Ett par gånger under våren har jag utsatt min hund för svårare prövningar än vad jag trott att han har varit mogen för. Jag är liksom inte en naturlig "går det så går det"-människa, utan vill gärna ha bevis vid ett antal tillfällen att vi är på rätt väg innan jag ens kan prova att höja svårighetsnivån. Hur eller hur så bestämde jag mig för att låta Fräck gå på helt dolda figgar (hitta-övningar), ropa in istället för att möta upp och låta honom gå på flying direkt utan stopp. Det fantastiska var att min rigida plan hade sett detta som helt möjligt framåt juni, medan det i verkligheten har gått bra TVÅ sökträningar i rad. Hunden har inte blivit ledsen heller, för det har helt enkelt inte blivit fel. Alltså, stelbenta planer och nödlösningar i all ära, men ibland är det bara dags att släppa sargen och komma in i matchen!

) av 10 träningspass funkar toppen just nu, ibland får vi tillfälliga bakslag såklart, men redan till passet efter brukar den goda känslan återigen ha infunnit sig. Jag tror att jag har blivit lugnare och mindre obekväm med mitt liv, och att det faktiskt har gjort sitt till med humöret och viljan att bara prova lite då och då. Även att de få skitpassen känns JÄTTETUNGA så har jag ändå gott hopp om att nästa pass blir mycket bättre, och det är väl det som räknas i det långa loppet!?!

Under våren börjar det bli dags för oss att äntra tävlingsbanorna, och DET känns väldigt nervöst; dels för att det var länge sedan jag tävlade, och dels för att F är ny och grön. Men känner jag Fraggeln rätt så är det inga konstigheter, och så gör vi vårt bästa hur eller hur!