Fraggelbloggen

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Liza Hasselquist - 5 februari 2016 12:00

Många av de kursare jag möter på tävlingskurser upplever att de blir väldigt stressade av att sätta upp mål för träningen som ska utvärderas med en tävling. Alltså; de blir så nervösa att de skakar, känner sig förvirrade och nästan svimmar. Aningen kan man göra som så att man bestämmer sig för att sluta tävla för att slippa må dåligt, och det är ju en lösning på problemet. Den kan dock vara hyfsat bristfällig eftersom samma personer som blir nervösa av att tävla ofta blir nervösa av att träna framför andra, okända människor också, och det tycker jag är synd. Man blir väldigt begränsad av att inte kunna delta på diverse träningar och kurser om det känns som att man ska dö av nervositet av ett träningspass. Jag tror att undvikandestrategier egentligen bara leder till att problemet kommer tillbaka med ännu större kraft när man väl utsätts för det, alltså tycker jag att man ska försöka deala med det hellre än att skjuta det på framtiden.

Ofta säger man; ”gå en kurs i tävlingspsykologi” och så lämnar man det därhän; men jag ska försöka tipsa lite om andra sätt som kanske kan hjälpa till att hålla nerverna någorlunda i schack.


1. Identifiera vad som VERKLIGEN är problemet! Det är ganska jobbigt och man får vara tuff mot sig själv för att kunna ta reda på vad det är som stör EGENTLIGEN. Människan fungerar nämligen så att det vi inte tycker att vi kan påverka tenderar vi till att vilja gömma undan och inte bara för andra utan också för oss själva… Ta hjälp av en träningskompis! Bolla idéer fram och tillbaka och tänk noga igenom alla möjliga infallsvinklar innan du bara säger NEJ. Det krävs att man drar fram sina innersta rädslor för att ta reda på det, och det är trist att facea sina sämre egenskaper, men vill man göra en förändring på riktigt så är det fram de ska. Bara du kan åstadkomma en förändring!


2. När du har identifierat problemet; fokusera på vad du kan göra åt det. Hur skulle du kunna träna detta? Tänk utanför boxen, och inte på vad som är bekvämt för dig eller det som skapar minst jobb för att uppnå. Gör en lista på saker att prova! När vi tränar våra hundar är vi ofta ganska duktiga på att låta det ta ett tag och träna hyfsat intensivt innan vi är redo att helt förkasta en metod, medan på oss själva tror vi att det går att gå snabbare fram. Pyttsan! Bara för att vi är mer medvetna om våra brister och kan analysera på ett annat sätt betyder det inte att det går fortare att förändra sin inställning eller känsla. Vi har alla olika svagheter och rädslor, och många är inte rationella (typ att kolla under sängen OM någon ligger där- hur ofta ligger nån där OCH vad gör man OM det ligger en galning där en vacker dag?) men det hjälper liksom inte att bara säga att det inte är obehagligt att tävla om man fortfarande känner obehag. Vad kan man göra då? Exempelvis: 

-Störningsträna sig själv så att man känner att man kan hantera sig själv i relation till omgivningen. -Skaffa annat fokus än det som är jobbigt (ex musik i öronen, räkna steg)

-Skaffa så tydliga rutiner att man inte kan fundera så mycket på annat.

-Ta en sak i taget; fokusera på att tävla fritt följ tills det momentet är slut; därefter ta nästa moment och inte oroa sig i förtid eller i onödan.

-Tävlingsträna, tävlingsträna, tävlingsträna. Och sen tävlingsträna lite till.

-Byta sport och tävla en sport där framgång är precis oviktigt för dig. Kanske kan det hjälpa dig att slappna av och kunna fokusera på rätt saker?


