På senaste tiden har jag funderat hemskt mycket på hur olika mina hundar är. Alltså, hur SJUKT olika de fungerar i alla situationer, ständigt och jämt, oavsett om det är en överraskande situation eller något helt väntat och vanligt.

Som ett illustrerande exempel kan vi nyttja en av veckans långpromenader, där vi brukar gå på en slinga runt i skogen och hundarna (som de brukar) var lösa. Det började skymma och jag kände mig lite glad över att vi snart kom ut till vägen, då skogen är ganska tät runt slingan och jag kände mig osäker på huruvida de vilda djuren hade tagit sikte på oss för att göra processen kort med oss, så att säga...

Jag, liksom Pax, är väldigt rädda för vilda djur. Oavsett storlek på uppdykande djur slutar det oftast med att vi båda frenetiskt försöker gömma oss bakom varandra. Det är en ojämn kamp, då Pax är mycket snabbare än jag. Han har dessutom mycket större tänder, och så det lilla faktum att han är en tuff brukshund och jag endast en helt vanlig människa (BAH!) gör att man tycker att han kan ta sitt beskyddaransvar!

Lotus, däremot, är inte rädd för vilda djur. Inte ett endaste ett. Han är inte ens rädd för massmördare à la Jigsaw, zombies, spöken eller rabiessmittade småbarn. När ett potentiellt hot dyker upp försöker Lotus inte gömma sig någonstans, utan armbågar sig aggressivt (ja alltså mot oss stackare som försöker hamna längre bak i förhållande till valfri, uppdykande fara) läääängst fram och anlägger en viktig min: " Halt! Halt, annars släpper jag hunden! Hur var det här då?" Det är så olika det där!

Tillbaka till promenaden: Det höll som sagt på att skymma som bäst, och ganska långt framför oss dök det upp en dalmatiner med två stycken mattar, promenerandes i samma riktning som oss. Bra! tänkte jag, dyker det upp ett vilt djur/massmördare så kommer de  att höra om jag skriker. Pax ägnade exakt en sekund åt att registrera att de var där, ganska långt framför, innan han återgick till att snoka omkring och se extremt upptagen ut med att...snoka. Lotus lade ca 5 sekunder på att registrera att det var en hund därframme, om den hade matte/husse med sig, huruvida den var ett potentiellt hot och bestämde sig sen för att: Nej, den där är inte viktig ur skyddssynpunkt, MEN! Matte har lärt mig att jag ska skvallra på saker och ting, och den där är ett särdeles bra objekt! Så medan vi fortsatte promenaden skvallrade Lotus exakt var 10:e sekund på dalmatinern med mattarna, medan Pax snokade upptaget.

Jag växlade min uppmärksamhet mellan den skvallrande hunden och att hålla koll bakåt, man vet ju liksom aldrig om en hungrig grizzlybjörn dyker upp i hasorna, med den enda intentionen att skaffa sig ett större mål mat. Mellan min senaste spaning bakåt och de 10 sek som det tog innan Lotus skvallrade på dalmatinern dyker något annat upp bakifrån. Hundarna har inte hört ett skit (upptagna med att skvallra/snoka-INTENSIVT) jag själv har inte hört ett skit MEN PLÖTSLIGT dyker något i storlek med mig själv upp i splajten och jag förutsatte direkt att min sista stund var kommen!(På ett nyanserat sätt...) Såklart fann jag mig i situationen, och istället för att kasta mig på och försöka oskadliggöra det plötsligt uppdykande hotet gallskrek jag bara (!) och kastade mig nån meter ner i diket varpå Pax också skrek till och snabbt retirerade ca 100 m rakt ut i skogen, alltmedan Lotus kastar sig framåt och med viktig min ställer sig i vägen för hotet " Halt! Halt, annars släpper jag hunden! Hur var det här då? Och sluta skrika, kärring!". Hotet blev tydligen lite osäker på sin attack, snubblade till, snavade över Lotus och höll på att falla raklångt över mig, där jag stod/halvlåg i diket, stämningen var spänd! Sekunden innan hjärnan började registrera vad det var som dykt upp gjorde Lotus en klockren skvallring på "hotet" och insikten drabbade mig med full kraft: En helt normal, civil skidlöpare hade (snabbt som satan!) hunnit ifatt oss på de begränsade 10 sekunder som jag inte hade koll. Jag hasplade ur mig: Oj! Förlåt! Skrämde hunden dig? Han är snäll! Varpå skidlöparen (lite skakigt) erkände: "Nej då, hunden är väl inga problem, men ditt gapande fick mig nästan att få en hjärtattack..." Pax kollade på händelseförloppet från mer än behörigt avstånd, varpå Lotus skvallrar igen- på dalmatiner+mattar som dykt upp bakom hörnet, inställda på att bevittna ett potentiellt massmord.

Ungefär då börjar jag gapskratta, alltså sådär hysteriskt så att det inte hjälper att tänka på de fattiga barnen i Afrika för att kunna sluta skratta, jag försökte med cancer, spöken och spetälska också, utan resultat. Skidlöparen gav sig iväg efter att jag (mellan bubblandet) intygat att jag var ok, likaså damerna med dalmatinern.

Man undrar ju bara lite vilken ruta jag skulle fått kryss i på dumpen på ett MH/MT?

Dagens bästa var dock att Pax sprang ifatt oss efter ca 200 meter, och jag hade inte ens reflekterat över att han var borta. Själv tänkte han nog bara att han skulle ta det säkra före det osäkra och så att säga, undvika att gå från askan in i elden oc använda både livrem och hängslen, samt ringa en vän. Lotus paraderade hela vägen hem, eftersom han på egen tass snabbt avslöjat och avväpnat den helt vanliga, civila skidlöparen, utan några som helst problem.

Det är så olika det där!