Ända sedan Lotus blev skadad så har lydnadslusten varit "lite si och så", eller som man också kan säga, helt bortblåst. Jag är ständigt trött-tröttare-tröttast och har istället för aktiv lydnadsträning ägnat mig åt passiv lydnadsplanering. Gott nog kan man tycka, men när planeringen mynnar ut i mer eller mindre kaos, och man till sist inte vet vilken hund som är vilken så måste man sätta sig ner och reflektera. Reflektion är inte min starka sida, så därför gjorde jag inte just det som jag borde, utan bestämde mig för att köra ett ostrukturerat och oplanerat två-timmarspass i Guldhunden under granskande ögon av Land-journalist och superkamera, iförd klackskor... (Nåja, riktigt så långt gick det förstås inte, det måste ju finnas nån måtta på kaosandet...) Jahapp. Nu var man inte ens dålig i smyg, utan helt officiellt tänkte jag, men log och sa: Javisst! till alla journalistens önskemål. Lotus freakade ur såklart, kul, kul, kuuuuul! att få träna skrek han, och högg in på nya bollarna med liv och lust. Jag dog en smula inombords åt allt kaos, såklart.

Dagens helt oväntade bonus var att Pax gick lydnadsklass1-kedja (LF minus språngmarsch, läggande-inkalln.) som om han inte hade gjort annat än att träna med kommendering, Lotus körde kedja FF-Tungapport-Skall med fartfokus i fel moment och en allmänt crappig känsla. Efter det kändes det som att man lika gärna kunde lägga ner hundträning för gott, men i lördags körde vi istället uppletande, vilket gick hyfsat, så vi får väl ge oss på hela skiten igen, vad det lider...

En annan rolig och givande sak som hänt är att jag varit iväg på ett möte (träff, sammankomst,kluster- vad vet jag?) där vi skulle diskutera aussies i allmänhet och förbättringar som går att göra i synnerhet. Vi var en liten men engagerad styrka på fem tappra själar som dök upp och diskuterade allt mellan himmel och jord som rör aussies, aussieklubben och avel, rasens framtid och annat smått och gott som verkade behöva diskuteras. Mycket dryftades, många förslag kom upp och ska lämnas vidare, och ett initiativ för att stärka rasens framtid har i alla fall inletts.

Jag insåg just där och då (eller kanske i bilen på vägen hem) att de som vill att aussien ska vara en gullig, trevlig, okomplicerad ras som man kan hålla på med diverse roliga aktiviteter med, gärna utställning som är en mycket bra aktivering för en arbetande ras, alltid kommer att finnas. Jag insåg också att de som har den här inställlningen har grävt djupa skyttevärn, där man ligger och tar skydd från alla andra som tycker annorlunda. På andra sidan har de som anser aussien vara en arbetshund i första hand, och gullig, söt och lämplig för alla aktiviteter i andra hand grävt sina skyttevärn och ligger och trycker i dessa. Dags för senapsgas med andra ord!

Nu vore ju det ett hyfsat skönt förhållningssätt, och kanske om året var 1700-something så hade det fungerat med blodig revolution, bajonetter,  kampsånger och giljotinens vinande. Som det är nu är det väldigt mycket segla i motvind, cykla i uppförsbacke och trätor med människor som antingen inte VILL förstå eller KAN förstå (ungefär lika sorgligt, men på olika sätt) MEN nya förslag och nya krafter för att ena dem som vill ha arbetsaussien kvar även om tio år, medan försök till att de andra sakta men säkert kravlar sig upp ur sina värn och närmar sig- om än aldrig så lite KANSKE kan göra att man kan slippa choppa av huvuden i parti och minut. Annars blir det senapsgas och en hermeneutiskt tillsluten kammare och kakspår att följa, oundvikligen!

Förra veckan var en riktigt pärs, alltså inte sådär: Oj, hoppsan nu blev det lite jobbigt! Utan mer: Fy Satan i helvetet, vad fan ska jag göra nu? Livet är skit, allt är nattsvart, tack och godnatt!