3. Peppa dig själv, skaffa träningskompisar som kan hjälpa dig, utsätt dig för gradvis svårare situationer och stegra långsamt. För att bli av med rädslor och oro så måste man byta ut negativa funderingar mot positiva genom att skaffa sig positiva minnesbilder av det man klarar istället för att hänfalla (som vi ofta gör…) till negativitet över allt man inte klarade. Ett bra tips kan vara att sätta upp färgade post-it-lappar med tre bra saker på efter varje träningspass, och det kan vara allt från smådetaljer till längre kedjor eller hela program. Tillåt dig själv att vara nöjd och stolt över det som gick bra och ska du fundera på svagheter så SKA det vara konstruktivt och inte av karaktären: Kan jag inte få hunden att fatta fjärren kan jag lika gärna dö! Såna tankar hjälper verkligen inte…  


4. Gå ut på tävling med rimliga förväntningar! En gång höll jag på att springa av planen och belöna efter ett superfint fritt följ (som varit ett av mina orosmoment) för att känslan var så himla härlig! Det hade ju i och för sig varit synd med tanke på att det sedan var det resultatet som betydde att vi uppnådde vårt efterlängtade lydnadschampionat MEN det hade fortfarande varit värt det! Låt dig själv känna den där teamkänslan även om inte varenda detalj var perfekt; för i slutänden spelar egentligen poängen ingen roll om man inte har känslan av att ”vi gjorde ändå vårt bästa”! Skit i ett missat ställande (som säkert inte varit 100%-igt ens på träning, om du ska vara ärlig…) Låt det som kan strula strula då, fokus på det som är bra! Har du problem med att hunden rymmer, inte ligger kvar på platsliggning osv så behöver du träna mer, såpass mycket att du vet att hunden är kar där den förväntas vara om inte en hel flock bufflar plötsligt dyker upp på plan. Om du vet att ett moment är beroende av att både du och hunden ska ha en viss sinnesstämning och du känner att den inte är där, inte då: hoppa över momentet och fortsätt i programmet med en god känsla!


5. Strunta i att jämföra med andra! Alla de andra har sina mål med sin träning, så strunta i att försöka vara bäst just för sakens skull. Och vad skulle ni göra bättre för att andra gjorde si eller så? Ofta sitter en hel del oro i att man tror att de som tittar ska tycka att man är kass, att man gör konstiga saker och att man egentligen inte borde ha hund. Sålänge DU är schysst mot din hund spelar det väl ingen roll vad andra tycker eller vad de tror? Ganska ofta är de som tittar fullt upptagna med att förbereda sin egen prestation och är hyfsat nervösa de också, så jag tror inte att det är så himla vanligt att man står och tänker elaka tankar om de ekipagen på plan. OM det nu är så att de gör det; släpp det! Du kan aldrig ta reda på vad andra tänker eller ändra deras sätt att tänka. 


Ta ett djupt andetag och gå ut och gör er grej- ibland går det bra och ibland gör det inte det, so what? Det är kul att vinna eller lyckas att uppnå sina mål, men alla de andra dagarna när man nöter på apellplan eller i skogen och känslan av att lyckas där är minst lika mycket värda som de betydligt färre tävlingsdagarna! Lycka till!  

 

Av Liza Hasselquist - 3 februari 2016 14:04

Vi har jobbat ganska mycket på skallkonditionen ett tag nu, då Fräck har haft en tendens att tycka att det räcker att markera två figgar i söket med bra skall, och sedan växlat till glesa skall eller skrik och panik. Antingen har huvudet tagit slut eller så har gapande blivit en för stor ansträngning i samband med springandet. Konditionen var inte bekymret; inte heller skallet när man tränade dem var för sig utan problemet uppstod när de skulle sättas ihop. 


Först var det ett problem att identifiera VAR i beteendekedjan det brast eller huruvida motivationen var en faktor jag behövde räkna med. Vi jobbade då med intervallträning och att kunna komma igång att skalla direkt efter en intervall (ca 80% av max, 500 meter) och där kom vi upp i 5-6 intervaller innan skallet övergick i skrik. Med vatten halvvägs var det 6-7 intervaller som det funkade klockrent att skälla efter, så det blev ingen jätteskillnad av vattnet heller, oavsett om jag vattnade efter andra, fjärde eller femte intervallen. 


Alltså bestämde jag mig för att uthållighetsträna skallet då hjärnan var trött, och då i slutet av lydnadspass, eller i slutet av ett sökpass då han jobbat med markeringar för att få in både trött huvud och kropp. På tisdagar har vi lydnadsträning och jag tänkte därför utnyttja tillfället att lägga till skallkonditionsövningar och dessutom störning av Fs favoritperson och bästiskompis i slutet av passet. De tre första markeringarna gick klockrent (liggande fig på mage/liggande på rygg/stående) det var sedan matten bestämde sig för att sitta på huk, samtidigt som den enfaldiga kvinnan lekte igång honom liiite mer än markeringarna innan för att få till god förväntan och fortsatt fina skall.När Angie och Cash passerade oss i fotgående för tredje gången kollade F på dem en millisekund innan han insåg att NEJ, det var gapas det skulle göras och vände upp på mig och riktigt tog i från tårna- bara det att mitt huvud var liksom lite ”i vägen” för hans öppna mun. Det stoppade inte honom så det var väl ytterligare en del i störningsträningen antar jag?


