Hela helgen har präglats av en helvetisk nackvärk vilket lett till att migränen som legat och hotat bakom vänsterögat i en vecka eller så slutligen bröt ut och belönade mig med en riktig jäkla skitnatt mellan lördag och söndag. Igår satt det fortfarande i en del, och jag känner fortfarande av nacken idag, men mer som det där surrande bakgrundsljudet som alltid är närvarande, än som det skrikande, genomskärande ljudet av en gigantisk sågklinga genom riktigt hårt ekträ.

Hur som helst; i lördags körde vi både skydd och sök och det var en ganska trött Fraggel som for ihop i en hög innanför dörren efter sökpasset. Han var inte ens speciellt intresserad av att gå ut en sväng och gå på kvällen, efter att vi människor käkat oss in i matkoma på kinarestaurang. Gott tänker man just då, fast man vet ju att det kommer att gå över, Fragglar blir nämligen akuttrötta och sover som döda hyfsat länge för att sedan vakna upp som fågel Fenix, pånyttfödda och med mer energi än de ens hade från början. Så i söndags tänkte jag mig att mingel på klubbens elitspårtävling skulle vara det vi båda kunde klara av, och Fräck är ju (som vanligt) en superhund att ha med i alla sociala sammanhang. Han fick hälsa på människor, en fäfervalp, en dvärgpinscher och så glodde han på en mallegrabb så att grabben fick nog, morrade och fick skäll av sin matte och Fräck var nöjd med sig själv. Innan vi åkte hem körde vi ett gäng IPO-framåtsändanden, uthopp på hopp-sitt, fjärr och kryp.

Fräck var sedan hyfsat nöjd, tills vi kom hem och han plötsligt hade laddat om och nu bestämt sig för att vi skulle göra nåt…Jag med min migränbakfylla och mer eller mindre fastfrusen vänstersida bestämde snabbt att lagom aktivitet för mig var ett spår på innergården. Sagt och gjort; jag skulle knata ut ett spår med fokus på övergångar (asfaltsvägar, gräs, sand och mossa) och att behålla låg nos vid motvindsspår. 

Utrustad med mini-pytte-bitar av frukostosten hasade jag omkring med känslan av att en hjärnblödning skulle kunna inträffa varje gång jag böjde ner huvudet, och det kändes som att slaganfallet lurade i faggorna för varje steg…och ett IPO-spår innehåller m-å-n-g-a steg som man verkligen blir varse om då man vill ha en ostbit i varje. Samtidigt ska det förvirrade, värkande huvudet hålla reda på att händerna inte ”råkar” gödsla med mini-pytte-bitar av frukostosten på andra ställen än i fotavtrycken; då det just i detta fall kan anses vara hyfsat kontraproduktivt…

När jag, efter vad som kändes som en hel evighet, blev klar med att stappla runt med mitt värkande huvud upptäckte jag så att medan jag harvat runt med arslet i vädret så hade ett par av lägenhetsägarna plötsligt fått för sig att ”plocka lite” på balkongen samtidigt som de slängde misstänksamma blickar mot arselkvinnan med hotande slaganfall som lade ut något på marken i mer eller mindre intrikata mönster. Jag valde att inte börja förklara vad jag sysslade med, då min hjärna vid det här laget ville kasta sig ut genom vänsterögat, utan gick istället in och hämtade odjuret. Fräck var på sitt alla bästa spårhumör och for runt som en komplett galning, jag släpade efter eftersom jag inte orkade göra ett enda jota åt hans beteende. Grannarna stirrade. Jag bet ihop och försökte morra lite mellan sammanpressade tänder. NEJ-NO! sa Fräck och slängde sig mot flaggan, varpå jag bara släppte på nödbromsen och gick efter. Det händer nämligen nåt fantastiskt när F passerar flaggan: oavsett hur mycket han är uppe i gasen så slår han av till ”här kommer Pippi Långstrump-takt” lagom till första spårsteget. 

Trots att det var fullt med kaniner, kvinnor med cyklar och pizzakartonger som korsade spåret och att det blåste rejäl motvind spårade den lilla fläckfluffisen så himla bra! Jag gick bara efter och han vinklade perfekt, markerade som att han inte gjort annat och lyfte inte nosen en centimeter i motvinden. Givetvis glömde jag av migränbaksmällan lite grann; började snacka högt med Fräck och dessutom svara med hans röst. Ibland tror jag till och med att jag gjorde små förnöjda skutt, och vid slutapporten kunde jag inte hjälpa att jag ylade till av glädje innan jag kastade iväg hans spårleksak (ill-grön Kong-stick som vi ALLA vet vad den påminner om till formen) över innergården.

Fräck är glad, jag är glad, jag krigsdansar så mycket som skallen tillåter, Fräck kampmorrar och skuttar runt med leksaken och vi är väldigt nöjda båda två…Tills jag inser att det nu inte står pensionärer på sådär två-tre av balkongerna; nä på söndag eftermiddag är nämligen ALLA hemma och har tråkigt, ser en arselkvinna klampa runt med huvudet i backen likt kokvinnan medan hon lägger ut något UNDER sina egna fötter? Sedan hämtar hon en djävulskt stark och ouppfostrad hund som hon sedan pratar osammanhängande och oförståeligt med under sådär tio minuter, medan de planlöst irrar runt i trädgården, varpå kvinnan plötsligt blir överlyckligt, skuttar omkring, sular iväg en tämligen indiskret färgad dildo till hunden som såklart blir aggressiv… och vem skulle inte bli det av ett dylikt tilltag?

I den eventuella förlängningen av kontakt med mina grannar kommer jag såklart att låtsas att jag och arselkvinnan är två olika personer. Såklart.

