Man skulle kunna säga att apporteringen har varit ett litet huvudbry, men då skulle man ha ljugit. För mig som skriver listor, planer och sätter upp delmål blir det väldigt tydligt när man inte följer den uppsatta planen och detta gör såklart att man blir lite småhysterisk. Jag, som den domedagsprofet jag är, ser ju genast att detta ALDRIG någonsin kommer att lösa sig och börjar genast förbereda mig mentalt för att misslyckas totalt, aldrig kunna tävla och att livet skulle bli ett evigt värdelöst lidande. (Nyanserat, jag vet!)

Det stora problemet med apporteringen har väl egentligen varit till viss del samma problem som vi haft med frontingången, alltså att han har ganska svårt för stadga ca en meter runt mig. Han hoppar och far som tusan och går upp i stress för att han har svårt att veta exakt vad han förväntas göra. Säkert har det också med att göra att det är i den positionen som vi har jobbat mycket med att bjuda på beteenden, och ju mer han har provat, desto fler klick har han fått. Om man tar en hund som bjuder på alla beteenden samtidigt med en extrem ovilja att ens närma sig apportbockar så kan man förstå var vi började. Om man sedan lägger på en matte som effektivt undviker all form av träning som innefattar apportbockar så kan man ganska snabbt ana att progressionen är = noll.

Jag är väldigt duktig på att tala om för mina kursare att om man har en plan som efter ett par veckor inte gett någon utdelning alls, så är det dags att förkasta den planen och göra en ny. Jag säger också att om man har en plan man VERKLIGEN tror på och kan se små, små framsteg så ska man hålla sig till planen, även om det tar längre tid tills man når resultat. Att det ska vara så svårt att göra som man säger att andra ska göra? Med mina kursare är jag snabb på att hitta på helt oväntade, okonventionella lösningar, men med min egen hund är jag jäkligt inrutad i att ”göra som man alltid gjort” (för mig betyder det att lära hunden apportera nåt annat innan man börjar med apporten) men denna metod funkade inte ett skit på Fräck. Så fort det kom lite press så for han runt som en rodeoponny igen och min annars väldigt tystlåtna hund skrek i högan sky. Jaha. Dags att bryta ihop totalt!

Det tog ett par dagar av ångest och gnäll innan en kompis hittade ett klipp genom Facebook, där man baklängeskedjade hela rapporteringen med början på frontposition med ett gripande. Jag började ännu tidigare- frontposition med nosdutt. Efter en vecka med minst ett pass à fem repetitioner/ dag var jag tämligen nedbruten. Jag fortsatte dock med min plan, en del med inställningen att ”det ändå inte kommer att gå”, tills jag var hos Frida Wallén på kurs. Frida höll med om att problematiken inte var apporten per se, utan att vara STILLA, NÄRA mig och HÅLLA fast. Jag fick många bra tips, bl a om att sitta stilla och hålla en leksak, just för att avdramatisera aktiviteten som på något sätt läggs som ett ok på hundstackaren så fort han är i min omedelbara närhet. Fridas förslag var att lägga bort apporten ett tag och köra på kampdutt, vilket jag gjorde. Själva övningen med att sitta stilla gick över förväntan, och redan pass 2 såg jag en klar förbättring. Sedan kom vi då till gripandet. Jag förstod snabbt att springa till mig och gripa kampdutt  som hölls som en apport i frontposition inte skulle fungera-alls. Jag lade då snabbt om taktiken, nu med ÄNNU mer ångest än innan för tänk OM jag skulle sabba det lilla som nu faktiskt fungerade?!?

Steg 2 blev nu att springa till mig och gripa, och efter ett par pass så fixade han även det, men släppte snabbt. Parallellt med den här träningen har jag också lärt in frontposition med hakan mot mig, allt för att underlätta hanteringen av apporten, vilket gav att när han grep blev han passiv för att trycka hakan mot min mage med apporten i munnen. Steg 3 blev att gripa den i fart (medan jag håller den och backar) och dra emot, samt att gripa i stillasittande fast jag drar uppåt, för att komma åt att belöna ett fast grepp. Steg 4, blev att gripa den i fart vid sidan (fast jag håller i den och rör på mig) komma in i frontposition och avsluta med sitt i front. 