Idag har jag ont i min hyfsat nyfixade näsa (och ett extra lager smink tog hand om hålet som blev av canistanden i underkäken) och en fin bula i pannan (som dolds ganska bra av luggen). Men hundens skallkondition och störningskänslighet i just det momentet är tränat, och det får man väl vara nöjd med, eller hur?

 

Den fläckigaste är dödligt söt- eller dödlig och söt?

Av Liza Hasselquist - 1 februari 2016 10:45

Efter en diskussion i ett FB-forum (händer det inte på FB har det aldrig hänt!) om att aussiens vallegenskaper var på väg att tunnas ut på grund av att det avlades på bruksegenskaper och inte vallegenskaper fick jag upp en gammal historia från en vallträff många år tillbaka i huvudet. 


Jag och en kompis som har fårgård hade jobbat hårt på att valla in ett gäng av hennes halvtama texeltackor, eftersom att vi insåg att 50 halvtama tackor skulle bli 300 mer eller mindre tama tackor vilka krävde någon form av arbetsredskap annat än en foderhink. Vi drog således ihop en ”prova-på vallning” och uppfödaren till hennes hund, Berndt Markert som hade varit med från australian shepherd-rasens intåg i Sverige hade meddelat att han skulle dyka upp och valla med sin dåvarande stjärna Cocos (och vi var aningen nervösa över att se ut som två jubelidioter; vi kunde knappt vallning och inte mycket får heller, trots kurser i båda delarna). Vi satt allihop inne i maskinhallen och käkade korv, drack kaffe eller varm choklad, småpratade och gladdes över att regnet smattrade mot taket och inte mot våra huvuden under fikapausen. Vi visste att det satt åtminstone EN riktig aussiemänniska inne i hallen, på sin ryggsäck med en sån där utfällbar pall på och termosmuggen med kaffe i i handen.

Det blev snack om vallning i allmänhet och aussies och vallning i synnerhet, tills Berndt plötsligt ställde frågan; Vet ni egentligen hur det gick till när aussien kom till Sverige? Eftersom ingen av oss (eller väldigt få) hade koll på det så började han berätta historien om hunden som var så bra på så mycket, och arbetet som gjordes för att få rasen att hamna under SBKs avelsansvar och således bli brukshunden Australian Shepherd.


Berndt och Gun Markert på kennel Mr Binks hämtade hem Mareith Beldistar, en engelsk tik som sedan kom att kallas Åskan. De märkte genast vilken kapacitet rasen hade, och började jobba för att de skulle kunna registreras i SKK. Gun samlade ihop fakta och bilder och sammanställde ett slags kompendium kring rasen som de skickade in, detta följdes upp med åtskilliga samtal och mycket tjat. De hade också en god vän i styrelsen som talade för deras (och aussiens!) sak; registrering!


En dag ringde så Ulf Uddman upp Berndt och berättade att nu är det på gång; registreringen kommer att bli av; MEN under vilken klubb ska de ligga? 


Berndt hade inte riktigt funderat på det, då han sett hur mångsidig rasen var så kunde den passa på flera ställen: Ulf påminde så om att även ifall SVAK gick med på att ta sig an rasen så hade de kravet om GK vallhundsprov för att sedan kunna registrera valpar. Samtidigt hade det varit mycket prat om beardedcollien som SVAK tackat nej till att ta emot. Berndt bestämde sig så snabbt: SBK vill vi ska ha avelsansvaret för aussien! 


”Och med facit i hand så hamnade väl aussien, med sina egenskaper och som är en så mångsidig arbetskamrat alldeles rätt när den hamnade under SBK” avslutade Berndt. Alla vi som satt där inne fick en inblick i hur det gått till och man kunde riktigt känna historiens vingslag och vilket viktigt jobb som gjorts där och då, av eldsjälar som verkligen ville rasens bästa.


