Jaha. Så var det ett faktum. Jag är en odugling!

Innan krocken i nov 2013 hade jag inte haft en enda sjukdag sedan jag började jobba 2006. Alltså under tiden jag har heltidsjobbat. Innan hade jag haft en sjukdag på alla lov och extrajobb jag haft sedan jag var 14. Jag minns att jag fick stanna hemma en dag från mitt jobb som lantbrevbärare då jag hade fått kräksjukan. Att jobba som lärare och då oftast ibland de eleverna som av andra lärare upplevts som ”jobbiga” och ”krävande” utan att bli sjuk nog för att stanna hemma (med gott samvete) och utan att bli såpass tokig i skallen att man blev hemskickad är nog en ganska bra bedrift. Eller så har jag varit tokig hela tiden…Tydligen var jag He-Man förr. Det gick över!

Allt sedan krocken har jag kämpat en hel del med ständig värk; från whiplash i nacken vilket strålar ut i axlarna och gör att jag inte kan lyfta armarna högre än 90 graders vinkel ut från kroppen och som leder till en helvetisk migrän med yrsel, synrubbningar och kräkanfall. I ryggen har jag en mängd olika misstänkta diskbråck eller buktande diskar eller olika konstigheter på ryggraden; men inget som kan förklara varför jag stundtals har för ont för att ens få på mig byxor på normalt sätt, utan måste kålmaska mig in i dem liggandes på sängen. Jag har utstrålande smärtor ner i benen och känselbortfall ner till lilltån på höger sida, på vänster är det bättre, marginellt i alla fall. Trots högsta dosen av de läkemedel som jag kan ta (de flesta funkar inte då jag antingen blir sjösjuk bortom rimlighetens gräns eller inte hittar hem efter en vanlig hundpromenad runt kvarteret) så blir det i perioder något bättre. Sedan jag bröt röven har det blivit ”något sämre”. Läkaren misstänker någon form av läckage av vätska ur nån disk, men med en överhängande risk för att jag blir självlysande av alla röntgen-besök så tänker man sig att avvakta med det och se ifall ”det går te sig”. Jag förstår dem. Med alla prover tagna för alla möjliga autoimmuna sjukdomar, läkarbesök i parti och minut, fyra besök för MR, besök på smärtklinik, Multimodal RehabiliteringsTeam, ortopedbesök, skutt och hopp i varmvattenbassäng, akupunktur, tryckbehandling och massage så börjar alternativen minst sagt sina. Min läkare tyckte att det var dags för sjukskrivning, i alla fall halvtid och fram till sommarlovet medan den här envisa odugligen tyckte att 25% fram till sista mars räckte som en smakstart. En jävligt bitter smakstart.

Så. Där är vi nu. Att bli ofrivilligt sjukskriven är som en smäll i solarplexus. Jag som alltid orkat att jobba dubbelt, plugga 100% och jobba 100%, plugga, jobba och hålla kurser och träna hund och baka och renovera och pyssla och styra och hjälpa andra när det har behövts… Plötsligt är det jag som behöver en massa och det är verkligen inte en angenäm känsla. Jag vill med detta inlägg inte ha några sympatier eller glada hejarop om att ”Det blir snart bättre”. Det jag vill är att förklara vad som händer, så att ni vet och så att jag slipper att berätta för en och en i taget. Jag är faktiskt vansinnigt trött på att prata om nack-rygg-rövjäveln, så jag kommer inte att göra det nåt mer. Jag är klar med det!

När man är 33 år borde man kunna få välja sånt här själv. 

Tydligen inte. 

Hela helgen har gått åt till hundträning, vilket i och för sig är helt vanligt förekommande i det Hasselquistska hemmet, men just denna helgen såg på förhand ganska tom ut men den höll sig ju inte tom så särskilt länge. 

I fredags var jag ute och tränade uppletande då mörkret inte hunnit smyga sig på, och trots att det blåste och var kyligt var det en fröjd att hinna träna i ljuset en veckodag, trots att jag hade jobbat. Vi körde en korridor på 60X10 m med fokus på att inte byta föremål, trots att föremål nr 2 låg i vind när han hittade ettan. Inte en gång bytte han föremål, och inget speciellt tuggande heller. Fast att man försöker vara seriös så står man och fnissar en del när man tittar på när han jobbar. Han springer omkring och galopperar och skuttar som en dåre, med fladdrande tunga och öron och då är det ju svårt att hålla sig seriös själv. 

