Jag har aldrig gett mycket för "lagom-tänket". Att göra saker "för skojs skull" är ingenting som någonsin har roat mig. Jag har försökt, otaliga gånger, att syssla med aktiviteter som jag är sådär-bra på för att väldigt snabbt inse att kan man inte vara bäst så är det ingenting för mig.

Sedan jag skaffade Lotus har viljan att vara bäst funnits där i varenda sport vi provat på. Visst, vi är väl inte, och har väl egentligen aldrig varit bäst på någonting, men jag har ALLTID satsat mot det. Varför vi aldrig blev bäst kan bero på en mängd olika faktorer, kanske är jag för dålig, kanske är hunden för dålig, kanske saknas pengar/tid/rätt förutsättningar osv. Viljan har dock alltid funnits där och den kommer alltid att finnas där så länge som jag håller på med hundsport. Vad jag vill uppnå kan dock förändras beroende på vilken hund jag har, och att vara bäst behöver ju inte betyda att jag MÅSTE vinna SM för att känna någon form av tilfredsställelse? 

Många människor ser ner på dem som vill vara bäst. Antingen kan man erbjuda hunden ett live som tävlingshund eller så "kommer hunden få ett mycket bra liv med aktiviteter, långpromenader och massor av kärlek!", dessa två saker kan liksom inte samexistera. Tävlingsförare "bryr sig inte om sina hundar" utan "byter så fort som hunden inte nått elitklass innan den är 2.5 år" för "de är ändå bara ett redskap för att framhäva sig själv" och " de pressar sin hund till att göra 10:or på varenda moment". Däremot är du heliga Birgitta själv om du "bara gör saker för att det är kul" inte "bryr dig om vilka siffror som står på pappret" och bara "har hund för att den ska vara din allra bästa vän". Ok? Jag säger inte att ALLA som skaffar en hund de inte tänker tävla med tränar mindre än de som satsar mot stjärnorna, MEN de allra flesta gör faktiskt det. Jag skulle aldrig påstå att de som har hund för att göra roliga grejer med den är sämre mattar/hussar än de som satsar 100% mot att bli bäst, MEN de som tävlar mer hjälper ofta till att utvärdera en arbetande ras i mycket högre grad.  Jag säger inte att de som i första hand vill gosa med sin hund ger sina hundar ett uselt liv, utan meningsfulla hundaktiviteter, MEN många hundar som är överviktiga och uttråkade har en matte/husse som älskar ihjäl sin hund. Den blir ju i alla fall inte "pressad till att göra 10:or på varje moment" NÄ, det ska gudarna veta! (Den blir bara ipressad en chipspåse eller två, vilket är hundars största funktion och vilja i livet)

Någon gång i det fantastiska "Landet Lagom" måste man ju kunna säga att någon annan (som lägger långt många fler timmar på hundträning än vad man själv gör) faktiskt gör ett bra jobb, har ett fantastiskt samarbete med sin hund och att man k-a-n-s-k-e är yttepyttelite avundsjuk på vad den personen har uppnått? De allra flesta jag känner som tävlar på hög nivå pressar inte sina hundar speciellt mycket, har hundar som ligger i sängen och får kel och gos som vilken promenadlimpa som helst, har jäkligt kul ihop med sin hund OCH satsar som bara den på att komma ända dit man allra helst vill! Det finns inga hundar som sitter och funderar på ifall de känner för att tävla till helgen eller ej. Men är du en duktig förare spelar det liksom ingen roll om ni tränar "fånga ostbågen" en sketen eftermiddag på bakgården eller går in i elitlydnad på nån helt fullproppad inomhusarena med en ljudnivå à la rockkonsert. Din hund kommer fortfarande tycka att du är jävligt ball och att tävlingen är jävligt ball trots att du kanske ställer högre krav än att hunden kan öppna munnen själv?

Att vilja vara bäst tar ohyggligt mycket tid. Det krävs att man planerar. Det krävs att man satsar allt. Det krävs också att du har roligt som bara den, för hur motiverar man annars alla de timmar man är ute i spöregn, alla pengar som går åt för specialfoder, utrustning och hälsokontroller som man kan behöva för att hunden ALLTID ska orka prestera på topp? Kanske, kanske kan man, med rätt hund, rätt träningshjälp, tillräckliga resurser och med lite tur nå hela vägen fram och vara bäst. Jag unnar tamejtusan varenda människa som tränar hund och satsar allt på att bli bäst att få bli det, för jag vet hur mycket blod, svett och tårar som ligger bakom all framgång. Att stå överst på pallen med ett perfekt protokoll (bara 10:or såklart) skulle för mig vara det ultimata kvittot på att jag och min hund är ett sjuhelvetes team.

Jag vet inte med er, men dit ska jag!

