Förra veckan hade vi en strålande lydnadsvecka, där de flesta detaljer vi övar på satt till 99% och även de nya sakerna gick framåt i rasande fart, mellan varje pass faktiskt. På fredagen mötte jag upp Emelie och Skype för att träna lydnad, men jag passade också på att lägga ett spår. och vilket spår sedan… Alltså av 5 sträckor så var en bra. Av tre föremål var ett rätt markerat. Av fyra vinklar var en ok. Min hund spårar inte så dåligt, men just den här dagen så, jovisst gjorde han det! På lördagsmorgonen så åkte jag ut i skogen och mötte upp mitt sökgäng. Jag har ju låtit söker vila ett tag för att se ifall det skulle gå till sig….det hade det inte! Han är ju i alla fall pigg och glad, den där hunden, förutom det var det inte många rätt! Men skam den som ger sig! Till våren så!

När jag skaffade Lotus hade jag ganska bråttom ut och tävla. Jag måste säga att jag lade betydligt sämre grunder för honom än vad både Pax och Fräck har fått. Jag förstod inte riktigt vad man behövde för att ta sig till den absolut högsta klassen och för att kunna konkurrera där, och jag förstod egentligen inte vad hunden behövde för redskap för att gå ifrån misslyckanden utan att tappa attityd och vilja. 

Nu hade jag en jäkla tur, för när vi stötte på patrull (Lk3 om jag inte minns helst fel) så tog min hund inte illa vid sig alls, utan nästintill taggade mer på min nervositet. Lotus var många gånger en hund som man var tvungen att ha nageln i ögat på för att han inte skulle hitta på konstigheter, och visst, det har han gjort på tävling också. De allra flesta gånger visade han upp en ”bäst-när-det-gäller”-attityd, och klarade plötsligt av allt möjligt som hans nervösa matte försökte kommunicera till honom (med muntorrhet, vibrerande knän och hackande tänder) och gjorde det bästa av situationen. Oavsett mina känslor så var han supernöjd varje gång vi gick av plan/var klara i skogen och man riktigt såg på honom att rampljuset var hans plats!

Det tänker jag ofta på när människor tävlar unga hundar. Jag tycker absolut att man kan starta en 10-månadershund OM hunden klarar det och om föraren klarar det. Det jag syftar på är att oavsett dina känslor som förare så ska hunden tycka att tävling är det roligaste som finns, och du som förare ska hjälpa och stötta din hund så mycket den behöver för att få med sig en känsla av WOW när ni går därifrån. Kan man inte det, eller om hunden är FÖR ung och omogen (vilket är oerhört individuellt) eller är en känslig individ så kanske man bör låta bli?

Många snackar om att ”tävlingshundar” mår dåligt av att ”endast användas för att ägaren ska kunna skryta över prestationen” men jag skulle vilja säga att de allra flesta hundar JAG ser som inte trivs på tävling är unga hundar med ägare som inte är riktigt rustade för att reda upp det som hunden inte klarar av ELLER som visar tydligt hur besvikna de blir av att något moment inte sitter trots att de bara skulle ”ut och prova av vad som funkar i tävlingssammanhang”. Jag fattar att man börjar tröttna på en klass efter ett antal starter, men fundera igenom VAD som är skillnaden på träning och tävling? Jobba sedan därifrån! Är det du som förare som har problem kanske en kurs i tävlingspsykologi skulle kunna passa? Var ärlig mot dig själv! Är hunden kanske för ung/omogen/för dåligt rustad för sin uppgift? VÄNTA! Jag vet precis hur det känns att sitta och räkna ner dagarna tills man får komma ut och tävla, MEN tänk på er som ett team som har många, många tävlingar kvar att göra och att ni ska ha pepp så att det räcker till allihop! En del hundar mognar bara sent, utan att vi som förare kan påverka det särskilt, och jag tycker att man kan mäta bedrifter (om man nu är intresserad av det) först i slutet av hundens aktiva tävlingskarriär. Försten till Elit vinner INGENTING, och särskilt inte om det sedan lämnar hunden med obehag inför tävlingssituationer. 

En sak till; när det går dåligt för er (för det gör det för alla, då och då) skyll inte ifrån er på diverse olika omständigheter, utan ta det med ett: ok det brukar inte vara si eller så, men nu var det det idag, och jag får helt enkelt träna mer. Låt också bli att snacka ner andra ekipage som det går bra för! En del är ju jäkligt duktiga, klarar allt som man själv inte klarar och verkar retligt övermäktiga på varenda gren de provar. Himla irriterande?!?! För en tävlingsmänniska: ABSOLUT! Till sist orkar man ju inte ens se hur fabulösa de var på sin senaste tävling… Eller? Andras framgång peppar mig så in i bomben, kan de så kan jag! Snacka inte skit för att någon annan är bättre än er, för min egen bedrift blir inte större för att jag förringar någon annans, kom ihåg det!

SnyggFraggel får avsluta inlägget, minsann!