När man idag pratar om att aussies borde meriteras endast genom vallprov för att säkerställa att vallegenskaperna finns kvar och att vi redan sabbat rasen då vallegenskaperna är för dåliga, kan man kanske förstå genom den här historien att aussien är INTE en vallspecialist likt BC. Den har inte sitt ursprung i vallspecialister; och den importerades inte heller för att bli en ny vallspecialist. 


Aussien är en mångsysslare; och i mångt och mycket har vallursprunget gett oss de hundar vi har idag, MEN aussien skulle också klara av att vakta ranchen och boskapen, vilket grundar sig i egenskaper som återfinns i brukshundsgruppen under SBKs avelsansvar. När man tittar på vilka hundar/kullar som utmärkt sig i vallningen inom ASCA finns där en ganska brokig skara, från flera olika kennlar och med olika avelsinriktningar. 


När man tittar på GK vallhundsprov under SVAK finns det flera aussies som inte avlats med vallning som huvudsyssla som trots det klarat sina vallhundsprov. Jag tror att aussies som avlas för arbete i stor utsträckning har ganska gott om vallanlag, och det är klart att det vore önskvärt att kunna utvärdera fler aussies inom vallningen. Oavsett vad så känner jag en stor tacksamhet över att det fanns människor som ville ta ett stort ansvar för rasen redan då den kom till Sverige och jag tycker då att den hamnat precis rätt under SBK!

   

 

Av Liza Hasselquist - 28 januari 2016 11:07

Det är roligt att blogga när jag får bestämma själv, jag skriver om saker som känns viktiga för MIG, och visst, det är skoj att skriva saker som man ser kan påverka, uppröra, hjälpa, tipsa och starta en diskussion. Men: jag skriver inte för att människor ska gilla mig! Jag struntar i om folk gillar mig eller ogillar mig alldeles något fantastiskt mycket. Om man tror att jag skriver för att bli populär eller för att stryka människor medhårs så är man helt fel ute! Jag är en jobbig jävel, till och med mot dem som jag gillar och betraktar som mina nära vänner; och ibland är jag till och med aningens muckig och grälsjuk. (Vill ni ha referenser på detta så är det bara att höra av er!) Jag är en jobbig jävel att gå kurs för också, jag tycker att det är lite det jag får betalt för att vara: jobbig på ett sätt som hjälper människor att inte ta enklaste vägen och få ett hållbart resultat i sin hundträning. Om det gör mig till en bra eller en dålig instruktör vet jag inte; jag vet bara att de allra flesta verkar nöjda med att gå kurs för mig och kommer ofta tillbaka TROTS att jag är en jobbig jävel.


Jag tänker inte förställa mig. Jag tänker vara jag och skriva om det som berör mig, det som jag brinner för och som får hjärtat att slå sådär extrahårt! Om jag klampar någon på tårna så får det vara så (annars kan man dra in tårna och välja att låta mig steppa omkring på golvet istället, det är liksom ditt val!), och vill man ifrågasätta eller ha någon form av förklaring så får man gärna säga sin åsikt eller be mig förtydliga. Jag är ok med det!


Det jag vill med min blogg är att dela MIN sanning. Jag känner en tillfredsställelse i att blogga dels för att jag gillar att skriva och dels för att jag gillar formen av att skapa historiska dokument som jag sedan kan gå tillbaka till och antingen förundras över hur jäkla korkad jag var eller hur smart jag var redan då fast jag kan så mycket mer nu. Jag gillar att läsa om mina egna incidenter därför att jag inte alltid minns dem, då jag ganska ofta hamnar i allehanda konstigheter. Vad gäller träning/tävling så kan man alltid lära av misstag och framgång föder framgång!


Den som inte gillar betraktelser av en argsint, alldeles för ärlig, ifrågasättande, lagom tjock kvinna i sina bästa år får helt enkelt låta bli fraggelbloggen!

Av Liza Hasselquist - 25 januari 2016 13:44

Det har väl framgått av tidigare inlägg att jag är ganska noggrann med fysträningen av Fräck, och jag tänkte ta tillfället i akt att skriva ned lite vad man kan tänka sig att syssla mednär man fystränar en Fraggel. Vi tränar lite olika saker beroende på vart i säsongen vi är, och vad man just då kan uppfatta som svagheter eller färdigheter som behöver förstärkas, och schemat är aldrig någonsin skrivet i sten utan hela tiden flexibelt om hunden är sliten eller verkar trött och hängig. 