Det började på onsdagen, när Lotus helt plötsligt var halt då vi skulle gå till bilen. Jag blev lite fundersam, men förutsatte att han slagit i lite grann och att det förmodligen inte skulle synas när vi kom fram till jobbet. När han då skulle hoppa ur bilen ville han inte, och jag fick för första gången på 7 år lyfta ur hunden ur bilen. Jag gjorde ju genast en grundlig undersökning, klämde, kände, sträckte, klämde igen, kollade, pillade och letade efter tecken på något som kunde förklara hältan- nada! Eftersom jag redan var på jobbet tänkte jag som så att det löser sig till lunch, annars får jag ringa vet. När jag kom ner till hundstallet ligger Lotus kvar, och jag får locka honom för att han ska ställa sig upp- på tre ben...Med vild panik ringer jag djursjukhuset, kräver akuttid samma dag då ortopeden också var inne, och packar sedan in hundar och grejer i bilen för vild färd till djursjukhuset. Alla jag pratade med sa: det låter som korsbandet, och gissa om jag gick igenom alla alternativ innan jag ens kom fram. Det jag grämde mig mest över var att OM man inte kunde operera på ett vettigt sätt och OM jag skulle behöva ta bort hunden så skulle jag varken ha min hund eller nån avkomma efter honom kvar...Dubbelcrap!

Väl på plats hittade vet. INGENTING. Inget sår, inget ömt område och inget instabilt korsband. Vill du röntga? är frågan jag får, och visst, vaddå, vad ska jag annars göra då? Så vi röntgade hunden, klämde igenom igen. Ortopeden kollar korsbandet: INGENTING. Hundfan stödjer inte ens på foten MEN ont nånstans har han då rakt inte! Just i ett sånt här tillfälle förbannar man sin oömma hund, och det mer än en gång! Jag blir till sist hemskickad med rimadyl mot värk och inflammation "om det nu finns någon, jag tyckte att han ömmade lite i tån" och med förmaningen att hålla honom stilla och att han ska vara bättre på fredag! D erbjuder sig att stanna hemma för vård av sjuk hund: och sånt spelar så stor roll då man själv knappt kan titta på hundstackaren utan att få tårar i ögonen.

Torsdag morgon, hunden är halt och har inte ens en tendens att doppa tån. Jag börjar tvivla än mer på att det är en tå, och börjar förbereda mig mentalt för att; jo, vi får försöka få tid hos specialist under fredagen. Pratar med Eéa på kvällen, jämför och diskuterar Pius korsbandsskada och två operationer. Funderar på om det finns nåt hopp, och om jag ens kan tänka mig att operera efter den hemska upplevelsen jag hade med Sikkans korsbandsoperation. Eéa peppar, och lovar att följa med till specialisten, lovar att vara jobbig och gapa och skrika om det behövs: det är sånt som spelar roll, för just där och just då har ridån gått ner, showen är över och jag skulle inte orka gapa och skrika ett endaste dugg om så mitt liv hängde på det.

På kvällen när jag varit och tränat Pax åker jag hem, Lotus stödjer fortfarande inte på foten och jag ska precis ta telefonen och ringa till Eéa för att få numret till specialisten när jag ser...Ja alltså jag ser att pyttelite av håret på utsidan av "den onda tån" ser blött ut, och jag funderar på hur han kommit åt tån med tratten på? När jag kollar närmre hittar jag ett sår, och jag tror aldrig att jag blivit så glad i hela mitt liv! När jag klipper pälsen ser jag att det ser ut som ett brännsår med en ganska stor bula, och detta har inte funnits där innan alls! Om jag hade missat det hade jag varit tvungen att vara både blind och utan känsel. Som tur väl är kan man alltid ringa till Tina; trots att det är sent på kvällen, för att fråga vad man kan göra med detta, om man måste till vet. igen och fixa. Tina lugnar, tvätta och Lindraspraya och se hur det ser ut imorgon. Det är sånt som spelar så stor roll, för trots att jag skött om 100 sår innan så har jag just fattat att hunden inte kommer att dö, han kommer kanske ens inte behöva någon jobbig korsbandsoperation och allt är bara förvirrat, men bra.

