I januari började jag på en uppfödaruppbildning i SASKs regi, med intentionen att få en del av mina kunskaper repeterade, en del nytt såklart men även som en möjlighet att se nya perspektiv i frågor där jag redan bestämt mig för vad jag tycker.  

Nej, jag har ingen som helst ambition att börja föda upp aussies hemma hos mig; jag ogillar tikar, löp, födselkladd och jag skulle avsky att sälja valpar då inte en enda köpare skulle vara god nog. Alltså, exakt noll kullar vill jag ha hemma; däremot har jag haft hanhund som gått i avel och tycker att all kunskap är bra kunskap. Mitt största motiv var dock att förstå hur andra uppfödare (än de jag känner personligen) tänker och väljer i deras egen avel, så jag bestämde mig därför att hoppa på utbildningen fast jag egentligen tycker att jag stundtals har lite för mycket att göra på lite för lite tid.

Utbildningen består av moduler, där varje modul inleds med ett gruppsamtal; därefter har vi kört den på FB och (mestadels) på ett forum som bara vi kommer åt. Det har varit väldigt spännande att ta del av vissa uppfödares åsikter och tankar just på grund av att de är så hemskt olika mina egna! När man faceas med andras tankar och framförallt när man har väldigt duktiga ledare på kursen blir man tvungen att sätta sig in i andras perspektiv, och även om man inte håller med kan man ibland åtminstone förstå hur eller att någon annan tänkt. 

Jag kan känna att den absolut viktigaste saken när man håller på med hundar och allra helst när man ska föda upp ser till att omge sig med människor som kan och vill ifrågasätta de avelsval man gör/ har gjort. I flera diskussioner kan jag; som köper en aussie för att få en kompetent och mångsidig tävlingshund, verkligen förstå vad människor som säger att aussies inte är nåt vidare bra som tävlingshundar pratar om. Man talar om exteriör och vikten av en funktionell sådan (vad betyder det ens? Funktionell för vem?) men kan inte alls se kopplingen till ”att kunna utföra det arbete som människan vill att de ska utföra”. Jag gillar snygga aussies (vad nu det är; snygga för vem?) där man kan se intelligensen spela i ögonen och som har ett steg som håller samma intensitet i timmar. Jag älskar att se aussies valla; det kan vara min målbild av en funktionell exteriör. Att se hunden skifta mellan att spara energi när flocken flyttar sig åt rätt håll för att sedan explodera för att plocka tillbaka avvikande djur till synes utan ansträngning kan ge vem som helst gåshud på armarna. 

Vi har ingen speciellt stor ras; därför kan man anta att det skulle vara viktigt att försöka få uppfödarna att åtminstone delvis sträva åt samma håll. Efter den här utbildningen inser jag att det är ännu svårare än vad jag trodde att det var. Så länge man fortsätter att vidmakthålla att det absolut viktigaste efter att föda upp friska valpar är att de har ”en funktionell exteriör” och struntar helt i att ställa rimliga krav på att hunden ska kunna arbeta med något annat än tricks, konster och ev skutt och lek så kommer inte antalet aussies som tävlar i de högre klasserna öka och spridas ut på fler kennlar. Nu ligger vi inte superdåligt till i statistiken, men jag tycker inte alls att vi ska nöja oss utan satsa på att öka antalet hundar som kan starta på prov i högre klasser. Ifall det krävs att färre kullar föds eftersom föräldradjuren inte uppfyller detta så får det gärna bli så. 

I annat fall kommer rasen med stor säkerhet så småningom att delas i två varianter precis som många andra arbetande raser, och som många uppfödare tycker att det vore tråkigt ifall det inträffade. Jag är inte säker på att det vore en dålig idé, men sen så är jag ju löjligt övertygad om att arbetshundar ska arbeta OCH vara bra på det dessutom; avelsutbildning eller ej!

En arbetsFraggel vill arbeta med riktiga jobb, tex bortsprungna personer som återfinns i gamla sandlådor...