Man skulle kunna säga att apporteringen har varit ett litet huvudbry, men då skulle man ha ljugit. För mig som skriver listor, planer och sätter upp delmål blir det väldigt tydligt när man inte följer den uppsatta planen och detta gör såklart att man blir lite småhysterisk. Jag, som den domedagsprofet jag är, ser ju genast att detta ALDRIG någonsin kommer att lösa sig och börjar genast förbereda mig mentalt för att misslyckas totalt, aldrig kunna tävla och att livet skulle bli ett evigt värdelöst lidande. (Nyanserat, jag vet!)

Det stora problemet med apporteringen har väl egentligen varit till viss del samma problem som vi haft med frontingången, alltså att han har ganska svårt för stadga ca en meter runt mig. Han hoppar och far som tusan och går upp i stress för att han har svårt att veta exakt vad han förväntas göra. Säkert har det också med att göra att det är i den positionen som vi har jobbat mycket med att bjuda på beteenden, och ju mer han har provat, desto fler klick har han fått. Om man tar en hund som bjuder på alla beteenden samtidigt med en extrem ovilja att ens närma sig apportbockar så kan man förstå var vi började. Om man sedan lägger på en matte som effektivt undviker all form av träning som innefattar apportbockar så kan man ganska snabbt ana att progressionen är = noll.

Jag är väldigt duktig på att tala om för mina kursare att om man har en plan som efter ett par veckor inte gett någon utdelning alls, så är det dags att förkasta den planen och göra en ny. Jag säger också att om man har en plan man VERKLIGEN tror på och kan se små, små framsteg så ska man hålla sig till planen, även om det tar längre tid tills man når resultat. Att det ska vara så svårt att göra som man säger att andra ska göra? Med mina kursare är jag snabb på att hitta på helt oväntade, okonventionella lösningar, men med min egen hund är jag jäkligt inrutad i att ”göra som man alltid gjort” (för mig betyder det att lära hunden apportera nåt annat innan man börjar med apporten) men denna metod funkade inte ett skit på Fräck. Så fort det kom lite press så for han runt som en rodeoponny igen och min annars väldigt tystlåtna hund skrek i högan sky. Jaha. Dags att bryta ihop totalt!

Det tog ett par dagar av ångest och gnäll innan en kompis hittade ett klipp genom Facebook, där man baklängeskedjade hela rapporteringen med början på frontposition med ett gripande. Jag började ännu tidigare- frontposition med nosdutt. Efter en vecka med minst ett pass à fem repetitioner/ dag var jag tämligen nedbruten. Jag fortsatte dock med min plan, en del med inställningen att ”det ändå inte kommer att gå”, tills jag var hos Frida Wallén på kurs. Frida höll med om att problematiken inte var apporten per se, utan att vara STILLA, NÄRA mig och HÅLLA fast. Jag fick många bra tips, bl a om att sitta stilla och hålla en leksak, just för att avdramatisera aktiviteten som på något sätt läggs som ett ok på hundstackaren så fort han är i min omedelbara närhet. Fridas förslag var att lägga bort apporten ett tag och köra på kampdutt, vilket jag gjorde. Själva övningen med att sitta stilla gick över förväntan, och redan pass 2 såg jag en klar förbättring. Sedan kom vi då till gripandet. Jag förstod snabbt att springa till mig och gripa kampdutt  som hölls som en apport i frontposition inte skulle fungera-alls. Jag lade då snabbt om taktiken, nu med ÄNNU mer ångest än innan för tänk OM jag skulle sabba det lilla som nu faktiskt fungerade?!?

Steg 2 blev nu att springa till mig och gripa, och efter ett par pass så fixade han även det, men släppte snabbt. Parallellt med den här träningen har jag också lärt in frontposition med hakan mot mig, allt för att underlätta hanteringen av apporten, vilket gav att när han grep blev han passiv för att trycka hakan mot min mage med apporten i munnen. Steg 3 blev att gripa den i fart (medan jag håller den och backar) och dra emot, samt att gripa i stillasittande fast jag drar uppåt, för att komma åt att belöna ett fast grepp. Steg 4, blev att gripa den i fart vid sidan (fast jag håller i den och rör på mig) komma in i frontposition och avsluta med sitt i front. 

Steg 5 ska bli att lägga apporten mellan oss på marken, och han ska gripa och in i front, och steg 6 är en hel apportering. Givetvis kommer jag att öva gripa-vända parallellt med hjälp av konkurrensapportering och jobba mycket med att belöna rörelsen mot mig. En annan sak som jag ser som positiv är att det eviga tjatet om vån obefintliga ro-fas i C-arbetet nu kan tystas något, för nu kan han snart hålla OCH vara stilla med ärm också!

Det var en träning på Guldhunden då det plötsligt trillade ner en pollett hos det lilla djuret, jag var lyrisk av lycka och hade väl mer eller mindre beslutat mig för att lägga ner apporteringen och hoppas på att konservera formen fram tills i vår…

Nu fungerar det ju inte riktigt så, men efter det passet så har vi gjort stora framsteg varje pass. Jag känner mig mer säker än någonsin på att jag faktiskt känner min egen hund bäst, och jag vågar prova nya sätt (i alla fall för mig) att lära in moment på! Igår provade vi för första gången en ”hel apportering med ingång och avlämnande, och visst finns det att fila på, men OJ vad lycklig jag är!

Nu har jag redan börjat yla över ställandet, och framåtsändandet sabbade jag igår, för hunden gillade visst inte att få en tung boll slungad med full kraft in i sidan, som belöning såklart. Men ändå! Vi har ju en apportering!

 

Amanda

28 juni 2015 12:26

"Jag, som den domedagsprofet jag är, ser ju genast att detta ALDRIG någonsin kommer att lösa sig och börjar genast förbereda mig mentalt för att misslyckas totalt, aldrig kunna tävla och att livet skulle bli ett evigt värdelöst lidande."

Känner igen mig sanslöst mycket ;)

http://blocketvalp.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid väg...

  Bevis för godkänd testledarutbildning! Ett av mina största intressen inom hunderiet (förutom att träna och tävla min egen hund) är hundars mentalitet. Jag hade turen att börja vara aktiv på en klubb där det var många likasinnade, vilket ledde ...

När jag börjar pyssla med saker, oavsett ifall det är hunden eller annat, så finns en viss tendens till att jag utvecklar någon slags form av mani. I somras målade jag min första tavla någonsin, en världskarta som min syster skulle få då hennes ex to...

Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av...

I hela mitt liv har jag varit en nästintill orimligt morgonpigg person. Nästan så störig att en bara vill klippa till för att få hejd på personen som kvittrar ”GODMORGON” klockan 05.00  för att sedan studsa upp ur sängen, kränga på sig kl...