Ett par veckor innan kursstart dimper det ner ett mail i brevlådan. Kurslista. Man kan få reda på vem som ska gå kurs (både namn och personnummer!) vad hunden heter, är för ras och huruvida de betalat sin kurs eller inte. När man börjar planera kursen har man lite ångest, för även om kursen i sig ”bara” tar några timmar i veckan i anspråk så ska det göras en plan, läsas igenom regler, funderas en gång extra, maila studiefrämjandet för att registrera sin kurs, skicka ut en kallelse till kurserna och sedan är man ganska klar för att sparka igång. Jag gillar att vara förberedd innan jag startar en kurs och även ifall man kan hålla de flesta kurser på rutin så vill jag vara väl förberedd med tanke på att deltagarna har köpt ett gäng timmar av min tid. Under kursens gång får man sedan vara beredd på att ändra om i planeringen, ställa upp på extra träningstillfällen om någon är sjuk (för att man vill att alla ska ha samma möjlighet att få ta del av innehållet) och förutom detta ska det styras med administrativa grejer såsom betalningar och listor. 

I det stora hela är ideellt arbete stundtals ganska jobbigt, då man inte bara kan välja att göra de saker man faktiskt tycker är roliga (träna hund). På köpet får man dessutom en massa andra uppgifter som man kanske inte är helt road av. Vad sägs om att städa stugan? Jag menar, jag har ju inte speciellt svårt att hinna med att städa hemma, så en liten städrunda på klubben är väl bara toppenkanon? Om nu inte städrundan är nog, så ska man dessutom ställa upp på tävlingsverksamheten, och då kan det ingå att lägga spår kl 05.00 en söndagmorgon (och sedan vara beredd på en ev.utskällning av den tävlande framåt 9-hugget!), eller stå ett par timmar ute, i snålblåst och ösregn och skriva ner kommentarer om ett ekipage som inte ens verkar gilla att vara på plan? Eller kanske sitta i någon form av sektor på klubben, ansvarig för att anordna aktiviteter som 1. Antingen är för få eller 2. för tråkiga eller 3. alldeles för dyra? Jag vill också hellre lägga ALLA veckans timmar på att träna min egen hund, hänga med mina träningskompisar eller då och då hinna iväg på helt ohundiga aktiviteter. Jag vet att det jag INTE gör på klubben måste någon annan göra, och på klubben i Kalmar jobbar Nån Annan för närvarande inte alls…

Man kan ju undra varför man väljer att jobba ideellt inom en förening när det verkar som att det endast är negativt? Ja, det kan man faktiskt fundera på! Jag är uppväxt med ideellt arbete då min pappa varit handbollstränare åt mina småsyskon och jag själv varit ungdomsdomare och ungdomsledare samt stått i kafeterian för att finansiera handbollsläger och cuper. Jag har alltid triggats av att vara duktig på något som intresserar mig, och gärna sökt extra kunskap utanför min egen comfort zone. Utmaningar är det bästa jag vet, och utbildning oavsett vad det nu gäller är nästan alltid en utmaning alltså även det något som passar mig. Jag säger ofta att lärare blir de som gillar att höra sin egen röst, men är man då dessutom instruktör på sin lediga tid så är man nog jäkligt nöjd med rösten! Eller döv? 

Många säger att ”de inte har tid” att hjälpa till med olika sysslor på klubbarna runtom i landet. Det mystiska är att samma människor ofta förväntar sig att deras önskemål gällande kurser (sort och tid) ska anpassas efter dem, att de ska kunna tävla när de vill och att andra på klubben ska hjälpa dem vid ex öppen träning. Vem har egentligen tid idag? När man gör något för sin egen personliga vinnings skull och som inte är inkomstbringande så känns det ofta som att man saknar tid. För mig ger instruktörsarbetet så hemskt mycket tillbaka i form av peppiga och glada kursare, nya infallsvinklar och mer kunskap i ämnet hund att det är värt den kostnaden det faktiskt är att arbeta ideellt i en klubb. De klubbar jag varit aktiv i har varåt väldigt bra på att visa uppskattning för de som engagerar sig, men jag vet att det inte är lika vanligt på alla klubbar. 

Vad vill jag egentligen säga med den här texten? Vill jag framhålla mig själv som någon form av helgon som ställer upp såååå mycket för klubbens skull? Nä, jag vill att ni gnällrövar som gnäller över att kurser inte blir av, att ni fått vänta innan ni fått gå kurs, att det var för många anmälda till MH/MT så att ni inte fick plats, att ni blev bortlottade på tävling, att ni inte får vara med i den eller den gruppen och träna osv tänker efter lite. Innan ni själva vill lägga ner X antal timmar/vecka på att göra saker gratis och för någon annans skull kanske ni ska hålla er lite lugna med kritik?

Trots allt som är trist, jobbigt och tungt med att arbeta ideellt har jag fått så hemskt mycket tillbaka, och trots att jag själv betalar för resor fram och tillbaka är det bara så himla mycket värt lite ångest och mycket fix och trix. Det finns ett gäng till som jobbar hårt med arbetet ute på våra klubbar och de ska ha all credit i världen. Tänk så mycket jag lärt mig utav er och tänk så många roliga timmar vi har spenderat ihop! Och förresten, alla mina positiva och härliga kursare; ni har lärt mig så jäkla mycket! Tänk vilken ovärderlig kunskap jag har fått genom er, det är värt all kursstartsångest i världen!

