Sista året har varit ett ganska omtumlande år. Allt började egentligen med att jag krockade bilen och sabbade rygg och nacke i oktober förra året. Det genererade mängder med tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, röj med försäkringsbolag, bli av med körkortet, fixa ny bil, nytt körkort, nya tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, mer värk och nu ny läkartid igen. Under förra året hade jag två olika arbetsplatser(ht/vt) och sedan var det dags för ytterligare ett nytt jobb nu i augusti. Skönt att få ett jobb men så himla slitsamt att ständigt byta arbetsplats! 

I juni separerade jag och min sambo, och vår familj, som skulle ha blivit fem i och med att vi väntade hem en LotusxLizzy-valp, blev plötsligt tre, då separationen innebar att jag inte skulle kunna ha en valp själv pga nya jobbet. 

I juli dog en del av mig, då jag plötsligt men inte helt oväntat var tvungen att hjälpa min gammelgädda att gå vidare. För mig, som inte tror på himlen, de evigt gröna ängarna eller änglar heller för den delen var det extra svårt att säga godnatt till någon man hoppats skulle kunna leva för evigt. För mig var det inte bara det att jag fick säga hej då till min bästa vän, utan det var verkligen som att förlora en bit av mig själv. Vi hade en perfekt sista dag ihop, med bad i sjön, leverpastej, tuggben och massor av mys. Sen var det bara godnatt, lugnt och stilla, nu och för evigt och på något sätt visste jag där och då att saker aldrig blir de samma som de än gång var. 

Du fattas mig  

Mitt i allt annat elände blev jag så tvungen att ta tag i att skaffa nytt boende. Vår gamla lägenhet kändes inte längre som hemma och dessutom känns 100+ kvm som väl lyxigt när man är 1+hund, så jag avverkade lägenhetsvisningar och budgivningar med rödgråtna ögon och en klump i halsen. 

Det finns ingen väg tillbaka, bara framåt. Inte alltid för att man vill utan för att man måste. Jag trodde att jag visste hur det var att vara riktigt jäkla olycklig, men fram till den dagen Lotus dog visste jag inte ett skit om olycka, tryck över bröstet eller hur det är att vara ensam på riktigt. Jag tror inte att det kommer att ”gå över” eller ”kännas bättre” om ett tag. Jag tror att det alltid kommer att kännas för jävligt, orättvist och att livet liksom stannat upp, tagit slut och sedan börjat igen fast annorlunda och på ett märkligt sätt. 

På något sätt kändes det här viktigt att skriva, och på något sätt känns det överjävligt att klaga när så många har det så mycket värre. Detta ska inte vara en blogg där jag ska yla över olycka som drabbat mig, och som drabbar oss alla lite nu och då. Från och med nu ska det vara en alldeles vanlig Fraggelblogg om en alldeles vanlig Fraggel!