Ända sedan Lotus blev skadad så har lydnadslusten varit "lite si och så", eller som man också kan säga, helt bortblåst. Jag är ständigt trött-tröttare-tröttast och har istället för aktiv lydnadsträning ägnat mig åt passiv lydnadsplanering. Gott nog kan man tycka, men när planeringen mynnar ut i mer eller mindre kaos, och man till sist inte vet vilken hund som är vilken så måste man sätta sig ner och reflektera. Reflektion är inte min starka sida, så därför gjorde jag inte just det som jag borde, utan bestämde mig för att köra ett ostrukturerat och oplanerat två-timmarspass i Guldhunden under granskande ögon av Land-journalist och superkamera, iförd klackskor... (Nåja, riktigt så långt gick det förstås inte, det måste ju finnas nån måtta på kaosandet...) Jahapp. Nu var man inte ens dålig i smyg, utan helt officiellt tänkte jag, men log och sa: Javisst! till alla journalistens önskemål. Lotus freakade ur såklart, kul, kul, kuuuuul! att få träna skrek han, och högg in på nya bollarna med liv och lust. Jag dog en smula inombords åt allt kaos, såklart.

Dagens helt oväntade bonus var att Pax gick lydnadsklass1-kedja (LF minus språngmarsch, läggande-inkalln.) som om han inte hade gjort annat än att träna med kommendering, Lotus körde kedja FF-Tungapport-Skall med fartfokus i fel moment och en allmänt crappig känsla. Efter det kändes det som att man lika gärna kunde lägga ner hundträning för gott, men i lördags körde vi istället uppletande, vilket gick hyfsat, så vi får väl ge oss på hela skiten igen, vad det lider...

En annan rolig och givande sak som hänt är att jag varit iväg på ett möte (träff, sammankomst,kluster- vad vet jag?) där vi skulle diskutera aussies i allmänhet och förbättringar som går att göra i synnerhet. Vi var en liten men engagerad styrka på fem tappra själar som dök upp och diskuterade allt mellan himmel och jord som rör aussies, aussieklubben och avel, rasens framtid och annat smått och gott som verkade behöva diskuteras. Mycket dryftades, många förslag kom upp och ska lämnas vidare, och ett initiativ för att stärka rasens framtid har i alla fall inletts.

Jag insåg just där och då (eller kanske i bilen på vägen hem) att de som vill att aussien ska vara en gullig, trevlig, okomplicerad ras som man kan hålla på med diverse roliga aktiviteter med, gärna utställning som är en mycket bra aktivering för en arbetande ras, alltid kommer att finnas. Jag insåg också att de som har den här inställlningen har grävt djupa skyttevärn, där man ligger och tar skydd från alla andra som tycker annorlunda. På andra sidan har de som anser aussien vara en arbetshund i första hand, och gullig, söt och lämplig för alla aktiviteter i andra hand grävt sina skyttevärn och ligger och trycker i dessa. Dags för senapsgas med andra ord!

Nu vore ju det ett hyfsat skönt förhållningssätt, och kanske om året var 1700-something så hade det fungerat med blodig revolution, bajonetter,  kampsånger och giljotinens vinande. Som det är nu är det väldigt mycket segla i motvind, cykla i uppförsbacke och trätor med människor som antingen inte VILL förstå eller KAN förstå (ungefär lika sorgligt, men på olika sätt) MEN nya förslag och nya krafter för att ena dem som vill ha arbetsaussien kvar även om tio år, medan försök till att de andra sakta men säkert kravlar sig upp ur sina värn och närmar sig- om än aldrig så lite KANSKE kan göra att man kan slippa choppa av huvuden i parti och minut. Annars blir det senapsgas och en hermeneutiskt tillsluten kammare och kakspår att följa, oundvikligen!