Hela helgen har präglats av en helvetisk nackvärk vilket lett till att migränen som legat och hotat bakom vänsterögat i en vecka eller så slutligen bröt ut och belönade mig med en riktig jäkla skitnatt mellan lördag och söndag. Igår satt det fortfarande i en del, och jag känner fortfarande av nacken idag, men mer som det där surrande bakgrundsljudet som alltid är närvarande, än som det skrikande, genomskärande ljudet av en gigantisk sågklinga genom riktigt hårt ekträ.

Hur som helst; i lördags körde vi både skydd och sök och det var en ganska trött Fraggel som for ihop i en hög innanför dörren efter sökpasset. Han var inte ens speciellt intresserad av att gå ut en sväng och gå på kvällen, efter att vi människor käkat oss in i matkoma på kinarestaurang. Gott tänker man just då, fast man vet ju att det kommer att gå över, Fragglar blir nämligen akuttrötta och sover som döda hyfsat länge för att sedan vakna upp som fågel Fenix, pånyttfödda och med mer energi än de ens hade från början. Så i söndags tänkte jag mig att mingel på klubbens elitspårtävling skulle vara det vi båda kunde klara av, och Fräck är ju (som vanligt) en superhund att ha med i alla sociala sammanhang. Han fick hälsa på människor, en fäfervalp, en dvärgpinscher och så glodde han på en mallegrabb så att grabben fick nog, morrade och fick skäll av sin matte och Fräck var nöjd med sig själv. Innan vi åkte hem körde vi ett gäng IPO-framåtsändanden, uthopp på hopp-sitt, fjärr och kryp.

Fräck var sedan hyfsat nöjd, tills vi kom hem och han plötsligt hade laddat om och nu bestämt sig för att vi skulle göra nåt…Jag med min migränbakfylla och mer eller mindre fastfrusen vänstersida bestämde snabbt att lagom aktivitet för mig var ett spår på innergården. Sagt och gjort; jag skulle knata ut ett spår med fokus på övergångar (asfaltsvägar, gräs, sand och mossa) och att behålla låg nos vid motvindsspår. 

Utrustad med mini-pytte-bitar av frukostosten hasade jag omkring med känslan av att en hjärnblödning skulle kunna inträffa varje gång jag böjde ner huvudet, och det kändes som att slaganfallet lurade i faggorna för varje steg…och ett IPO-spår innehåller m-å-n-g-a steg som man verkligen blir varse om då man vill ha en ostbit i varje. Samtidigt ska det förvirrade, värkande huvudet hålla reda på att händerna inte ”råkar” gödsla med mini-pytte-bitar av frukostosten på andra ställen än i fotavtrycken; då det just i detta fall kan anses vara hyfsat kontraproduktivt…

När jag, efter vad som kändes som en hel evighet, blev klar med att stappla runt med mitt värkande huvud upptäckte jag så att medan jag harvat runt med arslet i vädret så hade ett par av lägenhetsägarna plötsligt fått för sig att ”plocka lite” på balkongen samtidigt som de slängde misstänksamma blickar mot arselkvinnan med hotande slaganfall som lade ut något på marken i mer eller mindre intrikata mönster. Jag valde att inte börja förklara vad jag sysslade med, då min hjärna vid det här laget ville kasta sig ut genom vänsterögat, utan gick istället in och hämtade odjuret. Fräck var på sitt alla bästa spårhumör och for runt som en komplett galning, jag släpade efter eftersom jag inte orkade göra ett enda jota åt hans beteende. Grannarna stirrade. Jag bet ihop och försökte morra lite mellan sammanpressade tänder. NEJ-NO! sa Fräck och slängde sig mot flaggan, varpå jag bara släppte på nödbromsen och gick efter. Det händer nämligen nåt fantastiskt när F passerar flaggan: oavsett hur mycket han är uppe i gasen så slår han av till ”här kommer Pippi Långstrump-takt” lagom till första spårsteget. 

Trots att det var fullt med kaniner, kvinnor med cyklar och pizzakartonger som korsade spåret och att det blåste rejäl motvind spårade den lilla fläckfluffisen så himla bra! Jag gick bara efter och han vinklade perfekt, markerade som att han inte gjort annat och lyfte inte nosen en centimeter i motvinden. Givetvis glömde jag av migränbaksmällan lite grann; började snacka högt med Fräck och dessutom svara med hans röst. Ibland tror jag till och med att jag gjorde små förnöjda skutt, och vid slutapporten kunde jag inte hjälpa att jag ylade till av glädje innan jag kastade iväg hans spårleksak (ill-grön Kong-stick som vi ALLA vet vad den påminner om till formen) över innergården.

Fräck är glad, jag är glad, jag krigsdansar så mycket som skallen tillåter, Fräck kampmorrar och skuttar runt med leksaken och vi är väldigt nöjda båda två…Tills jag inser att det nu inte står pensionärer på sådär två-tre av balkongerna; nä på söndag eftermiddag är nämligen ALLA hemma och har tråkigt, ser en arselkvinna klampa runt med huvudet i backen likt kokvinnan medan hon lägger ut något UNDER sina egna fötter? Sedan hämtar hon en djävulskt stark och ouppfostrad hund som hon sedan pratar osammanhängande och oförståeligt med under sådär tio minuter, medan de planlöst irrar runt i trädgården, varpå kvinnan plötsligt blir överlyckligt, skuttar omkring, sular iväg en tämligen indiskret färgad dildo till hunden som såklart blir aggressiv… och vem skulle inte bli det av ett dylikt tilltag?

I den eventuella förlängningen av kontakt med mina grannar kommer jag såklart att låtsas att jag och arselkvinnan är två olika personer. Såklart.

"Det är bara så att den där matten inte är riktigt klok. Punkt."