För alla raser som registreras inom SKK finns det en rasstandard. I den står viktiga måttförhållanden, hur preferensen är för svansar och öron, färg, storlek och pälslag. Rasstandarden kan väl sägas vara uppfödarens riktmärke när det gäller att välja ut avelsdjur utseendemässigt, men även en del information om vad man önskar att hunden har för inre kvalitéer specificeras i rasstandarden. De inre kvalitéerna går även att mäta hyfsat tillförlitligt genom MH, MT, arbetsprov och inte minst genom att uppfödaren träffar de tilltänkta avelsdjuren och ser dem såväl i vardagen som i arbete. Den sista parametern är att avelsdjuren måste vara friska djur, rent kroppsligt alltså. En del raser har bekämpningsprogram av olika slag, för att man på det sättet ska kunna minska förekomsten av ärftliga fel som rasen är särskilt drabbad av och dessa problem kan såklart förändras över tid. Att det inte är något enkelt jobb att vara uppfödare är det nog ingen som har tvivlat på, men det som jag ser som den största svårigheten är att tyda det som faktiskt finns nedtecknat om hur en viss ras ska se ut. 

Australian shepherd sägs ofta vara en väldigt spretig ras såväl utseendemässigt som mentalt. Jag skulle säga att de flesta raserna kanske är ganska spretiga, men de som funnits en längre period i nuvarande form i Sverige kan verka vara (och kan säkert också vara) mer homogena som grupp än vad aussies faktiskt är. När man ser kraftiga aussies på aningen korta ben med mer fyrkantig än rektangulär kropp, med mycket, fluffig päls och breda skallar som ytterligare förstärks av en bred bläs och ganska tunga, hängande öron är det inte svårt att förstå att den andra ytterligheten; en tunn, högställd hund på smala ben med ståndöron, snipigt nosparti, nästintill slät päls och som är helt utan vita tecken är det inte otänkbart att dessa skulle kunna höra till två olika raser. Nu är alltså det inte fallet, även ifall de flesta aussies befinner sig väl i ”mitten” av dessa ytterligheter så kan man ju säga att aussiens många godkända färger på päls och ögon ytterligare gör sitt till för att lura ögat.

Vad är egentligen korrekt? Och; vem bestämmer vad som är korrekt?

När man tittar på bilder av aussies och även de aussies man ser i verkligheten och jämför dem en och en mot rasstandarden så finner jag oerhört få som man faktiskt måste anstränga sig för att hitta belägg för att detta kan vara en aussie. Jag menar, det är en ganska fri och väl tilltagen rasstandard vilket säkert till viss del leder till att det verkar som att många uppfödare ”skiter i utseendet”- tills man sätter sig med rasstandarden och gärna även hunden framför sig så att man kan mäta och känna. (Något som för övrigt också görs vid en exteriörbeskrivning och då av en domare som är särskilt väl utbildad på att utföra dessa.) Ofta hör man kommentarer om att ”man såklart vill att hunden ska kunna arbeta MEN den får absolut inte vara ful och orastypisk” och jag undrar då om man jämför med rasstandard och i så fall vems tolkning av rasstandard?  Utan att på något sätt nedvärdera de människor som gillar att ställa ut och gör det med god framgång, samt de vars djur plockar hem titel efter titel måste jag ändå ifrågasätta om det är så att de aussiesarna är MER rastypiska än de med ett något avvikande (från utställningsvärldens normer) utseende som tenderar att INTE ställas ut lika ofta? 

Jag tänker nämligen att det som görs på en utställning är ungefär vad tex en uppfödare gör när de letar en lämplig avelspartner till sin hund ELLER vad du och jag gör när vi ser en aussie, eller en bild på en sådan; en PERSONLIG tolkning av rasstandarden jämfört med vad vi ser. Alla som håller på med en viss ras jobbar (i alla fall i de allra flesta fall!) mot samma dokument, vilket är rasens standard. Alla har en personlig tolkning av vad det är för detaljer som gör en aussie till en aussie, och alla har en personlig preferens i VAD exakt det är som gör att just den hunden är deras ”drömaussie”. På utställningar ser man ju dessutom att domarna kan vara VÄLDIGT oense om vad som gör en bra aussie (även från dag till dag), vilket syns ganska tydligt i resultatlistorna… Förutom att det är svårt (omöjligt) att få precis alla utseendemässiga detaljer till att stämma 100%-igt på en och samma hund kan man ju då förstå hur svårt det är att dessutom följa de hälsoaspekter som är en uppfödares skyldighet att följa (inte bara enligt SKK utan även svensk djurlagsstiftning) samt att få med det specifika lynnet som en aussie ska ha. Att det då prioriteras olika är väl inte alls konstigt? Det som är ”rätt” att prioritera för den ena, är helt fel enligt den andra, och tvärt om. Vem avgör vilka prioriteringar som är viktigast att följa och hur mäter vi det? 

En del pekar tillbaka på ursprunget; men jag ser många bilder på hundar från rancher långt tillbaka i tiden som inte alls liknar en del av de aussies som vinner i utställningsringen idag. Visst kan det vara svårt att jämföra bilder på en uppställd, groomad hund med en ranchlevande hund som säkerligen varken tvättats eller fönats; men man ser ju ofta benlängd, pälsmängd och till viss del även stomme (om man har annat man kan använda som referens i bilden). Likväl som ursprunget kan ses som ett ställe att legitimera sina preferenser kan säkert andra motivationer låta lika korrekta beroende på vad man säger och vem som säger det. 

Jag tror att man ska vara ganska försiktig med att framställa sina egna, personliga preferenser som rätt och andras som fel; man kan såklart argumentera för att ”JAG tolkar detta avsnittet såhär; därför tycker jag att…” medan man kan vara lite lugnare med uttryck som ”den typen av sheltieöron tycker jag är helt horribel”. De som uppskattar utställning tycker med stor sannolikhet att det är minst lika spännande att se vem som plockar hem BIR som jag tycker att det är att genom tävling utvärdera ifall min hund är bra nog att nå upp till en viss poänggräns inom en viss hundsport. 

Det jag tycker att man ska tänka till kring är vem som faktiskt har tolkningsföreträde av rasstandarden; för mig är det tämligen otänkbart att skönhetstävlingsdomare ska äga standarden hos en ras med ursprung i vallande och vaktande ranchhundar där nuvarande avelsanvar ligger under en organisation som startades med fokus på hundars bruksbarhet och funktion i människans tjänst. Vad tycker du?