Efter en diskussion i ett FB-forum (händer det inte på FB har det aldrig hänt!) om att aussiens vallegenskaper var på väg att tunnas ut på grund av att det avlades på bruksegenskaper och inte vallegenskaper fick jag upp en gammal historia från en vallträff många år tillbaka i huvudet. 

Jag och en kompis som har fårgård hade jobbat hårt på att valla in ett gäng av hennes halvtama texeltackor, eftersom att vi insåg att 50 halvtama tackor skulle bli 300 mer eller mindre tama tackor vilka krävde någon form av arbetsredskap annat än en foderhink. Vi drog således ihop en ”prova-på vallning” och uppfödaren till hennes hund, Berndt Markert som hade varit med från australian shepherd-rasens intåg i Sverige hade meddelat att han skulle dyka upp och valla med sin dåvarande stjärna Cocos (och vi var aningen nervösa över att se ut som två jubelidioter; vi kunde knappt vallning och inte mycket får heller, trots kurser i båda delarna). Vi satt allihop inne i maskinhallen och käkade korv, drack kaffe eller varm choklad, småpratade och gladdes över att regnet smattrade mot taket och inte mot våra huvuden under fikapausen. Vi visste att det satt åtminstone EN riktig aussiemänniska inne i hallen, på sin ryggsäck med en sån där utfällbar pall på och termosmuggen med kaffe i i handen.

Det blev snack om vallning i allmänhet och aussies och vallning i synnerhet, tills Berndt plötsligt ställde frågan; Vet ni egentligen hur det gick till när aussien kom till Sverige? Eftersom ingen av oss (eller väldigt få) hade koll på det så började han berätta historien om hunden som var så bra på så mycket, och arbetet som gjordes för att få rasen att hamna under SBKs avelsansvar och således bli brukshunden Australian Shepherd.

Berndt och Gun Markert på kennel Mr Binks hämtade hem Mareith Beldistar, en engelsk tik som sedan kom att kallas Åskan. De märkte genast vilken kapacitet rasen hade, och började jobba för att de skulle kunna registreras i SKK. Gun samlade ihop fakta och bilder och sammanställde ett slags kompendium kring rasen som de skickade in, detta följdes upp med åtskilliga samtal och mycket tjat. De hade också en god vän i styrelsen som talade för deras (och aussiens!) sak; registrering!

En dag ringde så Ulf Uddman upp Berndt och berättade att nu är det på gång; registreringen kommer att bli av; MEN under vilken klubb ska de ligga? 

Berndt hade inte riktigt funderat på det, då han sett hur mångsidig rasen var så kunde den passa på flera ställen: Ulf påminde så om att även ifall SVAK gick med på att ta sig an rasen så hade de kravet om GK vallhundsprov för att sedan kunna registrera valpar. Samtidigt hade det varit mycket prat om beardedcollien som SVAK tackat nej till att ta emot. Berndt bestämde sig så snabbt: SBK vill vi ska ha avelsansvaret för aussien! 

”Och med facit i hand så hamnade väl aussien, med sina egenskaper och som är en så mångsidig arbetskamrat alldeles rätt när den hamnade under SBK” avslutade Berndt. Alla vi som satt där inne fick en inblick i hur det gått till och man kunde riktigt känna historiens vingslag och vilket viktigt jobb som gjorts där och då, av eldsjälar som verkligen ville rasens bästa.

När man idag pratar om att aussies borde meriteras endast genom vallprov för att säkerställa att vallegenskaperna finns kvar och att vi redan sabbat rasen då vallegenskaperna är för dåliga, kan man kanske förstå genom den här historien att aussien är INTE en vallspecialist likt BC. Den har inte sitt ursprung i vallspecialister; och den importerades inte heller för att bli en ny vallspecialist. 

Aussien är en mångsysslare; och i mångt och mycket har vallursprunget gett oss de hundar vi har idag, MEN aussien skulle också klara av att vakta ranchen och boskapen, vilket grundar sig i egenskaper som återfinns i brukshundsgruppen under SBKs avelsansvar. När man tittar på vilka hundar/kullar som utmärkt sig i vallningen inom ASCA finns där en ganska brokig skara, från flera olika kennlar och med olika avelsinriktningar. 

När man tittar på GK vallhundsprov under SVAK finns det flera aussies som inte avlats med vallning som huvudsyssla som trots det klarat sina vallhundsprov. Jag tror att aussies som avlas för arbete i stor utsträckning har ganska gott om vallanlag, och det är klart att det vore önskvärt att kunna utvärdera fler aussies inom vallningen. Oavsett vad så känner jag en stor tacksamhet över att det fanns människor som ville ta ett stort ansvar för rasen redan då den kom till Sverige och jag tycker då att den hamnat precis rätt under SBK!