Fraggelbloggen

Alla inlägg under oktober 2014

Av Liza Hasselquist - 31 oktober 2014 20:31

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd


Detta skrevs av Karin Boye för snart 100 år sedan och jag undrar ganska ofta vad som är "mening" och vad som gör att vägen är mödan värd? Och hur vet man det? Och när vet man det? Jag fattar liksom aldrig riktigt poängen med såna där vackra, men lite sorgliga citat och det känns lite oturligt, för jag då har jag liksom ingen anledning att ligga på soffan och känna mig sådär härligt melankolisk. Alltså, kaos- jepp det är det här! Jag packar och rensar och stökar på alla håll och kanter samtidigt och sen får jag ont i ryggen och tar uppehåll, och så börjar jag med nåt nytt sen. Men mål och mening? Njäääe, jag har inte sett dem, men de kanske ligger i nån låda, längst ner?

Oavsett, så ska man veta, att mycket möda blir det! Till exempel, om man ska försöka göra sig till och låtsas vara sådär superhärligt pysslig och skojjig och plocka fram extrakladdigasupertejpenfrånhelvetet och blompinnar för att tillverka nya spårflaggor (Fraggeln har inte manglat alla, nån har jag visst glömt också!). Man tar så fram en vass sax och sedan påbörjar man detta (vad som ska vissa sig vara helt felaktigt) "enkla lilla pyssel" med att fästa dubbla lager tejp på en blompinne. Ungefär 20 sekunder in i själva handhavandet av tejpen har jag börjat elda upp mig. Efter 45 sekunder har jag fäst tejpjäkeln runt en blompinne OCH ett finger, och när jag pillar loss fingret knycklar tejpen ihop sig och fastnar på min tröja ihop med blompinnen. Ny tejp. Efter ca 30 sekunder kommer Fräck och undrar vad jag styr med. 30 sekunder senare har jag tejp+blompinne i håret och efter 30 sekunders brottning med Fräck som tror att vi leker nån superrolig lek så håller jag i en tejbit som kunde varit en flagga OM den inte varit full av hår-mitt hår (Inte fram i luggen som tur var!) och Fräcks hår. Ny tejp. Denna får jag till hysat bra, nåja lite bucklor får man räkna med! Jag bestämmer mig för att klippa ett mönster- det skulle jag inte ha gjort, för jag hade inte förvandlats till någon superhemmafixare den här gången heller. Ny tejp. Sådär höll det på i ungefär 20 minuter, sedan hade jag 4 (!!!) färdiga spårflaggor klara (intentionen var 8- hur svårt kan det vara?) och hann precis posta ett foto på FB innan Fräck resolut slet åt sig en pinne som han raskt bet av!

Nu tänker jag inte hålla på och pyssla nåt mer förrän jag har behov av skenande puls och högt blodtryck alternativ ifall jag vaknar upp och ser ut som Ernst, antingen eller!


Fraggeln och jag åkte så över till Ö-landet för lite träning, och det blev ett par snygga ronderingar (och ett par fula blev det också minsann!) några bra bevakningar (och den första på ny fig där F bestämmer sig för att pussa figgen ist för att skälla) men mest en härlig attityd och en stilla undrar från matten om (O)djuret tänker förtsätta att vara sådär "härligt" unghundsluddig i öronen, eller om han kanske ska satsa på att växa till sig lite och nån gång lyssna på vad hans matte säger? På kvällen chockade han både matte och även ett utklätt barn med att dra igång värsta bevakningsskallen rakt upp i ansiktet på ungen (till Fräcks försvar var det barn som uppsökte hund, inte tvärt om) men allt gick fint och jag släpade en kampgalen Fraggel som tagit ett mycket fast grepp om kopplet (tackochlovattdetintevarbarnet) medan jag bad SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT. Egentligen tycker jag att barnens föräldrar borde 1. hålla koll på kidet bättre, 2. inte klä ut ungen i så läskig outfit, 3. be om ursäkt för att JAG nästan fick en hjärtattack, men jag antar att det är sånt som föräldrar liksom inte vill ta i när deras otäckt utstyrda barn blir rejält utskälld av en helt vanlig, outklädd Fraggel i bästa bevakningsmode...