"Det är bara så att den där matten inte är riktigt klok. Punkt."

På Kalmar brukshundklubb har vi en väldigt bra och trevlig sammankomst på tisdagar, då vi kör öppenträning med en ansvarig person på plats mellan 18.00-20.00 Klubbvärden hjälper till med platsliggning, skott och annat smått och gott som medlemmarna behöver hjälp med. Man ska också vara välkomnande och trevlig mot nya medlemmar (vilket jag upplever det som att de flesta är på vår klubb); man hejar på alla och om någon vill ha hjälp ställer de allra flesta upp.

Oavsett vad så att det bra att ha någon ansvarig på plats, så kan de andra medlemmarna ”bara” träna och

fokusera på sina egna hundar, vilket kan vara skönt då det oftast är både gott om folk och störningar på tisdagsträningen. 

Just igår hade jag dessutom gjort mig till och bakat banankaka, och det är väldigt härligt att de allra flesta kommer in och fikar och pratar en stund. Det ger en väldigt härlig stämning och man pratar även med dem man kanske inte känner så väl, eller bara har sett lite då och då på klubben.

Jag är faktiskt väldigt stolt över vår klubb, för vi är många som försöker hjälpa nya att komma in i klubbtillhörigheten. Dessutom har vi på senare tid haft ganska många nya som faktiskt vill vara med och hjälpa till med olika småsysslor som man kan göra utan en massa förkunskaper. Det är roligare och lättare för alla om man kan hjälpas åt med allt arbete som ligger bakom att klubben fungerar så bra som den gör!

Fragglar bryr sig inte så mycket om klubbar hit eller dit; de vill bara ha goda ben och mycket ochvarierad träning!

Nu är det ju lite mer än två veckor sedan vi var och tävlade; MEN jag har inte riktigt haft någon ork för bloggandet ett tag och då låter jag bli det tills suget är tillbaka igen. 

Den 25/3 var vi iväg i Karlshamn för tävling nr 2 i appellsök (den förra var i höstas och F hittade figgarna på två röda men markerade inte förrän sista figgen på sista skicket innan tiden var slut).

Det var en välplanerad och väldigt trevlig tävling, där sökekipagen samlades vid Karlshamns resecentrum vid 10.45 för avfärd mot rutan. Vi var fyra tävlande, och jag drog startnummer 1. Eftersom jag gillar att starta tidigt så var jag väldigt nöjd med att få börja tills jag insåg att Fräcks tjänstetecken inte låg i påsen med sökgrejer, där det brukar ligga. Det låg inte någonstans i hela bilen,  konstaterade jag efter att ha rotat runt och slitit ut en del grejer. Som tur var låg ett av de gamla tjänstetecknen kvar i bilen, så på med det och upp till rutan. På väg upp körde jag den vanliga förberedelserutinen och så var det dags att starta. Det var en jättetrevlig ruta, med en uppförsbacke med god sikt på vänstersidan och lite tätare skog på högersidan. Jag skickade vänster först och han gick fint upp i hörnet, svängde framåt i rutan ca 10 meter och sen tillbaka till mig. Jag skickade flying till höger innan jag började gå framåt, och efter att ha slagit framåt-inåt så började Fräck skalla (efter lite tvekan). Skallet var inte så bra som det kan vara- inte i närheten, men han kom igång och höll igång trots uppehåll. Ut och möta upp hunden, som satte sig som han ska men kladdade lite på domaren och på väg ut till stigen fick han Angelica i vind och ville sticka till henne. Där fick jag ryta till och sedan var det skärpning! Jag måste komma ihåg att inte hålla på och förhandla med honom; utan säga till direkt när han är laddad, så slipper jag neddrag för olydnad. 

Sedan skickade jag vänster igen; och på tredje slaget fick han träff igen- bättre skall denna gången, även om han var lite tittig efter mig när jag kom ut. Sedan var det ju slut och jag fick betyg 7.5-7.5 pga skallet och olydnad. Nu nöter vi skall som tusan ska ni veta!

Jag insåg att jag behövde ett hyfsat bra betyg på budföringen för att greja uppflytt, och det löste F fint även att han saktade in lite innan mottagaren, 9-9.

Sedan var det lydnad där han gjorde många fina saker och även lite konstiga saker. De flesta märkliga saker var pga att han fick Angie i vind igen och ville dit, och där fick jag också vara lite barsk för att jag skulle ha kvar djuret på planen. Det brukar inte vara ett bekymmer att han vill rymma till Angie då vi tränar väldigt mycket ihop, så jag oroar mig inte speciellt mycket över det inför framtiden. MEN jag tänker mig att jag ska passa på att störningssäkra min träning överlag för att slippa liknande situationer! Det är ju skönt att kunna lita på hunden oavsett vilken störning som finns, och där 

Platsen var sist på dagen. och den gick toppen precis som jag hade förväntat mig. Det var bra att platsen var sist, eftersom appellplatsliggningar kan vara mer eller mindre turbulenta. Jag tycker att det är bra att platsen ligger sist då de med osäker plats då kan välja att avstå plus att hundarna är lite lugnare då de dels fått göra av med energi och dels har varit på planen innan. Hur eller hur så blir färre hundar drabbade av andras okunskap om sina egna hundar och det kan aldrig vara fel i mina ögon, även om jag tycker att man borde lära sig att ge fasen i att lägga sin hund om den inte ligger kvar...

Resultatet blev 269.5 poäng, plats 2 på pallen och uppflyttning till LKL sök. 

Nu laddar vi för start av LKL i vår/försommar och börjar lägga grunder för HKL till hösten!