Sista året har varit ett ganska omtumlande år. Allt började egentligen med att jag krockade bilen och sabbade rygg och nacke i oktober förra året. Det genererade mängder med tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, röj med försäkringsbolag, bli av med körkortet, fixa ny bil, nytt körkort, nya tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, mer värk och nu ny läkartid igen. Under förra året hade jag två olika arbetsplatser(ht/vt) och sedan var det dags för ytterligare ett nytt jobb nu i augusti. Skönt att få ett jobb men så himla slitsamt att ständigt byta arbetsplats! 

I juni separerade jag och min sambo, och vår familj, som skulle ha blivit fem i och med att vi väntade hem en LotusxLizzy-valp, blev plötsligt tre, då separationen innebar att jag inte skulle kunna ha en valp själv pga nya jobbet. 

I juli dog en del av mig, då jag plötsligt men inte helt oväntat var tvungen att hjälpa min gammelgädda att gå vidare. För mig, som inte tror på himlen, de evigt gröna ängarna eller änglar heller för den delen var det extra svårt att säga godnatt till någon man hoppats skulle kunna leva för evigt. För mig var det inte bara det att jag fick säga hej då till min bästa vän, utan det var verkligen som att förlora en bit av mig själv. Vi hade en perfekt sista dag ihop, med bad i sjön, leverpastej, tuggben och massor av mys. Sen var det bara godnatt, lugnt och stilla, nu och för evigt och på något sätt visste jag där och då att saker aldrig blir de samma som de än gång var. 

Du fattas mig  

Mitt i allt annat elände blev jag så tvungen att ta tag i att skaffa nytt boende. Vår gamla lägenhet kändes inte längre som hemma och dessutom känns 100+ kvm som väl lyxigt när man är 1+hund, så jag avverkade lägenhetsvisningar och budgivningar med rödgråtna ögon och en klump i halsen. 

Det finns ingen väg tillbaka, bara framåt. Inte alltid för att man vill utan för att man måste. Jag trodde att jag visste hur det var att vara riktigt jäkla olycklig, men fram till den dagen Lotus dog visste jag inte ett skit om olycka, tryck över bröstet eller hur det är att vara ensam på riktigt. Jag tror inte att det kommer att ”gå över” eller ”kännas bättre” om ett tag. Jag tror att det alltid kommer att kännas för jävligt, orättvist och att livet liksom stannat upp, tagit slut och sedan börjat igen fast annorlunda och på ett märkligt sätt. 

På något sätt kändes det här viktigt att skriva, och på något sätt känns det överjävligt att klaga när så många har det så mycket värre. Detta ska inte vara en blogg där jag ska yla över olycka som drabbat mig, och som drabbar oss alla lite nu och då. Från och med nu ska det vara en alldeles vanlig Fraggelblogg om en alldeles vanlig Fraggel!

 

Stina

7 oktober 2014 13:07

Å Lisa jag sitter och gråter. Bävar inför dagen då vår hund inte längre kommer finnas. Man vet ju att den kommer, men kan ändå inte föreställa sig den sorgen. En tröstekram till dig!

http://stinastinastina.webblogg.se

 

Cari Hansson

7 oktober 2014 13:36

Tårarna rinner.... jag hade ingen aning.... kramar om min gamla Majlis en extra gång och tänker att vi lever på lånad tid.... Livet är verkligen outgrundligt och omöjligt att förstå. Kram /Cari

http://www.bluealert.se

 

Catrin Scholl

7 oktober 2014 17:11

Vet hur det känns när hjärtat gått i tusen bitar. Visst går det att lappa ihop, men det känns ändå aldrig riktigt helt igen.Stor kram från mig <3

 

Suzan

7 oktober 2014 18:42

Så tråkigt det är att gammelgäddan inte finns kvar längre men han lever ju vidare på nåt sätt ändå, tack vare många fantastiska barn o barnbarn. Det är en ynnest att få äga en av hans döttrar. Jag önskar dig verkligen all lycka till framöver och känner på mig att du, precis som Lotus, är en riktig kämpe!

http://nikkitorpets.se

 

Maja Fredriksson

7 oktober 2014 20:42

Bästaste Liza!
Jag hatar att jag bor så jäkla långt bort ifrån dej! Till och med jag vill krama om dej just nu!

Den där Lotus kommer jag alltid minnas, vad mycket tok han och du har gjort. Jag är lite extra glad över att hans syns i Link ibland, på både gott och ont.

http://www.greatwarrior.bloggplatsen.se

 

Marie

8 oktober 2014 00:20

Stor kram till Dig Liza! Förstår att Lotus lämnat ett hål inom Dig men också en massa kära/roliga minnen! Finns ju många små avkommor som lever vidare och som du kan följa framöver :-) Livet är inte alltid rättvist och jag hoppas du snart hittar en bra balans i livet.Jag kommer alltid minnas den härliga fina vilda Minossonen :-) Krama om Fräck och sköt om dig!

http://www.123minsida.se/Minos

 

Ulla-Brith Persson

10 november 2014 16:23

Många tröstkramar från oss i Norrland. Jag vet också hur en viss hund fått en speciell plats i hjärtat. Och man glömmer aldrig som du skriver. Jag kan fortfarande störttjuta fast det gått 10 år.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid väg...

  Bevis för godkänd testledarutbildning! Ett av mina största intressen inom hunderiet (förutom att träna och tävla min egen hund) är hundars mentalitet. Jag hade turen att börja vara aktiv på en klubb där det var många likasinnade, vilket ledde ...

När jag börjar pyssla med saker, oavsett ifall det är hunden eller annat, så finns en viss tendens till att jag utvecklar någon slags form av mani. I somras målade jag min första tavla någonsin, en världskarta som min syster skulle få då hennes ex to...

Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av...

I hela mitt liv har jag varit en nästintill orimligt morgonpigg person. Nästan så störig att en bara vill klippa till för att få hejd på personen som kvittrar ”GODMORGON” klockan 05.00  för att sedan studsa upp ur sängen, kränga på sig kl...