Jag vallade av rutan igen och lade till 10 meter på bredden, nu med tre föremål och det gick lika bra det (fast han får kampbelöning efter varje föremål än så länge.) Planen är att utöka till större ruta och hålla kvar motivationen för att rusa ut och in så fort man hittat föremål för att på så sätt undvika att han byter. Skälla på honom eller säga åt honom skulle bara leda till att han skiter i att ens springa ut eller att han helt enkelt inte plockar upp föremål. Han är rätt enkel så sätt; inte öppen för kritik, alls!  

Efter vi hade ”letat klart” så körde vi lite fjärr med fokus på uppsitten (där det tydligen blivit omöjligt att hålla bakbenen stilla igen om han gör skiftena med lite tryck) kryp som faktiskt börjar ta sig med ett bättre tempo (inte vrålkasta sig framåt) och låga, fina förflyttningar och avslutade sedan eftermiddagen med en långpromenad som varade tills vi fick slut på dagsljus.  

Resten av fredagen gick åt till lite fix hemma, då jag behövde flytta saker upp och ner ur förrådet vilket är = snabb och säker död, och kvällen avslutades således med hundmassage och ett avsnitt av Fargo.

Lördagsmorgonen skulle ha varit sovmorgon, i alla fall till 8.00 Det blev det som vanligt inte utan jag och F var ute på promenad redan vid 6.30 Vi vilade sen en halvtimme när vi kommit in vid 8-hugget och runt 10.30 var vi uppe på Öland och mötte upp Emelie, Skype och Enya. Vi började med att lägga spår eftersom jag fått den briljanta idén att prova att starta FH-spår. Då behöver man kunna spåra tre timmar gamla spår, vilket jag egentligen inte tror kommer att vara ett problem MEN man vill ju testa lite. Medan spåren låg till sig snackade vi en del och sedan tränade vi lite lydnad. Jag konstaterade snabbt att signalkontrollen är paj, läggande under gång är kasst och apporten har han börjat springa förbi och sedan gripa på väg tillbaka…Jaha! Men det är ju kul med projekt… Man märker ibland att strul av olika slag kommer sig lite av att vi tränar momentdelarna ganska olika beroende på vilken sport det är och givetvis beroende på att momenten inte är exakt likadana beroende på sport. 

Spåret var ett jäkligt klurigt spår, med många vinklar, serpentiner och apporter. Han spårade fint men glömde markera en pinne och stojade ganska mycket i en vinkel, och ungefär där nånstans tappade jag sugen helt. Jag bestämde mig för att inte köra skyddet, även att jag hade en ganska bra plan, då mitt dåliga humör såklart inte ska drabba hunden; men där ser man vad ETT dåligt pass av hur många som helst kan ställa till det! Jag är helt enkelt för van vid att det nästan alltid går bra på träning så så fort jag får minsta motstånd surar jag ur. DET måste jag jobba på!

På kvällen hade vi middag hemma med svamprisotto, parmesanfylld kyckling och halloumi, och till efterrätt blev det stjärnanispannacotta med passionsfrukt och pistagenötter. Allt var hemskt gott, men jag var så mätt att jag knappt visste vad jag hette efteråt! Fraggeln minglade och försökte krypa upp i knät på besökarna, men herre vilken enkel hund han är att ha när det kommer folk, även såna som är okända!

På söndagmorgonen var det sökträning, och dagen till ära ( Alla   :ans) var vi bara 4 st. Jag fick till ett superfint pass med raka skick, fina tomslag och jättefina merkeringar. Det var så skönt att få till en bra träning direkt efter att jag surat, så att man kan fatta hur bortskämd man är med en hund som nästan alltid gör det allra mesta bra, även att man kan uppfatta honom som småkorkad emellanåt då det tydligen är en omöjlighet med framsteg under sådär 2-3 månader med vissa moment… Huvudsaken är att matten inte surar, ger hon fan i det så har vi nästan uteslutande roligt tillsammans på varenda träning! Skitmatte!

Varje gång man köper en hund (oavsett vad man ska ha den till) är det såväl en känslomässig som en ekonomisk investering. Att kolla upp hälsa och mentalitet hos föräldradjuren kan (i kombination med lite tur) göra att du får behålla din hund flera år längre än om du inte hade kollat upp det, så det är viktigt med förarbete! Ibland känner jag att 15.000 för en hund kan vara i mesta laget, men sedan börjar jag fundera över hur mycket pengar som man slänger ut utan att räkna in dem i någon slags budget, utöver basic-grejer som man köper till lilla valpen och som de flesta säkert kollat upp och sparat ihop till innan valpen kommer hem.