För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man på bästa sätt överlever sitt besök på brukshundklubben. Jag fick mycket beröm (och en del skit) för inlägget, vilket jag såklart tackar ödmjukast (och lite skräckslaget) för. Skiten jag fick handlade mest om att de som är aktiva på brukshundklubben är ANSVARIGA för att se till att de som besöker ska bli välkomnade, känna samhörighet och trivas. Gott så! Nu undrar jag; vem på brukshundklubbarna är ANSVARIG för välkomstkommitén? Jag misstänker att det kan vara ”Nån Annan” som borde ta det ansvaret, och nu ska jag försaka förklara varför den ljusskygge ”Nån Annan” alltid slipper ifrån ansvaret för allt möjligt som behöver göras på brukshundklubben.

När man räknar efter hur många som hjälper till med olika saker i klubben, som t ex styrelsearbete, städning av stugan, gräsklippning, spårläggare, domarskrivare, tävlingsledare, domare, figurant, köksarbete, träningsvärd, instruktör, hemsideansvarig, kursansvarig och så vidare i all evighet, inser man att ALLA de här posterna sköts av i runda slängar 10-20% av klubbens medlemmar. Jo, ungefär så många är det som hjälper till med olika saker. Ofta, när det händer något extra som plötsligt måste roddas kallas därför ”Nån Annan” in, som akut extrahjälp kan man säga. När man som instruktör blir sjuk vid ett kurstillfälle frågar man om ”Nån Annan” inte kan ställa upp? När stora, tunga saker måste flyttas, eller stugan ska målas så är det återigen ”Nån Annan” som förväntas bära tyngden på sina axlar. 

10-20% av den totala medlemsstyrkan sliter ont blod med att fixa allt som behövs fixas ute på klubbarna i landet. Oftast är dessa människor heltidsarbetande, precis som alla andra. Alla (nästan i alla fall) har en hund (ofta fler) själv och behöver ibland lägga lite tid på att träna det stackars djuret. En del har barn som ibland kräver tillsyn och en del har andra intressen som kan behöva ett visst mått av uppmärksamhet då och då. Det är då det vore fint om ”Nån Annan” ville dra sitt strå till stacken och agera! När man lägger allt ansvar på medlemmarnas trivsel på de aktiva i klubben kanske man tror att ”Nån Annan” kommer att rycka in och fixa detta? ”Nån Annan” ska bjuda in nya klubbmedlemmar till diverse träningar, träningsgrupper, fest och baluns så att de nya klubbmedlemmarna känner sig välkomna. De nya medlemmarna ska inte själva behöva erbjuda något (för de kanske inte har tid att vara aktiva i klubben!) utan ska när som helst kunna dyka upp, gärna lite i utkanten av träningsplanen och GUD FÖRBJUDE om inte ”Nån Annan” är där för att hälsa välkommen och rulla ut röda mattan!

Själv känner jag att någonstans måste där finnas en gräns. Jag är lärare och jobbar heltid med gymnasieungdomar i behov av särskilt stöd. Jag har en hund (har haft tre innan) och strukturerar och planerar som en blå för att få dagarna att gå ihop. Jag har ett par diskbråck och en whiplash efter en bilolycka och har oftast jävligt ont,(som en liten förklaring till varför man då och då är lite trött bara!) och jag har ett par vänner jag inte delar ”hundlivet” med, vilka jag gärna besöker då tid finnes. Jag är instruktör på klubben och håller så många kurser jag bara orkar. Jag är spårläggare på tävling, mest på grund av att glädja ”Nån Annan” så att han/hon får komma ut på tävling (Face it! lägga spår kl 05.30 på morgonen gläds inte ens extremt morgonpigga jag över!) då jag vet hur svårt det kan vara att komma med på tävling. Jag hjälper till att städa stugan (enligt städschemat) och är klubbvärd (enligt klubbvärdsschemat) och hjälper gärna andra på öppenträningen. Det blir ganska många timmar om året som jag lägger min fritid på att obetald (nästintill) hjälpa andra att spendera deras fritid. Jag betalar medlemsavgift som alla andra OCH jobbar utöver det som frivillig ”Nån Annan” när någon av de andra ”Nån Annan” i klubben inte orkar/hinner/vill göra det som behövs för att klubben ska gå runt. Jag är långt ifrån den som gör mest frivilligt arbete för klubben på ett år!

En av mina vänner på FB lade ut följande status häromdagen:

”En del dagar undrar jag mer än andra över, varför i hela världen jag engagerar mig i föreningslivet och jobbar ideellt så många timmar per vecka som jag gör. Ibland blir jag så trött och besviken…..”

Hörrni! ”Nån Annan” jobbar inte på brukshundklubben heller! Det gör bara helt vanliga killar och tjejer, män och kvinnor, mammor och pappor, bästa kompisar och ovänner. ”Nån Annan” har inte tagit ett enda jäkla ärligt handtag i hela sitt liv, och kommer nog aldrig göra det heller. Så ni som gnäller; tänk på att ni gnäller på någon som gratis ställer upp på att försöka fixa så bra och så mycket de bara kan och orkar för att ”Nån Annan” ska få gå kurs, tävla eller få en kopp kaffe efter träningen. Gnäll inte för att ni kanske inte fick hjälp med allt ni ville just då när det passade er, för att ni inte fick nån rosett när ni tog LP eller för att någon stavat ert namn fel! Eftersom ”Nån Annan” ständigt lyser med sin frånvaro jobbar vi andra så hårt vi bara kan- för er skull! Har vi då gjort något fel någon gång så Förlåt! Jag ska genast gå och be ”Nån Annan” att fixa till det!