Förra veckan hade vi en strålande lydnadsvecka, där de flesta detaljer vi övar på satt till 99% och även de nya sakerna gick framåt i rasande fart, mellan varje pass faktiskt. På fredagen mötte jag upp Emelie och Skype för att träna lydnad, men jag passade också på att lägga ett spår. och vilket spår sedan… Alltså av 5 sträckor så var en bra. Av tre föremål var ett rätt markerat. Av fyra vinklar var en ok. Min hund spårar inte så dåligt, men just den här dagen så, jovisst gjorde han det! På lördagsmorgonen så åkte jag ut i skogen och mötte upp mitt sökgäng. Jag har ju låtit söker vila ett tag för att se ifall det skulle gå till sig….det hade det inte! Han är ju i alla fall pigg och glad, den där hunden, förutom det var det inte många rätt! Men skam den som ger sig! Till våren så!

När jag skaffade Lotus hade jag ganska bråttom ut och tävla. Jag måste säga att jag lade betydligt sämre grunder för honom än vad både Pax och Fräck har fått. Jag förstod inte riktigt vad man behövde för att ta sig till den absolut högsta klassen och för att kunna konkurrera där, och jag förstod egentligen inte vad hunden behövde för redskap för att gå ifrån misslyckanden utan att tappa attityd och vilja. 

Nu hade jag en jäkla tur, för när vi stötte på patrull (Lk3 om jag inte minns helst fel) så tog min hund inte illa vid sig alls, utan nästintill taggade mer på min nervositet. Lotus var många gånger en hund som man var tvungen att ha nageln i ögat på för att han inte skulle hitta på konstigheter, och visst, det har han gjort på tävling också. De allra flesta gånger visade han upp en ”bäst-när-det-gäller”-attityd, och klarade plötsligt av allt möjligt som hans nervösa matte försökte kommunicera till honom (med muntorrhet, vibrerande knän och hackande tänder) och gjorde det bästa av situationen. Oavsett mina känslor så var han supernöjd varje gång vi gick av plan/var klara i skogen och man riktigt såg på honom att rampljuset var hans plats!

Det tänker jag ofta på när människor tävlar unga hundar. Jag tycker absolut att man kan starta en 10-månadershund OM hunden klarar det och om föraren klarar det. Det jag syftar på är att oavsett dina känslor som förare så ska hunden tycka att tävling är det roligaste som finns, och du som förare ska hjälpa och stötta din hund så mycket den behöver för att få med sig en känsla av WOW när ni går därifrån. Kan man inte det, eller om hunden är FÖR ung och omogen (vilket är oerhört individuellt) eller är en känslig individ så kanske man bör låta bli?

Många snackar om att ”tävlingshundar” mår dåligt av att ”endast användas för att ägaren ska kunna skryta över prestationen” men jag skulle vilja säga att de allra flesta hundar JAG ser som inte trivs på tävling är unga hundar med ägare som inte är riktigt rustade för att reda upp det som hunden inte klarar av ELLER som visar tydligt hur besvikna de blir av att något moment inte sitter trots att de bara skulle ”ut och prova av vad som funkar i tävlingssammanhang”. Jag fattar att man börjar tröttna på en klass efter ett antal starter, men fundera igenom VAD som är skillnaden på träning och tävling? Jobba sedan därifrån! Är det du som förare som har problem kanske en kurs i tävlingspsykologi skulle kunna passa? Var ärlig mot dig själv! Är hunden kanske för ung/omogen/för dåligt rustad för sin uppgift? VÄNTA! Jag vet precis hur det känns att sitta och räkna ner dagarna tills man får komma ut och tävla, MEN tänk på er som ett team som har många, många tävlingar kvar att göra och att ni ska ha pepp så att det räcker till allihop! En del hundar mognar bara sent, utan att vi som förare kan påverka det särskilt, och jag tycker att man kan mäta bedrifter (om man nu är intresserad av det) först i slutet av hundens aktiva tävlingskarriär. Försten till Elit vinner INGENTING, och särskilt inte om det sedan lämnar hunden med obehag inför tävlingssituationer. 

En sak till; när det går dåligt för er (för det gör det för alla, då och då) skyll inte ifrån er på diverse olika omständigheter, utan ta det med ett: ok det brukar inte vara si eller så, men nu var det det idag, och jag får helt enkelt träna mer. Låt också bli att snacka ner andra ekipage som det går bra för! En del är ju jäkligt duktiga, klarar allt som man själv inte klarar och verkar retligt övermäktiga på varenda gren de provar. Himla irriterande?!?! För en tävlingsmänniska: ABSOLUT! Till sist orkar man ju inte ens se hur fabulösa de var på sin senaste tävling… Eller? Andras framgång peppar mig så in i bomben, kan de så kan jag! Snacka inte skit för att någon annan är bättre än er, för min egen bedrift blir inte större för att jag förringar någon annans, kom ihåg det!

SnyggFraggel får avsluta inlägget, minsann!

 

Mona

10 november 2014 14:43

Håller me i allt du skriver! Startade min kille vid 5 års ålder och har krigat me 1an hela sommaren och är inte klara än men man måste ju se vad hunden har för förutsättningar. Förra sommaren var vi nära att ta bort honom pga hundaggressioner som blivit oga osäkerhet, så våra 2 1a priser är stoor vinst i våra ögon. Man kan aldrig heller bli bäst om man inte möter motgångar som man måste lära sig av och kanske tänka om i sin träning. Tycker de låter klokt allt du skriver!

Lycka till me erat tävlande i framtiden! :)
Mvh Mona

http://periodarn.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid väg...

  Bevis för godkänd testledarutbildning! Ett av mina största intressen inom hunderiet (förutom att träna och tävla min egen hund) är hundars mentalitet. Jag hade turen att börja vara aktiv på en klubb där det var många likasinnade, vilket ledde ...

När jag börjar pyssla med saker, oavsett ifall det är hunden eller annat, så finns en viss tendens till att jag utvecklar någon slags form av mani. I somras målade jag min första tavla någonsin, en världskarta som min syster skulle få då hennes ex to...

Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av...

I hela mitt liv har jag varit en nästintill orimligt morgonpigg person. Nästan så störig att en bara vill klippa till för att få hejd på personen som kvittrar ”GODMORGON” klockan 05.00  för att sedan studsa upp ur sängen, kränga på sig kl...