nog!

Som jag ser det just nu finns tre alternativ:

1. Sluta köra sök.

2. Lära om hunden till skallmarkör. Kommer funka fint om man får den eländiga hunden att fatta att man inte får hoppa på figgarna bara för det, vilken är anledningen till att jag eg inte vill köra på skallet.

3. Lära in ett beteende som måste utföras innan han får plocka rulle, ex. hitta figgen, lgga sig, plocka rullen, springa in. Träna helt olika varje pass, helt olika belöning, helt olika upplägg, helt olika antal figgar, hlt olika rutor osv.

Just nu vill jag köra på alternativ 1, hundkräket har fått sina chanser, men om ett par dagar kanske bitterheten har gått över och jag kanske kan tänka lösningsfokuserat igen...Kanske! Önskar att jag hade fått mer av den där genen som gör att man tycker att det är en "utmaning" att pilla med dessa problem, jag vill ju bara vinna tävlingar, hur svårt ska det vara egentligen?