Att hundträning för mig varit och är ett beroende i mestadels positiv bemärkelse har jag varit medveten om under många år. Sedan olyckan märker jag än mer vad som VERKLIGEN är viktigt, var jag kan tanka energi och vad jag inte kan prioritera bort, oavsett vad livet runt omkring kräver.

När jag är trött och har ont orkar jag inte umgås med folk, för jag orkar inte lyssna. Ibland märker jag det till och med när jag pratar i telefon, jag hör knappt vad personen i andra änden säger. När jag är så trött och egentligen bara vill sova, men det kryper i ryggen och jag inte kan komma till ro så är det hundträning eller promenader som är den enda egentliga verktyget för att kunna slappna av. 

När man har ständig värk är det viktigt att försöka fokusera på annat för att inte låta smärtan ta över för mycket av livet. Det är såklart jäkligt enkelt att säga, och jäkligt svårt att genomföra. Jag märker dock att mina positiva känslor kring hund och hundträning hjälper mig väldigt mycket att fokusera på annat. Att göra träningsplaner, kolla tävlingar, planera läger osv gör att man för en stund lyckas bryta känslan av elände och istället se lite mer positivt på saker och ting. Nu låter det kanske som att jag egentligen har en depression och skulle behöva annan hjälp; men så är inte fallet. Min mentala hälsa är nog så bra/dålig som den alltid har varit, även om det hade varit bättre att kunna förklara varför jag är trött med depression. Som det är nu kan jag ju inte ens svara på varför; jag vet ju inte själv.

Det känns dock lite surt att ryggjäveln som det inte ens är några bevisade kliniska fynd på är den som sätter många käppar i hjulet för mig. Det som är mest tråkigt är att jag hade valt ett helt annat liv om jag hade kunnat. Planen var eget hus, två hundar (eller tre!?!) och mängder med andra aktiviteter som jag nu får tacka nej till. Jag vet att när jag sover borta får jag extra ont ett par dagar, alltså får man välja sina tillfällen och se till att det finns lediga dagar efter, så att man kan vila upp sig! Trots allt så har jag så himla mycket positivt i mitt liv att det inte på något sätt blir konstruktivt att önska något annat. Vem kunde anat att livet skulle bli så bra fastän det blev så dåligt liksom?

Lyckopiller!