När valpen är liten kan det gå åt både billiga och dyra saker, en del hundgrejer tuggas sönder (typ den dyra bädden), men ibland ryker även ett par skor (gärna inte samma par, utan en av varje och ofta de dyraste…) samt kanske hörnet på en fåtölj, en bit av mattan, en del av en list, tapet eller till och med en bit av väggen. Detta kan fortsätta upp i tonåren, och ju äldre hund desto större skada kan de ställa till med på kortare tid…

Jag tänker vidare på pengar för bränsle för att ta sig fram och tillbaka till träningar och tävlingar, och kostnader för kurser, läger och anmälningsavgifter; kanske till och med en bil som man inte hade haft om man inte hade haft hunden. En speciell modell som rymmer den dyra buren behövs säkert också, för man vill ju att hunden ska åka säkert både för sin egen, andra passagerare och inte minst för hundens skull. Sedan kan man behöva hundvakt på dagarna ifall man jobbar heltid, eller bygga hundgård ifall nu hunden ska kunna vara hemma om man inte jobbar i närheten. 

Det tillkommer kostnader för veterinär, både planerade såsom vaccinationer hela livet men tyvärr även oplanerade då olyckor händer ibland; och sällan när det är lämpligt. HD/ED-röntgen, patellaundersökning, ögonlysning, DNA-tester och så vidare kan tillkomma beroende på vilken ras man har valt.  Numer finns det även mängder av varianter av rehab efter skador, och förebyggande massage, vattentrask, laser och vibbplatta som man som medveten hundförare gärna använder innan katastrofen är ett faktum. 

Ska man träna olika sporter behöver man utrustning till detta vilket är dyrt; dessutom kostar täcken, halsband och leksaker en försvarlig summa pengar då man ofta köper mer än vad man egentligen måste ha och behöver saker gör man ofta, i alla fall om man är ett ekonomiskt vansinne som vissa människor faktiskt är! 

De flesta vill ge hunden ett bra foder, och ibland behövs olika tillskott; ofta är både foder och tillskott väl i prisklass med ”vanlig” människomat. Om man vill slippa borsta tänderna i tid och otid så är det bra att ge ben, vilket kan gå lös på en försvarlig slant om man har en hund som gillar att tugga. Och tugga. Och tugga. Där finns en miljard olika sorters tugg: horn av olika slag, fyllda ben, inlindade ben, knutben, tuggringar, färska ben från olika djur osv. 

Träningsgodis kan man köpa en uppsjö av sorter likaså; eller kanske belöna med korv, köttbullar eller laga till eget. Hur eller hur; tränar man fem-sex-sju dagar i veckan så blir det så småningom en försvarlig summa lagd på varmkorv även att det kanske inte är allra dyraste livsmedlet i inköp. 

I slutänden tror jag tyvärr att 15.000 är en väldigt liten och blygsam summa jämfört med alla tusentals kronor som man sedan kastar ut på hunden månad för månad, år efter år och det ens utan att fundera över det…eller så funderar vi över det lite snabbt och släpper det lika snabbt eftersom alla säkert förstår att man har slängt ut en halv förmögenhet, och det på varje hund man ägt. För mig är det helt klart värt det, för hunderiet är det roligaste jag vet och min hund är min absolut bästa kompis och helt klart värd alla pengar, men det gäller att inte stirra sig blind på inköpssumman och tro att det är den största posten av kostnader under hundens liv. Hur mycket får din hund kosta?

Många av de kursare jag möter på tävlingskurser upplever att de blir väldigt stressade av att sätta upp mål för träningen som ska utvärderas med en tävling. Alltså; de blir så nervösa att de skakar, känner sig förvirrade och nästan svimmar. Aningen kan man göra som så att man bestämmer sig för att sluta tävla för att slippa må dåligt, och det är ju en lösning på problemet. Den kan dock vara hyfsat bristfällig eftersom samma personer som blir nervösa av att tävla ofta blir nervösa av att träna framför andra, okända människor också, och det tycker jag är synd. Man blir väldigt begränsad av att inte kunna delta på diverse träningar och kurser om det känns som att man ska dö av nervositet av ett träningspass. Jag tror att undvikandestrategier egentligen bara leder till att problemet kommer tillbaka med ännu större kraft när man väl utsätts för det, alltså tycker jag att man ska försöka deala med det hellre än att skjuta det på framtiden.