Mycket möda blir det, som sagt, och vad som är mening och mål med just den här resan kanske jag får se senare? 

Hur som, jag ska öva en stund på att vara melankolisk, imorgon är det spår, biltvätt/städ och plugg på schemat, så då har jag ingen tid med melankoli!


ANNONS
Av Liza Hasselquist - 22 oktober 2014 14:47

Att börja med en ny sport, på en ny BK eller att vara ny i hundvärlden är väl något vi alla har varit, någon gång? När man, lite sådär halvförvirrat glider in på en parkering och inser att klädkoden är en helt annan än vad man själv valt dagen till ära, raspreferensen skiljer i både storlek och hårlag och valet av sport verkar vara av det slaget man aldrig sett innan, utom möjligen på något slags exotisk cirkus. Du känner dig såklart utanför detta exklusiva sällskap och du inser att här KAN det vara så att man inte direkt välkomnas med öppen famn. Själv har jag flyttat runt i halva södra Sverige och har många erfarenheter av att vara ny på ny BK. Vad du väljer att göra där och då KAN förändra hela din fortsatta existens på just denna BK, så för er som känner er rädda och lite utanför kommer här en överlevnadsguide för att handskas med denna prekära situation.


1. Förutsätt att människor är trevliga!

Detta ger dig ett mycket bättre utgångsläge att komma med i gemenskapen än om du förutsätter att alla i just den här gruppen är idioter, gärna baserat på fördomar om klädkod, rasval eller val av sport. Själv tror jag att de flesta människor jag hittills inte känner är massmördare, och det förutsätter jag fram till att motsatsen är bevisad, MEN jag förutsätter också att de är trevliga massmördare som jag kan hänga med fram tills att jag ser att de har någon form av mänskliga kvarlämningar på kläder, i bilen eller i något slags liten (eller större) låda. 

Lägg bort alla tankar på att någon kommer att se ner på dig eller tycka att du är mindre värd!


2. Förutsätt att du kommer att få jobba lite för att få acceptans!

Erbjud dig att hjälpa till med saker (kurs, tävling, klippa gräs, baka), gå på öppen träning (sitt med vid fikat!) och visa att du vill vara med i klubben på riktigt och inte bara vara på klubben någon gång ibland och träna.


De flesta träningsgrupper består av människor som tränar ganska likt, har hyfsat lika syn på hundträning och som faktiskt gillar att umgås med varandra. Om du ska få vara med måste du ju ge dessa människor en anledning till att vilja lära känna dig och ta med dig i gemenskapen. Många gånger hör jag att man förutsätter motsatsen, alltså att träningsgrupper på BK aktivt ska leta upp vilsna själar, som de sedan ska ta under sina vingar och vårda likt fabergéägg. Jag tror att det är ytterst sällsynt att det fungerar så, för, let’s face it; människan är av naturen bekväm. Många grupper har nog egentligen inget emot att få med en ny medlem MEN vill man vara med så får man visa det själv, alla måste ta ansvar för att ge sig själva möjlighet att få vara med!


Alltid när jag ska sneaka mig med i en ny grupp (jojo, det är faktiskt så det funkar) så brukar jag bjuda på fika. Fika är liksom en stämningshöjare och om man bjuder på fika uppfattas man som godhjärtad, snäll och givmild. Det betyder inte att man alltid ska bjuda på fika, men någon gång då och då är en trevlig gest när man får vara med och träna. Jag erbjuder mig alltid att figga (i sökgänget), att stå mottagare på budföringen och att kommendera om någon behöver det. Jag tycket att det är självklart att visa framfötterna, och jag tar lika för givet att man själv får samma support tillbaka sedan. Jag har hittills aldrig blivit besviken!