Steg 5 ska bli att lägga apporten mellan oss på marken, och han ska gripa och in i front, och steg 6 är en hel apportering. Givetvis kommer jag att öva gripa-vända parallellt med hjälp av konkurrensapportering och jobba mycket med att belöna rörelsen mot mig. En annan sak som jag ser som positiv är att det eviga tjatet om vån obefintliga ro-fas i C-arbetet nu kan tystas något, för nu kan han snart hålla OCH vara stilla med ärm också!

Det var en träning på Guldhunden då det plötsligt trillade ner en pollett hos det lilla djuret, jag var lyrisk av lycka och hade väl mer eller mindre beslutat mig för att lägga ner apporteringen och hoppas på att konservera formen fram tills i vår…

Nu fungerar det ju inte riktigt så, men efter det passet så har vi gjort stora framsteg varje pass. Jag känner mig mer säker än någonsin på att jag faktiskt känner min egen hund bäst, och jag vågar prova nya sätt (i alla fall för mig) att lära in moment på! Igår provade vi för första gången en ”hel apportering med ingång och avlämnande, och visst finns det att fila på, men OJ vad lycklig jag är!

Nu har jag redan börjat yla över ställandet, och framåtsändandet sabbade jag igår, för hunden gillade visst inte att få en tung boll slungad med full kraft in i sidan, som belöning såklart. Men ändå! Vi har ju en apportering!

I flera trådar på facebook och på andra nätforum som jag roar mig med att läsa ibland framhålls det som att det är EXTREMT svårt att få tag i en stabil, social och arbetsbar aussie. En del pratar om att importera, andra rekommenderar att vara supernoga då RASEN HAR SÅDANA PROBLEM MED RÄDSLOR och en del vidhåller att välja en annan ras är det enda rätta. Är det så att Australian shepherd som ras är såpass mycket sämre än alla andra raser att detta måste påpekas om och om igen, både av de som själva äger en aussie och även ofta av de som kan ha sett ett par aussies på sin BK/på utställning/på någon tävling eller pratat med ett par ägare till ”kassa” aussies. 

Jag har ingen egentlig aning hur det egentligen står till med rasen, rent statistiskt. Det man måste tänka på är att det numer föds väldigt många fler aussies per år än vad det gjorde för 10 år sedan, alltså kommer antalet ”dåliga” aussies öka i ungefär samma takt som antalet bra aussies fast båda grupperna blir numerärt större än innan. Det man dock ofta kan se när en ras blir populär (blå ögon, fläckar, fluff osv) är att det genast dyker upp människor som inser att dessa valpar (som ju är hemskt söta) är lättsålda. Genast ska varenda tik bli mamma, för den är ju så härlig och stabil med barnen”… 

 Jag har inte räknat ut någon procentsats på antalet hundar som uppvisar problem med hantering,  kvarstående rädslor eller skotträdsla vid MH, MEN om man skulle roa sig med att göra det tror jag inte att antalet dåliga aussies är större nu än då, rent procentmässigt. Visst finns det rädslor, oförmåga att släppa saker som skrämt en och kanske ljudrädsla i högre grad än vissa av brukshundraserna. Det är absolut inget man ska sticka under stolen med, vare sig som uppfödare eller som ägare av en hund med den problematiken. 

