Jaha. Så var det ett faktum. Jag är en odugling!

Innan krocken i nov 2013 hade jag inte haft en enda sjukdag sedan jag började jobba 2006. Alltså under tiden jag har heltidsjobbat. Innan hade jag haft en sjukdag på alla lov och extrajobb jag haft sedan jag var 14. Jag minns att jag fick stanna hemma en dag från mitt jobb som lantbrevbärare då jag hade fått kräksjukan. Att jobba som lärare och då oftast ibland de eleverna som av andra lärare upplevts som ”jobbiga” och ”krävande” utan att bli sjuk nog för att stanna hemma (med gott samvete) och utan att bli såpass tokig i skallen att man blev hemskickad är nog en ganska bra bedrift. Eller så har jag varit tokig hela tiden…Tydligen var jag He-Man förr. Det gick över!

Allt sedan krocken har jag kämpat en hel del med ständig värk; från whiplash i nacken vilket strålar ut i axlarna och gör att jag inte kan lyfta armarna högre än 90 graders vinkel ut från kroppen och som leder till en helvetisk migrän med yrsel, synrubbningar och kräkanfall. I ryggen har jag en mängd olika misstänkta diskbråck eller buktande diskar eller olika konstigheter på ryggraden; men inget som kan förklara varför jag stundtals har för ont för att ens få på mig byxor på normalt sätt, utan måste kålmaska mig in i dem liggandes på sängen. Jag har utstrålande smärtor ner i benen och känselbortfall ner till lilltån på höger sida, på vänster är det bättre, marginellt i alla fall. Trots högsta dosen av de läkemedel som jag kan ta (de flesta funkar inte då jag antingen blir sjösjuk bortom rimlighetens gräns eller inte hittar hem efter en vanlig hundpromenad runt kvarteret) så blir det i perioder något bättre. Sedan jag bröt röven har det blivit ”något sämre”. Läkaren misstänker någon form av läckage av vätska ur nån disk, men med en överhängande risk för att jag blir självlysande av alla röntgen-besök så tänker man sig att avvakta med det och se ifall ”det går te sig”. Jag förstår dem. Med alla prover tagna för alla möjliga autoimmuna sjukdomar, läkarbesök i parti och minut, fyra besök för MR, besök på smärtklinik, Multimodal RehabiliteringsTeam, ortopedbesök, skutt och hopp i varmvattenbassäng, akupunktur, tryckbehandling och massage så börjar alternativen minst sagt sina. Min läkare tyckte att det var dags för sjukskrivning, i alla fall halvtid och fram till sommarlovet medan den här envisa odugligen tyckte att 25% fram till sista mars räckte som en smakstart. En jävligt bitter smakstart.

Så. Där är vi nu. Att bli ofrivilligt sjukskriven är som en smäll i solarplexus. Jag som alltid orkat att jobba dubbelt, plugga 100% och jobba 100%, plugga, jobba och hålla kurser och träna hund och baka och renovera och pyssla och styra och hjälpa andra när det har behövts… Plötsligt är det jag som behöver en massa och det är verkligen inte en angenäm känsla. Jag vill med detta inlägg inte ha några sympatier eller glada hejarop om att ”Det blir snart bättre”. Det jag vill är att förklara vad som händer, så att ni vet och så att jag slipper att berätta för en och en i taget. Jag är faktiskt vansinnigt trött på att prata om nack-rygg-rövjäveln, så jag kommer inte att göra det nåt mer. Jag är klar med det!

När man är 33 år borde man kunna få välja sånt här själv. 

Tydligen inte.