Generellt sett så motioneras Fräck mycket lös. Han är en hund som gärna springer mycket i terrängen, vilket är bra då hunden bygger mångsidiga muskler som klarar accelerationer, vändningar och start och stopp på hundens egna villkor och där miljön är det som hunden behöver ta hänsyn till. Fräck är lätt att kalla in och därför tycker jag att han kan få vara lös så att han kan sträcka ut ordentligt. Man kan dock höja ett varningens pekfinger för lek med andra hundar i skog och mark på grund av skaderisk då de kan bli väldigt mycket mer upptagna av att jaga eller jagas än av att hålla koll på vart de sätter tassarna. Nu har jag aldrig haft någon aussie som skadats genom lek (annat än nåt tillfälligt pip efter att ha blivit rammad) och är hunden uppvärmd innan så ser jag att riskerna för det är ganska små, eller, vinsterna i glädje är större än de eventuella förlusterna.


På morgonen går vi alltid mellan 45 min till 1.5 timmes promenad, och växlar mellan skog (lös), skog (i dragbälte) och i dragbälte på asfalt eller på grusväg/stig. Jag börjar alltid med att vi går igång 5-10 min i behagligt tempo, sedan får han vara lös 5-10 min (utan att rusa) för att hinna kissa och bajsa innan vi börjar dra. När vi sedan drar håller vi ett ganska högt tempo (runt 8 min/km). Fräck har även viktmanschetter på sig under de flesta rundor vi går, och där varierar jag vikten beroende på vilket slags pass vi kör. När han går lös har han tomma manschetter eller endast en femkrona i, likaså när vi jobbar längre pass med att lyfta på benen (i terräng). Kortare pass i terräng har han tyngre vikter (2-3 femkronor) och det har han även på dragpass på plant underlag. 

 

Fräck i dragselen från Zero DC modell faster!


Två dagar i veckan springer F i draglina med min sambo under em-kväll och det blir mellan 8 km till 1.5 mil ungefär i 6 min/km tempo. De dagarna försöker jag låta bli att träna någon lydnad eller så, då jag tycker att han kan behöva vila och återhämta sig. 


Längre fram på säsongen brukar vi köra två intervallpass med cykeln/vecka, då ingen av oss kan springa så fort att Fräck kommer upp i maxfart. Då brukar jag köra ca 6 km med två km uppvärmning och nedvarvning i trav (går naturligtvis igång honom innan vi börjar cykla) och två km intervaller. Fräck är lös under intervallerna, mest på grund av att jag skulle ogilla starkt att dratta omkull i den hastigheten och han är lite lagom opålitlig och busig just när det går fort. Han har lärt sig att trava lös bredvid cykeln också, så där gör jag lite olika beroende på vilken sida han ska springa på. Sökträningen blir ganska lik ett intervallpass, så kör vi dubbla sökpass med många slag en vecka tar jag bort ett intervallpass med cykeln. 


Jag jobbar en del med balansövningar och att hoppa upp på saker i skogen, samt att klättra på ett nedsänkt A-hinder (agility) som stärkande inför klätterhindret på IPO/BSL-lydnaden. Där är fokus på att ha kontroll och balans och inte låta benen fladdra fritt, vilket annars är Fräcks sätt att göra saker. Vi jobbar även med bakdelskontroll på hö/vä-sida, på pall och genom att backa upp för en trappa. Trappan är väldigt bra för där kan jag också hålla koll på att han tar i liksidigt med båda bakbenen på väg upp.


På sommaren simmar han i havet också, men då vi inte har tillgång till båt är det svårt att lägga upp sådan träning enligt schema när det inte är varmt nog att bada själv. På våren brukar vi dra nytta av den naturliga vattentrasken och gå i strandkanten, men senare är det hundförbud på alla stränder där det faktiskt finns en strandkant man kan gå i utan att bryta fötterna. Hade jag behövt köra rehab av någon anledning hade jag dock prioriterat att vattentraska inomhus under den kalla årstiden.