 Att hundarna har problem i vardagen är kanske ett större bekymmer än en dag i hundens liv, men det är svårt att veta om hunden äger problemet, eller om ägaren har ett problem som hen tillskriver hunden. I vissa fall är det säkert minst lika mycket ägarens som hundens fel att hunden går upp i stress, att den inte klarar miljöer, kort sagt; att den inte kan hantera omvärlden på ett korrekt sätt. Om man mestadels har erfarenhet av familjens gamla, lugna golden så förstår jag att det är jobbigt att förhålla sig till en hund som aktiverar sig själv i brist på arbete, som har en del vakt som kan bli hyfsat otrevligt om det hanteras fel och som kanske inte gillar att kramas med barnen, eller grannen för den delen. Eftersom både vakt och reservation finns i (och ska finnas i) rasen är det bättre att man köper en annan hund ifall de egenskaperna inte känns ok?

Jag brukar ofta poängtera att jag sällan träffar helt kassa aussies. Alltså, jag ser en hel del aussies som jag själv inte hade velat ha; där vissa är pga medfödda egenskaper som inte tilltalar mig och där vissa är för att de är fruktansvärt felhanterade hundar. Jag ser nog inte procentuellt fler aussies som jag inte skulle vilja ha än andra bruksraser faktiskt. Många småhundsraser har stora problem med rädslor t ex, men där ses det kanske inte som ett lika stort problem?

Mitt största bekymmer med rasen har varit ifall där finns kapacitet nog, och jag upplever att på de 10 år som jag har haft aussie så har antalet kullar jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ta valp ifrån stigit från någon enstaka per år till åtminstone 5-6 bra kullar med meriterade föräldrar ur kullar med god psykisk hälsa, god exteriör och härlig arbetsmotor. Jag tror att några av dem som är missnöjda med sina aussies egentligen har en bra hund, men har själva inte förmåga att få fram det ur hunden. Jag tror att en del personer gjort spontanköp, då man vill ha valp ”NU” och då får man ju kanske bita lite i det sura äpplet!

Ni som är missnöjda med era aussies (eller känner nån på BK eller er mosters fasters mammas kusin som hade en) behöver väl i alla fall inte springa runt och skrika ”VARG” precis stup i kvarten? Jag börjar bli trött på att förklara varför jag köpt en ”så nervös, stressad, osocial och svårmotiverad” hundras, exakt samma fråga som jag fick för 10 år sedan när jag köpte min första aussie. Jag har fram till dags dato ägt tre aussies och ingen av dem har varit rädd, osocial eller svårjobbad på något sätt. Är era hundar kassa? 1. Ge bort dem/avliva, 2. Byt uppfödare, 3. Uppfostra hunden annorlunda. Svårare än så ska det inte behöva vara, för JAG vill inte behöva försvara min hund hela tiden när jag tycker att han är en superhund (OCH jävligt jobbig ibland, men hundar är liksom det!). Jag tycker snarare att resultaten som ploppar upp här och varit inom många grenar visar att aussien är på frammarsch och kommer att bli en hundras att räkna med inom många sporter!

Ett par veckor innan kursstart dimper det ner ett mail i brevlådan. Kurslista. Man kan få reda på vem som ska gå kurs (både namn och personnummer!) vad hunden heter, är för ras och huruvida de betalat sin kurs eller inte. När man börjar planera kursen har man lite ångest, för även om kursen i sig ”bara” tar några timmar i veckan i anspråk så ska det göras en plan, läsas igenom regler, funderas en gång extra, maila studiefrämjandet för att registrera sin kurs, skicka ut en kallelse till kurserna och sedan är man ganska klar för att sparka igång. Jag gillar att vara förberedd innan jag startar en kurs och även ifall man kan hålla de flesta kurser på rutin så vill jag vara väl förberedd med tanke på att deltagarna har köpt ett gäng timmar av min tid. Under kursens gång får man sedan vara beredd på att ändra om i planeringen, ställa upp på extra träningstillfällen om någon är sjuk (för att man vill att alla ska ha samma möjlighet att få ta del av innehållet) och förutom detta ska det styras med administrativa grejer såsom betalningar och listor. 