Ofta säger man; ”gå en kurs i tävlingspsykologi” och så lämnar man det därhän; men jag ska försöka tipsa lite om andra sätt som kanske kan hjälpa till att hålla nerverna någorlunda i schack.

1. Identifiera vad som VERKLIGEN är problemet! Det är ganska jobbigt och man får vara tuff mot sig själv för att kunna ta reda på vad det är som stör EGENTLIGEN. Människan fungerar nämligen så att det vi inte tycker att vi kan påverka tenderar vi till att vilja gömma undan och inte bara för andra utan också för oss själva… Ta hjälp av en träningskompis! Bolla idéer fram och tillbaka och tänk noga igenom alla möjliga infallsvinklar innan du bara säger NEJ. Det krävs att man drar fram sina innersta rädslor för att ta reda på det, och det är trist att facea sina sämre egenskaper, men vill man göra en förändring på riktigt så är det fram de ska. Bara du kan åstadkomma en förändring!

2. När du har identifierat problemet; fokusera på vad du kan göra åt det. Hur skulle du kunna träna detta? Tänk utanför boxen, och inte på vad som är bekvämt för dig eller det som skapar minst jobb för att uppnå. Gör en lista på saker att prova! När vi tränar våra hundar är vi ofta ganska duktiga på att låta det ta ett tag och träna hyfsat intensivt innan vi är redo att helt förkasta en metod, medan på oss själva tror vi att det går att gå snabbare fram. Pyttsan! Bara för att vi är mer medvetna om våra brister och kan analysera på ett annat sätt betyder det inte att det går fortare att förändra sin inställning eller känsla. Vi har alla olika svagheter och rädslor, och många är inte rationella (typ att kolla under sängen OM någon ligger där- hur ofta ligger nån där OCH vad gör man OM det ligger en galning där en vacker dag?) men det hjälper liksom inte att bara säga att det inte är obehagligt att tävla om man fortfarande känner obehag. Vad kan man göra då? Exempelvis: 

-Störningsträna sig själv så att man känner att man kan hantera sig själv i relation till omgivningen. -Skaffa annat fokus än det som är jobbigt (ex musik i öronen, räkna steg)

-Skaffa så tydliga rutiner att man inte kan fundera så mycket på annat.

-Ta en sak i taget; fokusera på att tävla fritt följ tills det momentet är slut; därefter ta nästa moment och inte oroa sig i förtid eller i onödan.

-Tävlingsträna, tävlingsträna, tävlingsträna. Och sen tävlingsträna lite till.

-Byta sport och tävla en sport där framgång är precis oviktigt för dig. Kanske kan det hjälpa dig att slappna av och kunna fokusera på rätt saker?

3. Peppa dig själv, skaffa träningskompisar som kan hjälpa dig, utsätt dig för gradvis svårare situationer och stegra långsamt. För att bli av med rädslor och oro så måste man byta ut negativa funderingar mot positiva genom att skaffa sig positiva minnesbilder av det man klarar istället för att hänfalla (som vi ofta gör…) till negativitet över allt man inte klarade. Ett bra tips kan vara att sätta upp färgade post-it-lappar med tre bra saker på efter varje träningspass, och det kan vara allt från smådetaljer till längre kedjor eller hela program. Tillåt dig själv att vara nöjd och stolt över det som gick bra och ska du fundera på svagheter så SKA det vara konstruktivt och inte av karaktären: Kan jag inte få hunden att fatta fjärren kan jag lika gärna dö! Såna tankar hjälper verkligen inte…  

4. Gå ut på tävling med rimliga förväntningar! En gång höll jag på att springa av planen och belöna efter ett superfint fritt följ (som varit ett av mina orosmoment) för att känslan var så himla härlig! Det hade ju i och för sig varit synd med tanke på att det sedan var det resultatet som betydde att vi uppnådde vårt efterlängtade lydnadschampionat MEN det hade fortfarande varit värt det! Låt dig själv känna den där teamkänslan även om inte varenda detalj var perfekt; för i slutänden spelar egentligen poängen ingen roll om man inte har känslan av att ”vi gjorde ändå vårt bästa”! Skit i ett missat ställande (som säkert inte varit 100%-igt ens på träning, om du ska vara ärlig…) Låt det som kan strula strula då, fokus på det som är bra! Har du problem med att hunden rymmer, inte ligger kvar på platsliggning osv så behöver du träna mer, såpass mycket att du vet att hunden är kar där den förväntas vara om inte en hel flock bufflar plötsligt dyker upp på plan. Om du vet att ett moment är beroende av att både du och hunden ska ha en viss sinnesstämning och du känner att den inte är där, inte då: hoppa över momentet och fortsätt i programmet med en god känsla!