Vi är som sagt, noggranna med upp- och nedvärmning, täcke (alltid under 10 grader) och även massage hemma (varannan dag) och hos Fräcks canineopat- Patricia, varannan vecka. Vi stretchar och syreväxlar efter att jag har gått av honom lite efter att vi har kört lite tyngre fyspass. Efter exempelvis sökpass har han täcket på sig i minst tre timmar inomhus när vi har kommit hem. Jag är också noga med att han dricker ordentligt oavsett om det är varmt eller inte och att inte träna hårt ifall han inte är helt ok i magen, då vätskan i musklerna kan försvinna om hunden har diarré och det kan i sin tur leda till skador. 

  

En trött Fraggel är en bra Fraggel  

Av Liza Hasselquist - 21 januari 2016 11:16

Alla som känner mig vet att jag är något petig med min hund. Jag är lite petig med inlärning av moment, hur de ska utvecklas och vad man skulle kunna göra annorlunda från gång till gång. Har jag inte en nästintill 100-procentig lösning på ett problem så tränar jag inte det momentet. Alls… Lite petig alltså! Jag är petig med vad hunden käkar och att han är bra i magen till den grad att jag tar med ficklampa ut i skogen på kvällen enbart för att kunna hålla koll på bajset. När J rastar får jag ”bajsrapport” och det är strikta utfodringsregler hemma gällande ben, broskben, djurslag, tillskott och sådär ni vet. Liiite petig kan man säga!


När det gäller fysträning har jag hyfsad (järn) koll på vad hunden gjort/ska/borde/måste göra för varje dag, när det ska dras, när viktmanschetter ska på, täcken innan och efter och när dessa kan tas av. Jag masserar ganska ofta, och när jag inte kan då nacken eller ryggen skriker är det jourhavande massör som får ta över- för att hoppa över det? NEJ-NO! Sedan i oktober har jag fått en allierad i denna halvhysteriska syssla som det är för mig att ha hund; Patricia Hellman på Hundmuskler. Hundmuskler är ett företag som ligger i Torsås och Patricia är Canineopat och utför GSM (genuin svensk massage) samt har laserbehandling. Jag var hos Patricia en gång för att jag ville kolla upp vad jag uppfattade som en rörelsestörning på ett vänsterben, och fick direkt intrycket av att hon var ungefär lika petig som jag själv är! När sedan Hundmuskler ville ha sponsorekipage sökte jag såklart, och Fraggeln och jag blev utvalda och är nu två gånger i månaden hos Patricia för koll av rörelserna, massage och laser. 

   


Patricia är väldigt duktig och väldigt hängiven att det ska bli riktigt, RIKTIGT bra för odjuret, och har i år (för första gången någonsin) tvingat mig att lägga in en riktig, planerad vila. Förutom att hon tvingar oss att vila så hjälper hon mig med allehanda frågor om kost/fysträning/whatever som har med Fräcks form och fitness att göra. Det är jätteskönt att ha någon att fråga om allt möjligt, som dessutom har samma inställning som jag själv: hellre en koll för mycket än en för lite!

   

Fraggeln gillar maschasche!


Om ni bor i närheten av Torsås (eller för den delen lite längre ifrån) och har hund som tränas mycket så rekommenderar jag verkligen att ta kontakt med Patricia för genomgång av hunden. Det är så mycket småskador och spänningar som man snabbt kan bli av med om de upptäcks i ett tidigt skede att det är väl investerade pengar för att (förhoppningsvis) slippa ta tag i det mitt i tävlingssäsongen när skadan redan är skedd. Även om man naturligtvis inte behöver vara lika galet petig som jag själv är så är det bättre att förekomma än att förekommas!

 

Av Liza Hasselquist - 18 januari 2016 15:25

För alla raser som registreras inom SKK finns det en rasstandard. I den står viktiga måttförhållanden, hur preferensen är för svansar och öron, färg, storlek och pälslag. Rasstandarden kan väl sägas vara uppfödarens riktmärke när det gäller att välja ut avelsdjur utseendemässigt, men även en del information om vad man önskar att hunden har för inre kvalitéer specificeras i rasstandarden. De inre kvalitéerna går även att mäta hyfsat tillförlitligt genom MH, MT, arbetsprov och inte minst genom att uppfödaren träffar de tilltänkta avelsdjuren och ser dem såväl i vardagen som i arbete. Den sista parametern är att avelsdjuren måste vara friska djur, rent kroppsligt alltså. En del raser har bekämpningsprogram av olika slag, för att man på det sättet ska kunna minska förekomsten av ärftliga fel som rasen är särskilt drabbad av och dessa problem kan såklart förändras över tid. Att det inte är något enkelt jobb att vara uppfödare är det nog ingen som har tvivlat på, men det som jag ser som den största svårigheten är att tyda det som faktiskt finns nedtecknat om hur en viss ras ska se ut. 