I det stora hela är ideellt arbete stundtals ganska jobbigt, då man inte bara kan välja att göra de saker man faktiskt tycker är roliga (träna hund). På köpet får man dessutom en massa andra uppgifter som man kanske inte är helt road av. Vad sägs om att städa stugan? Jag menar, jag har ju inte speciellt svårt att hinna med att städa hemma, så en liten städrunda på klubben är väl bara toppenkanon? Om nu inte städrundan är nog, så ska man dessutom ställa upp på tävlingsverksamheten, och då kan det ingå att lägga spår kl 05.00 en söndagmorgon (och sedan vara beredd på en ev.utskällning av den tävlande framåt 9-hugget!), eller stå ett par timmar ute, i snålblåst och ösregn och skriva ner kommentarer om ett ekipage som inte ens verkar gilla att vara på plan? Eller kanske sitta i någon form av sektor på klubben, ansvarig för att anordna aktiviteter som 1. Antingen är för få eller 2. för tråkiga eller 3. alldeles för dyra? Jag vill också hellre lägga ALLA veckans timmar på att träna min egen hund, hänga med mina träningskompisar eller då och då hinna iväg på helt ohundiga aktiviteter. Jag vet att det jag INTE gör på klubben måste någon annan göra, och på klubben i Kalmar jobbar Nån Annan för närvarande inte alls…

Man kan ju undra varför man väljer att jobba ideellt inom en förening när det verkar som att det endast är negativt? Ja, det kan man faktiskt fundera på! Jag är uppväxt med ideellt arbete då min pappa varit handbollstränare åt mina småsyskon och jag själv varit ungdomsdomare och ungdomsledare samt stått i kafeterian för att finansiera handbollsläger och cuper. Jag har alltid triggats av att vara duktig på något som intresserar mig, och gärna sökt extra kunskap utanför min egen comfort zone. Utmaningar är det bästa jag vet, och utbildning oavsett vad det nu gäller är nästan alltid en utmaning alltså även det något som passar mig. Jag säger ofta att lärare blir de som gillar att höra sin egen röst, men är man då dessutom instruktör på sin lediga tid så är man nog jäkligt nöjd med rösten! Eller döv? 

Många säger att ”de inte har tid” att hjälpa till med olika sysslor på klubbarna runtom i landet. Det mystiska är att samma människor ofta förväntar sig att deras önskemål gällande kurser (sort och tid) ska anpassas efter dem, att de ska kunna tävla när de vill och att andra på klubben ska hjälpa dem vid ex öppen träning. Vem har egentligen tid idag? När man gör något för sin egen personliga vinnings skull och som inte är inkomstbringande så känns det ofta som att man saknar tid. För mig ger instruktörsarbetet så hemskt mycket tillbaka i form av peppiga och glada kursare, nya infallsvinklar och mer kunskap i ämnet hund att det är värt den kostnaden det faktiskt är att arbeta ideellt i en klubb. De klubbar jag varit aktiv i har varåt väldigt bra på att visa uppskattning för de som engagerar sig, men jag vet att det inte är lika vanligt på alla klubbar. 

Vad vill jag egentligen säga med den här texten? Vill jag framhålla mig själv som någon form av helgon som ställer upp såååå mycket för klubbens skull? Nä, jag vill att ni gnällrövar som gnäller över att kurser inte blir av, att ni fått vänta innan ni fått gå kurs, att det var för många anmälda till MH/MT så att ni inte fick plats, att ni blev bortlottade på tävling, att ni inte får vara med i den eller den gruppen och träna osv tänker efter lite. Innan ni själva vill lägga ner X antal timmar/vecka på att göra saker gratis och för någon annans skull kanske ni ska hålla er lite lugna med kritik?

Trots allt som är trist, jobbigt och tungt med att arbeta ideellt har jag fått så hemskt mycket tillbaka, och trots att jag själv betalar för resor fram och tillbaka är det bara så himla mycket värt lite ångest och mycket fix och trix. Det finns ett gäng till som jobbar hårt med arbetet ute på våra klubbar och de ska ha all credit i världen. Tänk så mycket jag lärt mig utav er och tänk så många roliga timmar vi har spenderat ihop! Och förresten, alla mina positiva och härliga kursare; ni har lärt mig så jäkla mycket! Tänk vilken ovärderlig kunskap jag har fått genom er, det är värt all kursstartsångest i världen!