3. Förutsätt att en bra strategi är att vara lite ödmjuk!

Om du ska få vara med i gemenskapen, antingen den stora eller den lilla så kommer det alltid finnas de som tycker annorlunda. Försök (bit dig kraftigt i tungan om du måste) att på ett smidigt sätt visa acceptans och förståelse för andras metoder och idéer. Nej, det var inte alltid bättre förr, och det tror jag att alla egentligen vet om MEN du behöver inte poängtera det för alla som vill (och även alla som inte vill) höra redan första veckan. Ta ett steg tillbaka! Känn in! Lyssna! Känn av vad som är viktigt i just den här gruppen; förberedelser, planer, belöningstänk osv. Jag säger INTE att du ska kompromissa med ditt eget tänk när du tränar din hund- MEN du kan förmedla att du tror på just denna teori för din egen hund utan att lägga någon negativ värdering på någon annans sätt att träna. Ibland kan man lära sig en hel massa saker av att inte predika sin egen tro högt och tydligt, och låta människor få bilda sig en egen uppfattning om dig, innan du knölar ner din uppfattning i halsen på dem. Ge dem goda förutsättningar till att gilla dig så brukar det mesta lösa sig av sig själv!


Till sist; hamnar du ändå på klubben från helvetet där alla medlemmar slår sina hundar OCH förespråkar att göra det så behöver du ju faktiskt inte vara där. Det finns säkert andra människor runt omkring som, precis som du, gärna har roligt när de tränar hund. Skulle du mot förmodan hamna på en av dessa särskilt sällsynta helvetesklubbar befolkade av satans avkomma är min rekommendation att byta klubb, alternativt starta en egen träningsgrupp att umgås med. Endast du själv kan ta ansvar för din egen träning och din trivsel under densamma!

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 20 oktober 2014 12:00

Det bubblar ganska ofta ett missnöje i hundbloggsvärlden. Man håller fram sig själv som unik, speciell och mycket ärlig (och därmed bättre än alla andra) om man skriver om saker som går dåligt med sin hundträning. Helst ska man blogga hyllmeter om allt som går precis åt skogen för att kunna kalla sig geniun och äkta, och givetvis är det såååå många som hör av sig och talar om att man har en toppenblogg för att man inte skryter och hittar på att man är så himla braaaa hela tiden. För att man vågar tala om det som inte går bra och för att man vågar stå för att man inte är en topptränare precis varenda dag. 


Själv skriver jag precis som det är, eftersom det är sådant jag själv gillar att läsa. Det är min blogg och därför bestämmer jag själv vad som får vara med och vad som inte får det. Om man då anser att någon blogg är dålig och överdrivet positiv så finns alltid en möjlighet att aldrig någonsin klicka in sig på den bloggen igen, vilket är en stor frihet när det kommer till Internet. Hjälp till censur, för sin egen skull liksom! Framgångsrika människor tycker jag tjänar som goda exempel, pepp och inspiration för att ta sig själv framåt. Vinster, fina resultat och trevliga omnämnanden är alltid roligt att ta del av, och de allra flesta bloggar jag läser eller Facebook-inlägg jag gillar är människor som är ärligt glada över sin egen framgång, utan att på något sätt trycka ner andra som inte är där, eller som är på väg uppåt. 


Jag skulle tippa på att ett genomsnittligt år så är mitt genomsnittliga träningspass mer bra än crap. Till och med dåliga träningspass innehåller oftare än sällan minst ett par saker som jag är nöjd med. Nästan alla träningspass som jag strukturerat upp och haft en tydlig plan för, är mer än 75% lyckade. Om det inte hjälpte med planering och jag hade betydligt fler misslyckaden än tvärtom skulle jag inte tänka att jag var ärlig och genuin, utan mer börja fundera över vilka problem jag har med att skapa goda förutsättningar för min hund och i förlängningen; ifall jag skulle hålla på med hundträning alls. Jag tycker nämligen inte att det är ett dugg kul att misslyckas, och jag tycker att det är ännu tristare att blogga om det; varför trycka ner mig självX2? Trots ganska god planering så gör jag det, misslyckas alltså, vilket är helt normalt! Men, vore det mer tråkigt än skoj skulle jag aldrig spendera alla de timmarna jag faktiskt gör med att träna hund. 


