Fraggelbloggen

Alla inlägg under december 2014

Av Liza Hasselquist - 28 december 2014 21:25

Det var jag! Jag erkänner! Jag jinxade vädret och såg till att det stundom eviga regnandet och plaskandet i leriga pölar och sumpiga hålor byttes ut mot snö, isande kyla och blixthalka. Jag stod och såg solen gå upp över sundet och tänkte att;fotar jag detta och lägger ut på FB skulle man kunna lura vem som helst att fotot är taget en kväll i september. Så förlåt alla (väldigt få...) frusna själar jag möter, hukande, ihopkrupna och självande inför den isiga vinden på mina tidiga morgonpromenader! Eller, som min granne uttryckte sig härom morgonen (06.35 piip) då jag yrvaket och huttrande, med rinnande näsa och blåfrusna fingertoppar äntrade trapphuset; "Jag är ju en sån där vinterbadare, du vet. Jag kallar kylan uppfriskande, så känns det bättre"! Alltså gäller det att se saker från den ljusa sidan, och jag skuttade (nåja) med lätta steg uppför 5 (vanligtvis lååånga) trappor och konstaterade nöjt att jag slapp den obligatoriska morgonmatchen mot Fraggeln; de två giganternas kamp om torkhandduken! Ett evigt rullande, tuggande, trillande, rivande som pågår i ett virrvarr av extremiteter, blod, svett och tårar, på en hallmatta, på tredje våningen, någonstans i Sverige. I dessa lägen uppskattar man verkligen inte att Fraggeln är en MegaFraggel, det finns liksom så mycket mer av honom att kämpa emot.


En annan kamp som också ställts på sin spets i och med ständigt sjunkande yttertemperatur är "Koppelkampen" som utspelar sig under morgonpromenaden till "DAGIS" (F's hundvakt, min polare Elin) där det ena laget (jag) försöker; A: hålla mig på fötter i blixthalkan, B: hålla mig kvar på gångvägen, och C: anlända till jobbet ca:25 minuter senare MED kläder på kroppen (någorlunda rena, om lyckan stått mig bi). Det andra laget (Fräck) försöker under "Koppelkampen" att på olika sätt och med hjälp av fler (hellre än färre) fula knep betvinga motståndaren genom att greppa kopplet i ett stadigt grepp och ömsom rycka, slacka och döna in i för att på så sätt oskadliggöra allt levande motstånd och vinna denna prestigefyllda tävling. Att jag jobbar som lärare kan inte på något sätt anas under "Koppelkampen" då pedagogiken som används närmast kan jämföras med Neanderthalmänniskornas i Grottbjörnens folk. Vidare kan säkerligen kroppsspråket härledas till någon tidigare form av apmänniska, och sist men inte minst toppas den hasande, halkande snubblande, svettiga uppenbarelsen av ett gutturalt språk bestående av grymtningar, svordomar, hot och primalskrin. Man är väldigt glad för mörkret vid denna tid på dygnet (THANK YOU LORD!) vill jag mena, då både lärarlicens OCH instruktörsintyg skulle flyga all världens väg om någon såg att jag gång på gång står som förlorare i "Koppelkampen"!  Hur jävla enkelt är det att sno tillbaka kopplet? Inte ett dugg! Hur jävla gärna vill jag tävla i denna helvetiska tävling mot en för mig, överlägsen motståndare vid denna tidpunkt på dygnet? Väldigt ogärna! Det värsta är att i "Koppelkampen" har Fraggeln ett tillkämpande som en bengalisk tiger som låst sina enorma käftar runt ett särskilt värdefullt byte, och bestämt sig för att klämma igen oavsett yttre påverkan! Samtidigt som jag är vansinnig blir jag alltså lite fnittrig, på ett sådär bubblande vis som man inte riktigt kan stoppa, och som sprider sig ut genom näsa och mun oavsett mina ansträngningar att svälja ner bubblet och ryta i "SLÄPP KOPPLET- ANNARS KOMMER PAPPA! så blir det mest: Hrrrrmpfffft, hahaha,släppkoppletsajaghihi,hrrmmmmffftt,hihi,hun
djävelsläpppffffthihi, detärintedetminstakulhihihrrrmmmmfffpt. Detta framför en hoper mer eller mindre stressande människor, som gör stora ögon, ler lite, får skämsrosor på kinderna för min skull och skyndar sig vidare innan den aggressiva hunden tar sig lös ELLER den uppenbart sinnesförryckta neanderthalmänniskan sliter sig lös, vilket som nu skulle vara värst i detta utsatta läge.