Fredag morgon och hunden stödjer lite på foten. Såret är ganska äckligt, men inte jätte och vi tvättar och sprayar. När jag kommer hem möter Lotus mig i hallen och vill gå ut. Vi tar på socka och han går så fint på tassen (ja han är ju inte helt nöjd; "ta av sockan kärringjävel, jag lider här") och såret ser mycket bättre ut och börjar torka till. Under lördagen går han på det som vanligt, men med sko på, samma sak söndag och idag. Såret är torrt och fint men vi kommer att behålla skon ytterligare några dagar för att vara på den säkra sidan!

Älskade, galna hundkräk! Vem vore jag utan dig?!? Det enda som egentligen spelar roll är att du finns!  

...är två saker som inte riktigt hör ihop, men för första gången i mitt liv har jag fått erkänna mig besegrad för att sedan tillbringa 5 hela dagar mer eller mindre i vågrätt ställning. Fem hela dagar är jäkligt mycket träningstid, och jag har delvis haft panik för att det är så trist att ligga stilla och för att jag förlorat såpass många hundträningstimmar.

MEN! Nu är vi förhållandevis friska och krya, och har lyckats ta tag i eländet igen! I helgen blev det spår och uppletande både lördag och söndag, samt inomhusträning i Guldhunden på sön eftermiddag.PÅ lördagn blev det två spårpåsläpp och ett lite längre spår för Lotus, framspår på båda och alla pinnar in på spåret. Rejält drag i linan, men utan att stimma omkring och fint arbete i vinklar utan att fara runt, tror det beror på ganska lång liggtid (ca 2.5 tim). Uppletandet var sådär, har ju tränat mycket små korridorer och linjetag det sista och ville se hur det såg ut på större ruta. Det såg ju inte så kul ut kunde jag snabbt konstatera, vår problem tycks till viss del kvarstå att fart+fokus inte är = sant... Pax lyckades dock få in tre föremål för första gången i sitt liv, utan några bekymmer att hitta och visst sprang han runt lite, men ganska mycket fokus!

På söndagen träffades Elin och jag, och jag lade två spårpåsläpp på barmark för Lotus, som han löste utan minsta bekymmer. Han är grymt säker just nu! Pax fick ett lite krångligt spår på en åker, och han var tyvärr helt kass. Alltså, ibland undrar jag bara vad han styr med, för det verkar som om att det inte finns nån hjärna alls...Urtrist men det är liksom Pax i ett nötskal! Medan spåren låg gick Elin och jag en promenad med alla djuren, och Lotus, Pax och Imre fick springa runt och Lotus nedlät sig till och med till att leka lite med kelpien...Sedär!

Vi hann också köra lite uppletande, och Lotus fick ett linjetag med tre föremål utplacerade. Han hade precis rätt fart och attityd och tog in alla tre i rasande tempo. Det som var extra glädjande var att trots att han hade målbild av föremål längst ut plockade han föremålet 25 m från stigen först när han fick det i näsan. Vi kanske är på väg mot något bra här?!?

Söndag eftermiddag åkte jag till Guldhunden för att träna med Tillyhills-gänget. Jag tränade mest för störningen, för det är sällan det är 5-8 hundar på planen samtidigt, och Pax tyckte att det var ganska jobbigt när nån körde på balansbommen. Annars gjorde han en del fina grejer, och mycket konstiga grejer som han aldri annars gör...Alltså en mycket knepig dag för honom!

Lotus fick köra kedja FF-Kryp-skall och kedja skall-inkallning-plats och han fixade allt mycket bra, om än inte perfekt. Sedan var det dags för platsliggning, som han självklart gjorde lika fint som vanligt. Det är kul att han är så obekymrad oavsett vilka hundar som är på plan, men jag tror att jag lärt mig lita på honom på ett helt annat sätt nu och att det smittar av sig! Annars var han lite mattare än han varit senaste tiden, men det kan säkert bero på att vi tränat alla dagar sedan i torsdags och två dagar av intensivt bruksande (man måste ta vara på dagsljuset, som Malin hade sagt...)

samtidigt som han har fått gått ganska mycket i sele och halvdra mig med viktmanschetter. Jag tror att han satt runt ett kilo muskler, och stretchingen har gett mycket större rörlighet i baksida lår samt massagen har gjort processen kort med muskelbulan på insidan. Bara att köra på alltså!

Ikväll är det Guldhunden igen, och imorgon funderar jag på en vilodag...men vi får se!