Jag och Fräck håller på med en sport som är svår för oss, mycket beroende på att jag inte har någon som helst rutin eller kunskap kring sporten i sig. Basic hundträning har jag dock hyfsad koll på, och att åka runt på diverse tävlingar och träningar ger väldigt mycket. Att diskutera med andra som tränar själva, och som kanske har gedigna kunskaper inom ämnet är guld värt och träningskompisar är nästan ett måste för att man ska kunna följa utveckling över tid. Min blogg är till för de som vill följa oss och vår träning på väg mot tävling och förhoppningsvis framgångar. De som vill läsa om någons eviga misslyckanden, hur genuina och ärliga de än må vara, får läsa en annan blogg helt enkelt!

 

En IPO-Fraggel är en bra Fraggel!  

Av Liza Hasselquist - 14 oktober 2014 13:29

Ganska många dagar i veckan är jag enormt tacksam över att jag har Fräck. Andra dagar innebär min håriga inneboende att jag utsätts för diverse kroppsskador av olika typ och omfattning. Det kan vara allt ifrån bett i olika kroppsdelar (istället för leksaken) till olika fallskador à la stark-unghund-kan-inte-gå-i-koppel-och-måste-plötsligt-och-av-outgrundlig-anledning-ner-i-diket-och-kolla-och-sedan-upp-igen-innan-matte-återfått-balansen. En gång fick jag ett lagom stort hål i pannan och häromdagen upptäckte jag hur man skulle kunna pierca sig i skinkan; OM man hade velat alltså! 

Nu är han som tur var inte bara unghundskorkad, stor, brötig och klumpig hela tiden. Fräck är en ganska mjuk hund, som vill vara till lags och göra som matte säger mestadels av tiden. Han gillar att vara nära, är superduktig och lyhörd så fort han får gå lös och är en ärlig kille med en lättsam inställning till livet. I träning är han helt fantastiskt explosiv och rolig att träna med, och är duktig på nästan allt. Stöter man på patrull så behöver man ta ett uppehåll på ett par dagar så att det får sjunka in ordentligt och sedan har problemen ofta löst sig själva (eller nästintill!). Han är väldigt olik Lotus i mycket, för han är sent utvecklad och funderar mer än vad Lotus gjorde i samma ålder. Fräck har bättre gripande helt naturligt, men de har samma intensitet i kamp; skillnaden är att Lotus hade ett större behov av att äga. 


Senaste tiden har vi kört några apporteringar (bla tog han in en 1 kg IPO-apport, yeeeey!) ganska mycket fritt följ, ställande på target-matta, hälsningar på en fiktiv domare (SVÅRT!) och ganska mycket bevakningsövningar. Fria följet går jättebra, och han har fin intensitet och gillar verkligen momentet, ibland så mycket att han hamnar lite långt fram. Det jobbar vi på, och jag tror att vi har en lösning till att få till det så nära perfekt som möjligt. Jag tror att target-mattan kan få ordning på hans hopp-och-lek-ställanden, men jag vet inte! Än så länge shejpar vi mest explosiva ställanden på mattan varvat med stadga mot leksak/godisskål. Hälsningar/gå igenom en grupp är svårt som bara attan, så det kommer att bli svårt att bli av med utan en långsiktig plan. Människorna har ett såpass högt värde att han hellre tar att jag blir arg än att skita i att hälsa/hoppa/riva omkull dem. Bevakningarna har vi fått till att springa dit, låta bli att bita sig fast direkt (iaf 9/10 gånger) komma igång och skälla direkt och så har vi börjat jobba med att inte få uppehåll eller bry sig när jag ansluter. När han går in och biter har jag låtit bli att bråka med honom, för jag vill att han själv väljer vad som är rätt att göra. Jag vill inte ha en hund som springer dit och låter bli att bita för att den ska slippa bråk, men som inte heller kommer igång med att skälla och kanske lämnar figgen istället. 