Idag visade sig vintervädret dock från sin bästa sida, med flera solstrålar, lite pudersnö och en 10-gradig avvikelse från nollpunkten på termometern, givetvis åt fel håll. Sök stod på schemat, och nåt har hänt i den lilla Fraggelhjärnan! Han går sådär löjligt bra i söket just nu, vilket jag egentligen inte förväntar mig, då dagsformen kan vara allt från succé till bajs, och skifta inom loppet av 2-3 sekunder. Söket är det som varit mest osäkert, medan vi nu fått till finfin träning flera pass i sträck?!? Antingen är matten bättre på sök än på anti-koppeldragsträning i olika former, eller så är det bara ren och skär tur! För min del är det ok vilket som, företrädesvis det av alternativen som är lönsammast i det långa loppet!

Under dagens sökträning slog det mig plötsligt vilken JÄTTEstor och JÄTTEstark Heffaklump till hund jag har, medan jag rastade Cash, som förvisso också är en aussie, men mer av modell Lilla Ru (när vi ändå är inne på Nalle Puh-karaktärer). Att Fräck drar i kopplet må så vara hänt, han gör liksom det oavsett hur mycket jag tränar honom (inte alltid och inte med samma intensitet) men hur än Cash försökte ta i från tårna var det inte ens jobbigt. Kvicksilverillern tar ju mer fart åt olika håll, gör oväntade och rekordsnabba avvikande rörelser, kroppsfinter, plötsliga påhopp och SLITER så att jag bara flyger och far. Där och då gick det upp för mig; min aussie är sååå stor att jag inte längre kan blunda inför det faktum att han förmodligen och utan större ansträngning kan släpa mig en kilometer om underlaget inte har alltför mycket friktion alltså. Nu ska jag samla mod till mig, ta med mig någon form av stödperson och gå och väga MEGAdjuret, en gång för alla!

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 9 december 2014 13:36

Ett tips jag ser att många ger när människor ber om råd om vad de ska träna med sin valp, eller sin unghund är passivitet. Jag vill påpeka såhär inledningsvis att jag inte på något sätt är emot passivitetsträning, inte alls! MEN jag anser att det tränas passivitet på både höjden och längden så till den milda grad att hundarna antingen: 1. Ger upp hoppet på livet, lägger sig ner och blir liggande eller 2. Drar igång en inre eller yttre stress, tuggar på grejer eller sig själva, får magproblem eller springer runt och är allmänt stökiga. Jag VET att det finns hundar som (om man inte förhindrar dem) går igång på precis allt möjligt; rörelser, ljud, andra djur osv, även att ägaren inte uppmuntrat det aktiva beteendet.  En sådan hund kanske i första hand måste lära sig att kunna koppla av hemma, i lugn och ro utan störningar, och trots det lär de sig aldrig riktigt att sova när tillfälle ges. Jag har själv haft en hund som hade väldigt svårt att slappna av under sina första två-tre år, det var såpass illa att man var tvungen att hålla i honom för att han skulle få ro i kroppen till att somna. Den hunden gick inte att träna till passivitet någonsin under hela sitt liv, och han mådde otroligt dåligt av tvingas till att lägga sig i stökiga miljöer. Hans trygghet och räddning blev en täckt bur, där jag i början fick tvångssöva honom, och sedan fungerade den utmärkt som kompensation för den av-knapp som tyvärr aldrig installerades på den lilla rackaren. Dessa hundar måste anses vara undantag för i all ärlighet har jag träffat ett fåtal hundar som har en vettig vardagssysselsättning som beter sig så.


Det första jag vill lära min valp är inte att matte är den tråkigaste personen i världen, inte heller vill jag att valpen ska tro att det är normalt att sova 24/7 i vår familj. Jag vill istället passa på att låta valpen uppleva så mycket som möjligt ihop med sin trygghet och påhittiga vägvisare i livet-mig. Jag tar alltså med min valp på en massa olika aktiviteter där det passar sig att ha med en valp. Till exempel tar jag gärna med den in till stan och sätter mig på en uteservering ifall vädret tillåter och det är ”lagom” med folk och stoj. Jag tar INTE med mig valpen till ställen där djur är direkt olämpliga; utomhuskonserter, marknader, inomhuscaféer där hunden inte får följa med in, tja egentligen alla ställen där jag vet att hunden inte kommer att må bra av att vara. Min passivitetsträning grundar sig på tron att valpar som får vara med och upptäcka världen i lagom takt blir nyfikna, orädda och faktiskt lär sig sova och slappna av då tillfälle ges eftersom de blir trötta av all stimulans. 


