Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av att Sikkan och Lotus utsatte mig för alla pinsamma situationer en någonsin kan råka ut för som hundägare i samband med tävling, så är jag härdad. Det andra beskriver som katastrof tänker jag mer att det är ”som vanligt” utifrån mina erfarenheter. Delvis beror det säkert på att jag vet att F är en så snäll kille som aldrig skulle göra fel med flit utan som bara kör på och alltid gör sitt bästa och delvis kan det nog vara mer rutin som gör att en känner sig hoppfullt pirrig så fort som PM:en kommer till tävling. 

I förra veckan fick jag reda på att vi kommit med på MT- vilket jag kollat varje dag sedan anmälningstiden gick ut och halvhysteriskt letat efter PM i inbox, papperskorg, skräpmail och på SBKtävling. En blir ju alltid lite orolig att en inte kommer med och att en då snabbt måste anmäla till fler MTn osv, men eftersom jag verkligen ville gå i Mönsterås så har en ju hoppats och väntat. 

När PMet så damp ner i inboxen blev jag plötsligt helt HYPERNERVÖS, stirrig, muntorr och fick hjärtklappning bortom rimlighetens gräns. Jag har funderat rätt mycket i banor som; TÄNK OM inte hunden klarar det?!? Vad händer då?

Svaret är ABSOLUT INGENTING! Jag kommer fortfarande att åka hem med världens roligaste, peppigaste Fraggel. Jag tror att han kommer att klara det såklart, annars hade vi ju inte brytt oss om att göra det. Jag tror att vi, oavsett hur många poäng det blir, kommer att ha en superrolig dag och förhoppningsvis åka hem med en ny titel i bagaget… Men en vet aldrig!