Australian shepherd sägs ofta vara en väldigt spretig ras såväl utseendemässigt som mentalt. Jag skulle säga att de flesta raserna kanske är ganska spretiga, men de som funnits en längre period i nuvarande form i Sverige kan verka vara (och kan säkert också vara) mer homogena som grupp än vad aussies faktiskt är. När man ser kraftiga aussies på aningen korta ben med mer fyrkantig än rektangulär kropp, med mycket, fluffig päls och breda skallar som ytterligare förstärks av en bred bläs och ganska tunga, hängande öron är det inte svårt att förstå att den andra ytterligheten; en tunn, högställd hund på smala ben med ståndöron, snipigt nosparti, nästintill slät päls och som är helt utan vita tecken är det inte otänkbart att dessa skulle kunna höra till två olika raser. Nu är alltså det inte fallet, även ifall de flesta aussies befinner sig väl i ”mitten” av dessa ytterligheter så kan man ju säga att aussiens många godkända färger på päls och ögon ytterligare gör sitt till för att lura ögat.


Vad är egentligen korrekt? Och; vem bestämmer vad som är korrekt?


När man tittar på bilder av aussies och även de aussies man ser i verkligheten och jämför dem en och en mot rasstandarden så finner jag oerhört få som man faktiskt måste anstränga sig för att hitta belägg för att detta kan vara en aussie. Jag menar, det är en ganska fri och väl tilltagen rasstandard vilket säkert till viss del leder till att det verkar som att många uppfödare ”skiter i utseendet”- tills man sätter sig med rasstandarden och gärna även hunden framför sig så att man kan mäta och känna. (Något som för övrigt också görs vid en exteriörbeskrivning och då av en domare som är särskilt väl utbildad på att utföra dessa.) Ofta hör man kommentarer om att ”man såklart vill att hunden ska kunna arbeta MEN den får absolut inte vara ful och orastypisk” och jag undrar då om man jämför med rasstandard och i så fall vems tolkning av rasstandard?  Utan att på något sätt nedvärdera de människor som gillar att ställa ut och gör det med god framgång, samt de vars djur plockar hem titel efter titel måste jag ändå ifrågasätta om det är så att de aussiesarna är MER rastypiska än de med ett något avvikande (från utställningsvärldens normer) utseende som tenderar att INTE ställas ut lika ofta? 


Jag tänker nämligen att det som görs på en utställning är ungefär vad tex en uppfödare gör när de letar en lämplig avelspartner till sin hund ELLER vad du och jag gör när vi ser en aussie, eller en bild på en sådan; en PERSONLIG tolkning av rasstandarden jämfört med vad vi ser. Alla som håller på med en viss ras jobbar (i alla fall i de allra flesta fall!) mot samma dokument, vilket är rasens standard. Alla har en personlig tolkning av vad det är för detaljer som gör en aussie till en aussie, och alla har en personlig preferens i VAD exakt det är som gör att just den hunden är deras ”drömaussie”. På utställningar ser man ju dessutom att domarna kan vara VÄLDIGT oense om vad som gör en bra aussie (även från dag till dag), vilket syns ganska tydligt i resultatlistorna… Förutom att det är svårt (omöjligt) att få precis alla utseendemässiga detaljer till att stämma 100%-igt på en och samma hund kan man ju då förstå hur svårt det är att dessutom följa de hälsoaspekter som är en uppfödares skyldighet att följa (inte bara enligt SKK utan även svensk djurlagsstiftning) samt att få med det specifika lynnet som en aussie ska ha. Att det då prioriteras olika är väl inte alls konstigt? Det som är ”rätt” att prioritera för den ena, är helt fel enligt den andra, och tvärt om. Vem avgör vilka prioriteringar som är viktigast att följa och hur mäter vi det? 