Jag har allt sedan oktober försökt leva livet som en (lite) mindre anal människa, även att jag själv upplever att jag är ett ”måttligt” kontrollfreak. Jag har skippat en del ”måsten” och istället gjort saker jag faktiskt vill göra, sagt nej fast impulsen är att säga ja (ärligt otrevligt!) och sagt ja när jag egentligen känner mig hemskt obekväm och normalt sätt skulle höjt ögonbrynen och rullat med ögonen till svar. 

Det jag inte har gjort men borde jobbat på är att jag inte har börjat spela något instrument alls, jag kan helt enkelt inte ens komma på något som jag skulle vilja lära mig att spela. Jag bestämde mig för att kapitulera inför tystnaden, och det gör gott! Förutom att den 104-åriga grannen ser naturprogram på TV på absoluta maxvolym och att den döva grannen under har någon form av ringsignalsystem à la brandlarm på dörren är det ganska tyst och lugnt hemma hos mig, och den irritation dessa oljud förr skulle ha byggt upp på insidan av mig har liksom pyst ut av sig själv utan otyglade utbrott. Jag bestämde mig för att gilla störningar i min annars perfekt tysta vardag och småler lite då och då när jag ännu en gång får lyssna på hur rödmyran gör vid stackbyggen. Jag menar; lever man fortfarande när man är 104 och dessutom bor på tredje våningen utan hiss så finns inte sådär hemskt många glädjeämnen i vardagen kanske.

Glädjeämnen är något som jag har haft gott om under senare tid! Den 19/12 var det dags för jullov, vilket var i grevens tid men tanke på den mörka hösten, den onda ryggen och flytten som i och för sig gick oväntat smidigt men som också var väldigt intensiv och snabbt avklarad. Allt är på plats förutom ett väggskåp som vi gick bet på, då vi är för uschliga för att orka hålla i det och borra samtidigt. Jag pyntar och pysslar och gör om och pyntar igen, och för första gången i mitt liv gör jag det för att jag verkligen vill och tycker att det är roligt, och inte för att jag måste för att lägenheten inte ska se ut som en lagerlokal. 

Vi samlades hela släkten för att fira farmor och farfars 60-åriga bröllopsdag, vilket blev en lyckad tillställning med julmat och dessertbuffé och som om det inte var nog roffade vi julgodis och spelade paketspelet med familjen på kvällen. Efter det var det ny tatueringstid för mig (ÄNTLIGEN!) och i februari har jag nästa sittning och en halv sleeve. Vidare tillbaka till päronen; julafton, lite spring på mellandagsrean men mest lugn och ro och stora mängder mat.

Tillbaka till Kalmar, tvätta och packa om och så till Enköping och bästa Majas hotell! Malin anslöt också, och dagarna spenderades med festligheter, god mat, dryck, godis i ofantliga mängder, sökträning, spårträning, lydnadsträning, lite ronderingar och bevakningar, promenader och så träning för Frida Wallén som avslutning. Jag fick många goda tips och idéer; somliga är lite på G och en del löste vi redan första passet. 

Det känns som att vi klickar mest hela tiden nu, och är inne i ett positivt flow så jag känner mig ganska tillfreds med livet. Fräck är verkligen en fräck hund! Frida beskrev honom som en rodeohäst, och han skiftar snabbt mellan högsta aktivitet-passivitet utan att bli stimmig; säger man åt honom att ligga stilla så gör han liksom det punkt slut. Han är väldigt stresstolerant, men svarar snabbt på retningar utan att för den skull göra några stora grejer av det och impulskontrollen börjar sitta där den ska mer och mer. Jag vet att jag har sagt att jag inte tänker tävla förrän vi har 100-100-100 i IPO:t, men jag antar att jag kommer att få tumma på det ifall jag vill tävla över huvud taget...