Jag bara älskar KFIB!

Alltså, jag älskar tanken på att människor samlas i en klubb för att peppa, stötta och beundra varandra och oavsett om man säger något vettigt eller ej så får man tusen positiva kommentarer och hurrarop! Att kunna sticka ett par jäkligt fula vantar, som mer än vantar liknar grytlappar i design och form, och som kliar något så jävulskt, varpå hela salen reser sig unisont och applåderar! FANTASTISKA VANTAR DE DÄR! VILL DU GÖRA ETT PAR TILL MIG?!?! UNDERBAR STICKKONST! Att kunna baka en sockerkaka så platt och kompakt att man skulle kunna slakta elefanter med den, vidbränd så till den milda grad att man skär sig på kanterna, och med en smak som i bästa fall skulle kunna jämföras med blomjord, bjuda sina KFIB-vänner på detta mästerverk och sedan på väg till parkeringen bli ryggdunkad och hembjuden på fika hos vederbörande "fast jag klarar då aldrig att prestera något i din klass alltså" på vägen till bilen. Själva tanken är ju underbar, men tyvärr tror jag inte att det är riktigt så det ligger till. Jag har däremot ett par andra teorier om hur det kan vara med KFIB, Innegäng, De Populära, alltså varför dessa grupper finns eller varför andra tror/vill/hoppas att de finns:

1. Missunnsamhet: Man missunnar alla andra att få hurrarop på just sina prestationer, och just därför skriker man KFIB! och "Innegänget!" så fort som någon annan blir uppmärksammad. Det kan bero på att man inte får tillräckligt med credit för sina egna prestationer, ELLER att man inte presterar så mycket värt att hurra för. Det KAN också vara så att den som får hurraropen i detta fallet presterat något bra, eller i alla fall något som andra anser vara bra, oavsett om de gillar personen eller inte. Det KAN vara så. Vidare är det dessutom så jävligt att om man är en trevlig och rolig person så vill andra vara med en, gillar en som person och ofta blir man då påhejad av sina kompisar.

2. Prestationsångest: Man är inte så säker på sin egen förmåga till att göra något riktigt bra, så därför, när någon ifrågasätter det man gjort får man en KFIB-attack och skriker vilt samtidigt som man pekar finger omkring sig. Istället för att ta kritik på ett konstruktivt sätt, räta ut eventuella frågetecken och fundera igenom VARFÖR man får kritik hänfaller ofta dessa offer för prestationsångest till att bittert hävda att "alla andra är elaka mot just mig, men så fort någon annan gör exakt samma sak är det idel applåder och hurrarop". Väldigt sällan är det så. Bara för att man själv får en kanontoppenidé som man går in för med liv och lust så betyder det inte att alla runt omkring kommer att tycka detsamma. ( Själv piercade jag näsan och färgade håret läckert lila, kanontoppenidé tyckte såklart jag, andra runt omkring mig tyckte väl att just detta var en halvkass till helkass idé. Det var inte för att de var med i KFIB som de sa det, utan för att det var fult. Punkt!)

3. Bristande förmåga att förstå sociala strukturer: Ofta är det så att människor väljer att hänga med dem som de faktiskt gillar. Ofta är det också så att de människor vi gillar i flera fall har samma eller liknande åsikter som vi själva har. Ofta kan det vara så att man gillar samma bedrifter och kanske kan det också vara så att man ogillar samma bedrifter. Kanske kan det vara så att man inte uppmärksammar saker på grund av ointresse, hellre än för att man är en hemsk människa som är med i KFIB. Att skandera ”KFIB!” för att andra människor gillar varandra känns onyanserat, patetiskt och korkat. Det är faktiskt så att man FÅR gilla andra, man FÅR gilla vad andra gör och man FÅR berömma andra. Det kallas vänskap och det är något mycket, mycket fint som INTE ska besudlas med att andra ska kalla det för något det inte är.

4. Oförmåga att skilja på sak och person: En del människor har en bristande förmåga att skilja på sak och person, vilket är en fruktansvärd brist att leva med. Att säga till någon: "Ditt beteende är fruktansvärt dumt" är en väsentlig skillnad (förutom den uppenbara grammatiska skillnaden mellan adverb och verb såklart) mot "Du är fruktansvärt dum". Det gäller att både mottagare och avsändare av dessa fraser är på det klara med VAD man vill säga och HUR man vill ta emot det. Om människor i allmänhet uttryckte sig tydligare skulle världen vara en bättre plats, absolut, MEN om människor som är mottagare i allmänhet valde att ta saker som de är istället för att tolka in en massa annan info i ursprungsmeddelandet så skulle vi andra slippa en massa oförtjänt gnällande, faktiskt!

Om nu någon vill vara med i just min KFIB behöver du bara sticka något skitfult, alternativt komma dragande med nåt hemmabakt, vidbränt helvete, så ska jag ryggdunka, hurra och kasta konfetti så det räcker och blir över- MEN! I min KFIB är vi bara jäkligt positiva och glada hela tiden, så gnällrövar gör sig icke besvär med att ansöka!