Ibland är jag korkad. Alltså, inte ”korkadiallvälmeningmenjagråkaderopadigiöratf
örjagsåginteattdustodbakom” utan på riktigt; KORKAD!

När spårandet nu har kärvat lite (och JO man får säga att det gör det efter ett spår med missade vinklar, ett virrigt spår och ett halvvirrigt spår SÅDETSÅ Emelie!) så vill ju instruktörsdelen i mig säga; ta ett steg tillbaka! Fundera ut vad som kärvar, innan du börjar reda i varför det kärvar! Tänk igenom om du gått för fort fram, eller ändrat flera faktorer samtidigt? Störningar, fanns det? Hunden kanske har uppförsbacke i inlärningen just nu? 

SÅ pedagogisk är jag när det gäller att instruktöra; men det är fasansfullt vad jäkla svårt det är att ta sina egna råd!   

Jag ville gå ut på morgonen och lägga tre spår, se vad som kärvar, analysera, gråta och vara hysterisk en stund innan jobbet idag, men nej. Jag fick sitta och studsa av lust att springa ut och bara spååååra för jag hade helt fel sinnesstämning för att ens hålla på med hundträning överhuvudtaget, än mindre spår. Jag gick och funderade medan jag långpromenerade; och försökte låta bli att skena iväg och ”bara lägga ett litet, litet spår, knappt ett spår ens” så fort jag kom till någorlunda plana, öppna ytor. Jag är sjukt impulsiv och hialös, men min hund är en tänkare (i träning i alla fall  ) och en oplanerad spårträning när man redan har tjorv och inte kan garantera att man hinner lösa någonting eller ens göra hunden glad innan man åker till jobbet? Aldrig en god idé!

Nu när jag dämpat mig något inser jag att det såklart hade blivit kaos i hundstackarns hjärna om jag hade spårat på morgonen; istället har jag bokat dejt med Emelie i eftermiddag, så får jag ett par extraögon och ett par stadiga nypor som får ta mig i örat om jag beter mig oönskat! To be continued…

Den här lilla gulliga måste man ju vara snäll mot!