5. Strunta i att jämföra med andra! Alla de andra har sina mål med sin träning, så strunta i att försöka vara bäst just för sakens skull. Och vad skulle ni göra bättre för att andra gjorde si eller så? Ofta sitter en hel del oro i att man tror att de som tittar ska tycka att man är kass, att man gör konstiga saker och att man egentligen inte borde ha hund. Sålänge DU är schysst mot din hund spelar det väl ingen roll vad andra tycker eller vad de tror? Ganska ofta är de som tittar fullt upptagna med att förbereda sin egen prestation och är hyfsat nervösa de också, så jag tror inte att det är så himla vanligt att man står och tänker elaka tankar om de ekipagen på plan. OM det nu är så att de gör det; släpp det! Du kan aldrig ta reda på vad andra tänker eller ändra deras sätt att tänka. 

Ta ett djupt andetag och gå ut och gör er grej- ibland går det bra och ibland gör det inte det, so what? Det är kul att vinna eller lyckas att uppnå sina mål, men alla de andra dagarna när man nöter på apellplan eller i skogen och känslan av att lyckas där är minst lika mycket värda som de betydligt färre tävlingsdagarna! Lycka till!  

Vi har jobbat ganska mycket på skallkonditionen ett tag nu, då Fräck har haft en tendens att tycka att det räcker att markera två figgar i söket med bra skall, och sedan växlat till glesa skall eller skrik och panik. Antingen har huvudet tagit slut eller så har gapande blivit en för stor ansträngning i samband med springandet. Konditionen var inte bekymret; inte heller skallet när man tränade dem var för sig utan problemet uppstod när de skulle sättas ihop. 

Först var det ett problem att identifiera VAR i beteendekedjan det brast eller huruvida motivationen var en faktor jag behövde räkna med. Vi jobbade då med intervallträning och att kunna komma igång att skalla direkt efter en intervall (ca 80% av max, 500 meter) och där kom vi upp i 5-6 intervaller innan skallet övergick i skrik. Med vatten halvvägs var det 6-7 intervaller som det funkade klockrent att skälla efter, så det blev ingen jätteskillnad av vattnet heller, oavsett om jag vattnade efter andra, fjärde eller femte intervallen. 

Alltså bestämde jag mig för att uthållighetsträna skallet då hjärnan var trött, och då i slutet av lydnadspass, eller i slutet av ett sökpass då han jobbat med markeringar för att få in både trött huvud och kropp. På tisdagar har vi lydnadsträning och jag tänkte därför utnyttja tillfället att lägga till skallkonditionsövningar och dessutom störning av Fs favoritperson och bästiskompis i slutet av passet. De tre första markeringarna gick klockrent (liggande fig på mage/liggande på rygg/stående) det var sedan matten bestämde sig för att sitta på huk, samtidigt som den enfaldiga kvinnan lekte igång honom liiite mer än markeringarna innan för att få till god förväntan och fortsatt fina skall.När Angie och Cash passerade oss i fotgående för tredje gången kollade F på dem en millisekund innan han insåg att NEJ, det var gapas det skulle göras och vände upp på mig och riktigt tog i från tårna- bara det att mitt huvud var liksom lite ”i vägen” för hans öppna mun. Det stoppade inte honom så det var väl ytterligare en del i störningsträningen antar jag?

Idag har jag ont i min hyfsat nyfixade näsa (och ett extra lager smink tog hand om hålet som blev av canistanden i underkäken) och en fin bula i pannan (som dolds ganska bra av luggen). Men hundens skallkondition och störningskänslighet i just det momentet är tränat, och det får man väl vara nöjd med, eller hur?

Den fläckigaste är dödligt söt- eller dödlig och söt?

Efter en diskussion i ett FB-forum (händer det inte på FB har det aldrig hänt!) om att aussiens vallegenskaper var på väg att tunnas ut på grund av att det avlades på bruksegenskaper och inte vallegenskaper fick jag upp en gammal historia från en vallträff många år tillbaka i huvudet. 