En del pekar tillbaka på ursprunget; men jag ser många bilder på hundar från rancher långt tillbaka i tiden som inte alls liknar en del av de aussies som vinner i utställningsringen idag. Visst kan det vara svårt att jämföra bilder på en uppställd, groomad hund med en ranchlevande hund som säkerligen varken tvättats eller fönats; men man ser ju ofta benlängd, pälsmängd och till viss del även stomme (om man har annat man kan använda som referens i bilden). Likväl som ursprunget kan ses som ett ställe att legitimera sina preferenser kan säkert andra motivationer låta lika korrekta beroende på vad man säger och vem som säger det. 


Jag tror att man ska vara ganska försiktig med att framställa sina egna, personliga preferenser som rätt och andras som fel; man kan såklart argumentera för att ”JAG tolkar detta avsnittet såhär; därför tycker jag att…” medan man kan vara lite lugnare med uttryck som ”den typen av sheltieöron tycker jag är helt horribel”. De som uppskattar utställning tycker med stor sannolikhet att det är minst lika spännande att se vem som plockar hem BIR som jag tycker att det är att genom tävling utvärdera ifall min hund är bra nog att nå upp till en viss poänggräns inom en viss hundsport. 


Det jag tycker att man ska tänka till kring är vem som faktiskt har tolkningsföreträde av rasstandarden; för mig är det tämligen otänkbart att skönhetstävlingsdomare ska äga standarden hos en ras med ursprung i vallande och vaktande ranchhundar där nuvarande avelsanvar ligger under en organisation som startades med fokus på hundars bruksbarhet och funktion i människans tjänst. Vad tycker du?

Av Liza Hasselquist - 13 januari 2016 13:50

Idag är det den 13/1 och det var innebar att det var dags för jobb igen efter 3.5 veckas julledighet. Jag har (efter mycket övning i kombination med obscent sena kvällar) precis lärt mig att sova fram till 07.00 utan att vakna en enda gång, så nu kändes det verkligen som att det var dags att komma in i rutinerna innan man slackade av totalt.


Förutom tråkiga grejer som näsoperation och akut rövbrott har julledigheten varit mestadels helt fantastisk! Mängder av hundträning (och många spår!) beroende på att vädret hållit sig ok och vi har välsignats med snöfrihet (förutom några få, onödiga och löjliga dagar), även söket har tränats flitigt och vi är jäkligt peppa för att få komma igång och tävla igen under våren! Fräck och jag firade nyår i Enköping det här året också; vilket vi kom på var fjärde gången på fem år (och ett år var jag i Egypten…) och vi har verkligen jätteroligt ihop när vi kan ses jag, Maja och Malin! Fräck är ju bra så sett, han älskar att vara på besök hos olika människor och Maja lät oss bo i hennes hundhus, som var ett toppenbra litet rum vägg i vägg med Malins gårdslya. Perfekt boende fram till att F lärde sig springa ut och in genom hundluckan… Det skapade dålig stämning och iskyla inomhus, och matten och odjuret fick lov att ha utvecklingssamtal en stund för att man skulle kunna låta bli det i tid och otid. Vi fick också hälsa på Majas dotter Indy för första gången. Lattjo liten tjej tyckte både F och jag; förutom när hon var sjuk och ledsen, sånt tar på våra nerver! 

Vi hann träna en hel del roliga grejer ihop och vi fick även till ett fint skyddspass hos Jonas Wallén med tips på do's and don'ts, där mycket passade väl in på vad jag redan kommit fram till genom eget, gediget funderande vilket känns toppenkanon. 


Julledigheten har som vanligt innehållit alldeles för mycket mat, snacks, godis och sprit, vilket har lett till detox för min del- överdrivet fluff och spritmarinad är inte riktigt min grej, vilket tydligen självplågeri är! Jag tänkte försöka mig på att lista en del mål för året; förutsatt att vi båda får hålla oss friska, krya och oskadade.

 

Lydnad: LP2

Sök: Appell med uppflytt LKL. LKL med uppflytt HKL

FH Spår :Bestå FH1

IPO: Bestå IPO1. Bestå IPO2

BSL: Bestå BSL3

 

Det känns som ganska många mål och en del känns lite svårt…Men vi ska kasta oss ut och se vad som funkar, träna mer på det som inte funkar och ha ett asroligt 2016 med både träning och tävling! Game On!

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards