Förra veckan var en riktigt pärs, alltså inte sådär: Oj, hoppsan nu blev det lite jobbigt! Utan mer: Fy Satan i helvetet, vad fan ska jag göra nu? Livet är skit, allt är nattsvart, tack och godnatt!

Det började på onsdagen, när Lotus helt plötsligt var halt då vi skulle gå till bilen. Jag blev lite fundersam, men förutsatte att han slagit i lite grann och att det förmodligen inte skulle synas när vi kom fram till jobbet. När han då skulle hoppa ur bilen ville han inte, och jag fick för första gången på 7 år lyfta ur hunden ur bilen. Jag gjorde ju genast en grundlig undersökning, klämde, kände, sträckte, klämde igen, kollade, pillade och letade efter tecken på något som kunde förklara hältan- nada! Eftersom jag redan var på jobbet tänkte jag som så att det löser sig till lunch, annars får jag ringa vet. När jag kom ner till hundstallet ligger Lotus kvar, och jag får locka honom för att han ska ställa sig upp- på tre ben...Med vild panik ringer jag djursjukhuset, kräver akuttid samma dag då ortopeden också var inne, och packar sedan in hundar och grejer i bilen för vild färd till djursjukhuset. Alla jag pratade med sa: det låter som korsbandet, och gissa om jag gick igenom alla alternativ innan jag ens kom fram. Det jag grämde mig mest över var att OM man inte kunde operera på ett vettigt sätt och OM jag skulle behöva ta bort hunden så skulle jag varken ha min hund eller nån avkomma efter honom kvar...Dubbelcrap!

Väl på plats hittade vet. INGENTING. Inget sår, inget ömt område och inget instabilt korsband. Vill du röntga? är frågan jag får, och visst, vaddå, vad ska jag annars göra då? Så vi röntgade hunden, klämde igenom igen. Ortopeden kollar korsbandet: INGENTING. Hundfan stödjer inte ens på foten MEN ont nånstans har han då rakt inte! Just i ett sånt här tillfälle förbannar man sin oömma hund, och det mer än en gång! Jag blir till sist hemskickad med rimadyl mot värk och inflammation "om det nu finns någon, jag tyckte att han ömmade lite i tån" och med förmaningen att hålla honom stilla och att han ska vara bättre på fredag! D erbjuder sig att stanna hemma för vård av sjuk hund: och sånt spelar så stor roll då man själv knappt kan titta på hundstackaren utan att få tårar i ögonen.

Torsdag morgon, hunden är halt och har inte ens en tendens att doppa tån. Jag börjar tvivla än mer på att det är en tå, och börjar förbereda mig mentalt för att; jo, vi får försöka få tid hos specialist under fredagen. Pratar med Eéa på kvällen, jämför och diskuterar Pius korsbandsskada och två operationer. Funderar på om det finns nåt hopp, och om jag ens kan tänka mig att operera efter den hemska upplevelsen jag hade med Sikkans korsbandsoperation. Eéa peppar, och lovar att följa med till specialisten, lovar att vara jobbig och gapa och skrika om det behövs: det är sånt som spelar roll, för just där och just då har ridån gått ner, showen är över och jag skulle inte orka gapa och skrika ett endaste dugg om så mitt liv hängde på det.

På kvällen när jag varit och tränat Pax åker jag hem, Lotus stödjer fortfarande inte på foten och jag ska precis ta telefonen och ringa till Eéa för att få numret till specialisten när jag ser...Ja alltså jag ser att pyttelite av håret på utsidan av "den onda tån" ser blött ut, och jag funderar på hur han kommit åt tån med tratten på? När jag kollar närmre hittar jag ett sår, och jag tror aldrig att jag blivit så glad i hela mitt liv! När jag klipper pälsen ser jag att det ser ut som ett brännsår med en ganska stor bula, och detta har inte funnits där innan alls! Om jag hade missat det hade jag varit tvungen att vara både blind och utan känsel. Som tur väl är kan man alltid ringa till Tina; trots att det är sent på kvällen, för att fråga vad man kan göra med detta, om man måste till vet. igen och fixa. Tina lugnar, tvätta och Lindraspraya och se hur det ser ut imorgon. Det är sånt som spelar så stor roll, för trots att jag skött om 100 sår innan så har jag just fattat att hunden inte kommer att dö, han kommer kanske ens inte behöva någon jobbig korsbandsoperation och allt är bara förvirrat, men bra.

Fredag morgon och hunden stödjer lite på foten. Såret är ganska äckligt, men inte jätte och vi tvättar och sprayar. När jag kommer hem möter Lotus mig i hallen och vill gå ut. Vi tar på socka och han går så fint på tassen (ja han är ju inte helt nöjd; "ta av sockan kärringjävel, jag lider här") och såret ser mycket bättre ut och börjar torka till. Under lördagen går han på det som vanligt, men med sko på, samma sak söndag och idag. Såret är torrt och fint men vi kommer att behålla skon ytterligare några dagar för att vara på den säkra sidan!

Älskade, galna hundkräk! Vem vore jag utan dig?!? Det enda som egentligen spelar roll är att du finns!