Jag och en kompis som har fårgård hade jobbat hårt på att valla in ett gäng av hennes halvtama texeltackor, eftersom att vi insåg att 50 halvtama tackor skulle bli 300 mer eller mindre tama tackor vilka krävde någon form av arbetsredskap annat än en foderhink. Vi drog således ihop en ”prova-på vallning” och uppfödaren till hennes hund, Berndt Markert som hade varit med från australian shepherd-rasens intåg i Sverige hade meddelat att han skulle dyka upp och valla med sin dåvarande stjärna Cocos (och vi var aningen nervösa över att se ut som två jubelidioter; vi kunde knappt vallning och inte mycket får heller, trots kurser i båda delarna). Vi satt allihop inne i maskinhallen och käkade korv, drack kaffe eller varm choklad, småpratade och gladdes över att regnet smattrade mot taket och inte mot våra huvuden under fikapausen. Vi visste att det satt åtminstone EN riktig aussiemänniska inne i hallen, på sin ryggsäck med en sån där utfällbar pall på och termosmuggen med kaffe i i handen.

Det blev snack om vallning i allmänhet och aussies och vallning i synnerhet, tills Berndt plötsligt ställde frågan; Vet ni egentligen hur det gick till när aussien kom till Sverige? Eftersom ingen av oss (eller väldigt få) hade koll på det så började han berätta historien om hunden som var så bra på så mycket, och arbetet som gjordes för att få rasen att hamna under SBKs avelsansvar och således bli brukshunden Australian Shepherd.

Berndt och Gun Markert på kennel Mr Binks hämtade hem Mareith Beldistar, en engelsk tik som sedan kom att kallas Åskan. De märkte genast vilken kapacitet rasen hade, och började jobba för att de skulle kunna registreras i SKK. Gun samlade ihop fakta och bilder och sammanställde ett slags kompendium kring rasen som de skickade in, detta följdes upp med åtskilliga samtal och mycket tjat. De hade också en god vän i styrelsen som talade för deras (och aussiens!) sak; registrering!

En dag ringde så Ulf Uddman upp Berndt och berättade att nu är det på gång; registreringen kommer att bli av; MEN under vilken klubb ska de ligga? 

Berndt hade inte riktigt funderat på det, då han sett hur mångsidig rasen var så kunde den passa på flera ställen: Ulf påminde så om att även ifall SVAK gick med på att ta sig an rasen så hade de kravet om GK vallhundsprov för att sedan kunna registrera valpar. Samtidigt hade det varit mycket prat om beardedcollien som SVAK tackat nej till att ta emot. Berndt bestämde sig så snabbt: SBK vill vi ska ha avelsansvaret för aussien! 

”Och med facit i hand så hamnade väl aussien, med sina egenskaper och som är en så mångsidig arbetskamrat alldeles rätt när den hamnade under SBK” avslutade Berndt. Alla vi som satt där inne fick en inblick i hur det gått till och man kunde riktigt känna historiens vingslag och vilket viktigt jobb som gjorts där och då, av eldsjälar som verkligen ville rasens bästa.

När man idag pratar om att aussies borde meriteras endast genom vallprov för att säkerställa att vallegenskaperna finns kvar och att vi redan sabbat rasen då vallegenskaperna är för dåliga, kan man kanske förstå genom den här historien att aussien är INTE en vallspecialist likt BC. Den har inte sitt ursprung i vallspecialister; och den importerades inte heller för att bli en ny vallspecialist. 

Aussien är en mångsysslare; och i mångt och mycket har vallursprunget gett oss de hundar vi har idag, MEN aussien skulle också klara av att vakta ranchen och boskapen, vilket grundar sig i egenskaper som återfinns i brukshundsgruppen under SBKs avelsansvar. När man tittar på vilka hundar/kullar som utmärkt sig i vallningen inom ASCA finns där en ganska brokig skara, från flera olika kennlar och med olika avelsinriktningar. 

När man tittar på GK vallhundsprov under SVAK finns det flera aussies som inte avlats med vallning som huvudsyssla som trots det klarat sina vallhundsprov. Jag tror att aussies som avlas för arbete i stor utsträckning har ganska gott om vallanlag, och det är klart att det vore önskvärt att kunna utvärdera fler aussies inom vallningen. Oavsett vad så känner jag en stor tacksamhet över att det fanns människor som ville ta ett stort ansvar för rasen redan då den kom till Sverige och jag tycker då att den hamnat precis rätt under SBK!