Jag har stört mig ett tag på att han ofta hamnar snett med rumpan vid ingångar, men det visade sig att matten tränat bakdelskontroll åt vänster väldigt mycket och noll åt höger…Så det är veckans plan, bakdelskontroll och snurrar!

      

Liten blir stor, attityden fanns där hela tiden!

 


I övrigt så knallar livet på, och det trillar in rapporter via Facebook om LotusXLizzy-valparna. De verkar vara sannerligen talangfulla valpar, som redan kan en hel massa saker, har en bra av-knapp och verkar trevliga att leva ihop med! Skönt för ägarna ifall de utvecklas likt sin far, som plötsligt kom ur dimman i 7-8 månadersåldern och blev galen! Alltså, mitt hetaste tips är att vila er nu valpköpare! (Jag är mer än lite bitter över att jag inte fick nån egen valp ska jag lova!)


Just ja; kulturtantsplanerandet är i full gång! Jag ska (försöka) bli sådär härligt lättsam, spontan och bara helt underbart tokig som Elin Åström är. Hon skrev en lista till mig för att jag på bästa sätt ska kunna ta mig an denna svåra uppgift:

1. Skit i att spara pengar utan bränn upp allt på nöjen direkt, tänk inte på framtiden.

2. Hitta nån du kan stå ut med på svensk/finska östkusten i en trasig husbil utan att ha duschat på två veckor

3. Skaffa för många hundar

4. Titta på tapet, tänk: usch, det där mönstret var väl lite överdrivet. Välj ett ännu värre.

5. Kör bara kör!!


Så…Jag börjar helt enkelt med att göra en välstrukturerad och otroligt specificerad lista- Game on!

Av Liza Hasselquist - 9 oktober 2014 20:45

Under en längre tid undvek jag apporten, alltså alla övningar som innehöll gripa och hålla fast. Detta pga att Fragglar överlag inte verkar finna nån glädje i apporteringsmoment utan att använda tassarna, och att sitta stilla med apport i munnen är lika med ond, bråd död. Fräck griper gärna i leksaker av olika slag, håller fint (ja tar om ibland!) och allra bäst griper han när det finns fingrar eller annat mänskligt kött emellan. Gott nog, tänkte jag och hur gärna jag än ville ha en apportering så ville jag absolut inte, under några som helst omständigheter ha en konflikt om apporteringar. Vad jag gjorde? NOLL! Nada! Rien! Inte ett jävla piss!


För några månader sedan kom jag på att om jag någon gång ska kunna tävla så krävs faktiskt apportering...Och då var det väl dags att ta tjuren vid hornen. Jag bestämde mig för att köra med konkurrensapportering, samma metod som jag sett att Siv Svendsen köra med och beskriva, fast jag minns inte vad hon kallade den...?

Hur som helst, jag började med en kampdutt strl L (typ 35 cm), höll Fraggeln i halsbandet, hetsade honom på leksaken, kastade ut den, smög med hunden ut och knyckte grejen snabbt som ögat innan han hann ta den. Det gjorde jag ett gäng gånger innan jag slutligen släppte och lät honom vinna. Full fart ut, snyggt gripande, vänder i gripandet och full speta tillbaka för kamp. Detta höll jag på med till leda, just för att det för mig är viktigt att få rejäla minnesbilder om hur skoj det är att springa,gripa,hålla! Jag fick mer än ett par bett i armar och ben när jag kastade bort (kasta och kasta en Fraggel som väger gott och väl 25 kilo...) det söta lilla kräket, men i detta läget fick det bara vara så, inga konflikter i apporteringen väste jag fram mellan sammanbitna tänder. Fraggeln gillar ju köttsmak, så bara att hålla god min i elakt spel!