Den här tisdagen var såklart hundträningstisdag, precis som alla andra hundträningstisdagar (och även en försvarlig mängd måndagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och nån eller ett par helgdagar). Det som var lite annorlunda var att jag skulle ner och träna i Karlskrona, för att sedan följa med och göra ultraljud på Lizzie.

Som vanligt hamnade jag bakom en traktor  (vad är det med traktorer+Karlskronatrakten+vägra gå in till kanten+skapa aslång bilkö?) och när jag väl började närma mig insåg jag ju att allt skumpande i 40 lämnat en rivande hunger i min arma kista. In på McDonalds, so far so good men det är här, just i denna situationen som jag ska säga till mig själv; NEJ Liza, du ska ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN ta en genväg. Hur det än är så tar jag givetvis en genväg(som vanligt), för att jag har ju varit på Karlskrona brukshundklubb minst tio gånger... Och (som vanligt) finner jag mig själv hopplöst bortvirrad, vilse och halvhysterisk efter ca 10 min. VARFÖR kan jag inte bara köra som vanligt, även om vägen är något längre än "genvägen" jag just tror mig ha kommit på? 

Hur som helst hamnade jag, snarare senare än förr på brukshundklubben, och fick kaffe, bulle och utprovning av ny väst till livs och livsglädjen återvände. Sedan tränade vi hund en stund, och Fräck fick träna ingångar framifrån, raka nedlägganden med hakan i backen och lite fotgående. Han är himla härlig att träna den där, far som en tornado innan man börjar köra, men plötsligt finns där jättefint fokus (8 min fint fokus) och han är så positiv och rolig!

Sedan blev det lite hundprat och prat om vilken logga vi skulle ha på nya kennelvästen, samt ganska misslyckade försök till en kennelslogan (Tillyhills-hunden du inte ens önskar din värsta ovän) innan det var dags att åka för att få domen!

Jag lovade att slita av mig kläderna, lägga mig på golvet och skrika och sparka våldsamt (som vanligt) om hon inte var dräktig, och Boje (Lizzies fodervärd) lovade att skjuta sig själv (han är lite rädd för 8 veckors ensamhet) om hon var dräktig. 

Innan vi ens ultraljudat klämde Elisabeth lite på Lizzie och sa att jo, här fanns det bäbisar och på ultraljudet såg vi detta:  

För er (som precis som jag) inte fattar vad som är vad, så kan man här se 3 stycken små-gäddor som simmar omkring och har det så bra så! Nu vet man ju inte hur många det blir, om de överlever till födseln eller i stort sett ingenting, MEN igår fanns där valpar!   

Jag har redan hittat på svinbra namn till alla valparna, men jag verkar inte ha VETO i det läget...SYnd för er som lurar på valp, era valpar hade haft coolaste namnen ever om bara jag varit diktator...

Hela vägen hem firade jag med musik och allsång i bilen, och istället för "proper food" åt jag efterrätter från Burger King, den största civila olydnaden man kan kosta på sig vid 32 års aktningsvärd ålder!

Förresten, jag hittade en del RAS-material för aussies på SASKs sida igår kväll också, jag bloggar om det...snart!

Det det blir överlägset mest av när det nu går att vara utomhus lite längre om kvällarna är skogsträning. Fräck får köra sök med sökgruppen varje vecka, och sen försöker vi få till ett gäng IPO-spår (korta små saker, men ack så jobbiga att lägga ut...) varje vecka. Lotus får spåra 3-4 spår och köra lite lattjo-lydnad och kanske ett upplet då och då. Hans framben verkar hålla bra med denna mängd träning och aktivering, och jag märker inte på honom att han är stressad eller mår dåligt av att inte får följa med jämt eller träna så mycket som vi gjorde förut. 

Det jag egentligen skulle behöva träna är lydnad, men den är hopplöst eftersatt. Eftersom jag inte kan IPO-lydnaden har jag inte riktigt haft nån plan på hur jag vill att momenten ska se ut när de är färdiga, och därför har jag låtit bli att träna dem. Sedan har vi haft några moment som inte vill sig alls, och då har vi låtit bli att träna dem också. Sen är Fräck ibland en aning splittrad (KAN DET VARA ÅLDERN???) och då vill jag inte träna och befästa dåliga saker som jag sen måste träna om...Ääääh! Många ursäkter blir det! Nu har jag lovat mig själv att få till minst tre pass lydnad/vecka och se till att få kvalité i den träningen. Planer framöver är ju MH för Fräck den 7/6 och förhoppningsvis kunna göra BH-prov i sommar/höst OCH om det vill sig väl, kunna starta BSL1. Vi vill också tävla på RM i september, och hoppas på att få söket klart tills dess, och trots att han är duktig får vi nog se om vi kan hinna med....

Något annat skoj är att nästa tisdag ska vi åka på ultraljud för att se om Lizzie har några Lotusvalpar i magen, det ska bli väldigt spännande att se ifall hon är dräktig!

Annars längtar och väntar vi mest på det här:

Man kan ana en gädda i vassen