Vad är då lagom takt? Det är jättesvårt att svara på det, då lagom takt för den ena valpen är med sjumilakliv för den andra. Man får helt enkelt försöka komma på en strategi där man lär sig att se på valpen ifall den är trött och behöver vila eller inte. Detta förhållningssätt bör man sedan ta med sig upp i unghundsåldern, då många problem som uttrycks verkar leda tillbaka till att hunden är för dåligt passivitetstränad… I Sverige idag finns väldigt få hundar som aktiveras alldeles för mycket och mår dåligt av att inte få vila tillräckligt. En normal ”sällskapshund”, alltså en hund som inte har någon form av daglig arbetsuppgift (ex vallning, hund i tjänst osv) lider väldigt sällan av ”överaktivering”. Även ifall det är en ”sporthund” som tränar i stort sett varje dag ser jag inte bristen på passivitetsträning som det stora problemet, utan kanske att den träningen som utförs är fel för den aktuella hunden? Jag tror att många tyvärr ser till sitt eget intresse framför hundens väl och ve; många tränar fartiga sporter med en hund som sedan har extremt svårt att komma ner i varv efteråt istället för ex spår som aktiverar hundens naturliga behov. 


Jag har också hört många som väljer bort kamp/stimmig lek för att hunden har så svårt att växla ner sedan, och jag förstår att det är jobbigt att ”släcka” när man väl har ”tänt” MEN hunden kommer aldrig att bli lugnare av att alla fartfyllda och ”stressande” belöningar totalt uteblir. Min upplevelse är snarare att den hunden ligger högt i varv hela tiden, och aldrig lär sig fokusera trots att den är uppvarvad. Jag ser stora vinster i att lära sin hund blåsa ur med en riktigt aktiv belöning för att sedan kunna samla sig igen, och detsamma gäller för att en hund ska kunna vara passiv. Ibland MÅSTE hunden få blåsa ur och bli trött i både kropp och knopp för att man sedan ska kunna kräva att den är lugn.


Hunden jag har nu har varit både den jobbigaste och enklaste som valp. På den negativa sidan kan man säga att han tuggat sig igenom sitt första år (skor, leksaker,barngrind, matlådor, godispåsar, stearinljus, glasögon ja ALLT man kan och inte kan äta) å andra sidan har jag en unghund som kan vistas i vilken miljö som helst, som ligger ner och vilar när jag inte är där eller när jag är stilla, som är tyst och lugn i bilen, som inte stressar eller skäller, men som är glad och pigg och redo för alla äventyr som livet ger oss!

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 1 december 2014 09:38

Efter att ha blivit något av ett viralt virus med ett par blogginlägg så försvann blogglusten lite grann...Eller inte försvann, för jag älskar att skriva, men jag får inte riktigt "till det" och då känns det trist att lägga upp inlägg som inte känns klara. Men jag skriver. filar och fixar och förhoppningsvis finns det tid och lust så småningom!


Under veckorna som gått så har det hänt något med den där Fraggelhunden, jag tror att han växt till sig och framförallt växt upp (i huvudet alltså, kroppen har ju varit stor länge!). Vi har lyckats klura oss fram till en bra, och förmodligen hållbar lösning på apporteringsbekymret (baklängeskedja MÅSTE vara the shit i detta fallet!) ingångarna är numer hyfsat raka OCH han håller på att lära sig svänga åt höger i FF utan att bakdelen far all världens väg. Han är grymt taggad och rolig att träna, och vi har varit på klubbkvällarna i Guldhunden arena på söndagarna och även tränat inomhus ett tillfälle till/vecka. På klubbkvällarna har jag jobbat mest med kontakt och inte velat utmana, men ganska snabbt gick vi över till att störningssäkra moment osv. Det funkar så jääääkla bra trots en massa okända hundar, och i pauserna ligger han snällt uppbunden och väntar på sin tur utan pip och gnäll.  Igår tränade vi plats med hakan i backen varvat med explosiva ingångar och fryst grepp om apporten rakt framför mig och den lilla Fraggeln imponerar och förvånar på samma gång!


I lördags var vi ute och körde vårt tredje raka, lyckade sökpass där jag absolut inte har något att klaga på. Innan har han gärna sprungit på sin favvo-figge (Angie) men haft mindre drag ut till de andra och inte velat stanna kvar där ute. Nu springer han rakt, snabbt och stannar gärna, och även om jag flyttar mig på stigen ligger han kvar där ute och jobbar in figgen- YEEEEEY! Så IPO-Fraggeln kanske blir en sökFraggel, vem vet?!?


I lördags kväll fick jag lite träningsångest på kvällen, och eftersom jag har vänner som ibland får detsamma, möttes Emelie och jag på Bilprovningens parkering för hårda spår i snålblåst i lampornas sken. Freggeln gjorde ett superspår, med stor doftintensitet (mycket stor skillnad på engagemanget där!) och visst, när han går hårda spår brinner det en säkring då och då och han behöver pausa. Jag tror det går till sig med fler hårda spår!


 

En vacker Fraggel i sina bästa år  

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se