För ett par veckor sedan körde jag första passet med apportbocken, men först körde jag en uppvärmningsgång på kampdutten innan jag istället gjorde samma steg som innan fast med apporten och hunden springer ut, full fart, griper super (inte en tass i närheten!) vänder på stället och full fart tillbaka! För att undvika att få apporten i magen klickade jag och han fick släppa den i farten och ta kampis i stället. Jag har kört ett par sådana pass och successivt minskat avståndet till mig, och igår var första gången jag fick säga till honom att nä, man släpper inte när man själv vill. Efter EN gång jag sagt till honom släppte han inte apporten mer. Inte när jag klickade, inte när jag sa "ja" som är lekkommandot och hade leksak framme och inte när jag skulle ta apporten heller...Han svarde med att morra och köra in apporten i magen på mig istället...So far, so good! Nu ska vi bara lösa ingång, sittande och avlämning med, SEN är vi på banan! Jag minns att jag nån gång, lite kaxigt, kan ha sagt att "min hund kommer inte bita sig fast i saker, jag vägrer skrika LOSS som att jag kommunicerar med någon i grannkommunen" men det verkar det ju som att jag får äta upp. Jag tar tillbaka det. Nu. På en gång faktiskt.

 

Två helt normala badjävlar, som bevisligen KAN apportera om de bara vill så...

Av Liza Hasselquist - 7 oktober 2014 12:54

Sista året har varit ett ganska omtumlande år. Allt började egentligen med att jag krockade bilen och sabbade rygg och nacke i oktober förra året. Det genererade mängder med tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, röj med försäkringsbolag, bli av med körkortet, fixa ny bil, nytt körkort, nya tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, mer värk och nu ny läkartid igen. Under förra året hade jag två olika arbetsplatser(ht/vt) och sedan var det dags för ytterligare ett nytt jobb nu i augusti. Skönt att få ett jobb men så himla slitsamt att ständigt byta arbetsplats! 


I juni separerade jag och min sambo, och vår familj, som skulle ha blivit fem i och med att vi väntade hem en LotusxLizzy-valp, blev plötsligt tre, då separationen innebar att jag inte skulle kunna ha en valp själv pga nya jobbet. 


I juli dog en del av mig, då jag plötsligt men inte helt oväntat var tvungen att hjälpa min gammelgädda att gå vidare. För mig, som inte tror på himlen, de evigt gröna ängarna eller änglar heller för den delen var det extra svårt att säga godnatt till någon man hoppats skulle kunna leva för evigt. För mig var det inte bara det att jag fick säga hej då till min bästa vän, utan det var verkligen som att förlora en bit av mig själv. Vi hade en perfekt sista dag ihop, med bad i sjön, leverpastej, tuggben och massor av mys. Sen var det bara godnatt, lugnt och stilla, nu och för evigt och på något sätt visste jag där och då att saker aldrig blir de samma som de än gång var. 

 

Du fattas mig  


Mitt i allt annat elände blev jag så tvungen att ta tag i att skaffa nytt boende. Vår gamla lägenhet kändes inte längre som hemma och dessutom känns 100+ kvm som väl lyxigt när man är 1+hund, så jag avverkade lägenhetsvisningar och budgivningar med rödgråtna ögon och en klump i halsen. 


Det finns ingen väg tillbaka, bara framåt. Inte alltid för att man vill utan för att man måste. Jag trodde att jag visste hur det var att vara riktigt jäkla olycklig, men fram till den dagen Lotus dog visste jag inte ett skit om olycka, tryck över bröstet eller hur det är att vara ensam på riktigt. Jag tror inte att det kommer att ”gå över” eller ”kännas bättre” om ett tag. Jag tror att det alltid kommer att kännas för jävligt, orättvist och att livet liksom stannat upp, tagit slut och sedan börjat igen fast annorlunda och på ett märkligt sätt. 


På något sätt kändes det här viktigt att skriva, och på något sätt känns det överjävligt att klaga när så många har det så mycket värre. Detta ska inte vara en blogg där jag ska yla över olycka som drabbat mig, och som drabbar oss alla lite nu och då. Från och med nu ska det vara en alldeles vanlig Fraggelblogg om en alldeles vanlig Fraggel!

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se