Jag har allt sedan oktober försökt leva livet som en (lite) mindre anal människa, även att jag själv upplever att jag är ett ”måttligt” kontrollfreak. Jag har skippat en del ”måsten” och istället gjort saker jag faktiskt vill göra, sagt nej fast impulsen är att säga ja (ärligt otrevligt!) och sagt ja när jag egentligen känner mig hemskt obekväm och normalt sätt skulle höjt ögonbrynen och rullat med ögonen till svar. 

Det jag inte har gjort men borde jobbat på är att jag inte har börjat spela något instrument alls, jag kan helt enkelt inte ens komma på något som jag skulle vilja lära mig att spela. Jag bestämde mig för att kapitulera inför tystnaden, och det gör gott! Förutom att den 104-åriga grannen ser naturprogram på TV på absoluta maxvolym och att den döva grannen under har någon form av ringsignalsystem à la brandlarm på dörren är det ganska tyst och lugnt hemma hos mig, och den irritation dessa oljud förr skulle ha byggt upp på insidan av mig har liksom pyst ut av sig själv utan otyglade utbrott. Jag bestämde mig för att gilla störningar i min annars perfekt tysta vardag och småler lite då och då när jag ännu en gång får lyssna på hur rödmyran gör vid stackbyggen. Jag menar; lever man fortfarande när man är 104 och dessutom bor på tredje våningen utan hiss så finns inte sådär hemskt många glädjeämnen i vardagen kanske.

Glädjeämnen är något som jag har haft gott om under senare tid! Den 19/12 var det dags för jullov, vilket var i grevens tid men tanke på den mörka hösten, den onda ryggen och flytten som i och för sig gick oväntat smidigt men som också var väldigt intensiv och snabbt avklarad. Allt är på plats förutom ett väggskåp som vi gick bet på, då vi är för uschliga för att orka hålla i det och borra samtidigt. Jag pyntar och pysslar och gör om och pyntar igen, och för första gången i mitt liv gör jag det för att jag verkligen vill och tycker att det är roligt, och inte för att jag måste för att lägenheten inte ska se ut som en lagerlokal. 

Vi samlades hela släkten för att fira farmor och farfars 60-åriga bröllopsdag, vilket blev en lyckad tillställning med julmat och dessertbuffé och som om det inte var nog roffade vi julgodis och spelade paketspelet med familjen på kvällen. Efter det var det ny tatueringstid för mig (ÄNTLIGEN!) och i februari har jag nästa sittning och en halv sleeve. Vidare tillbaka till päronen; julafton, lite spring på mellandagsrean men mest lugn och ro och stora mängder mat.

Tillbaka till Kalmar, tvätta och packa om och så till Enköping och bästa Majas hotell! Malin anslöt också, och dagarna spenderades med festligheter, god mat, dryck, godis i ofantliga mängder, sökträning, spårträning, lydnadsträning, lite ronderingar och bevakningar, promenader och så träning för Frida Wallén som avslutning. Jag fick många goda tips och idéer; somliga är lite på G och en del löste vi redan första passet. 

Det känns som att vi klickar mest hela tiden nu, och är inne i ett positivt flow så jag känner mig ganska tillfreds med livet. Fräck är verkligen en fräck hund! Frida beskrev honom som en rodeohäst, och han skiftar snabbt mellan högsta aktivitet-passivitet utan att bli stimmig; säger man åt honom att ligga stilla så gör han liksom det punkt slut. Han är väldigt stresstolerant, men svarar snabbt på retningar utan att för den skull göra några stora grejer av det och impulskontrollen börjar sitta där den ska mer och mer. Jag vet att jag har sagt att jag inte tänker tävla förrän vi har 100-100-100 i IPO:t, men jag antar att jag kommer att få tumma på det ifall jag vill tävla över huvud taget...

Det var jag! Jag erkänner! Jag jinxade vädret och såg till att det stundom eviga regnandet och plaskandet i leriga pölar och sumpiga hålor byttes ut mot snö, isande kyla och blixthalka. Jag stod och såg solen gå upp över sundet och tänkte att;fotar jag detta och lägger ut på FB skulle man kunna lura vem som helst att fotot är taget en kväll i september. Så förlåt alla (väldigt få...) frusna själar jag möter, hukande, ihopkrupna och självande inför den isiga vinden på mina tidiga morgonpromenader! Eller, som min granne uttryckte sig härom morgonen (06.35 piip) då jag yrvaket och huttrande, med rinnande näsa och blåfrusna fingertoppar äntrade trapphuset; "Jag är ju en sån där vinterbadare, du vet. Jag kallar kylan uppfriskande, så känns det bättre"! Alltså gäller det att se saker från den ljusa sidan, och jag skuttade (nåja) med lätta steg uppför 5 (vanligtvis lååånga) trappor och konstaterade nöjt att jag slapp den obligatoriska morgonmatchen mot Fraggeln; de två giganternas kamp om torkhandduken! Ett evigt rullande, tuggande, trillande, rivande som pågår i ett virrvarr av extremiteter, blod, svett och tårar, på en hallmatta, på tredje våningen, någonstans i Sverige. I dessa lägen uppskattar man verkligen inte att Fraggeln är en MegaFraggel, det finns liksom så mycket mer av honom att kämpa emot.

En annan kamp som också ställts på sin spets i och med ständigt sjunkande yttertemperatur är "Koppelkampen" som utspelar sig under morgonpromenaden till "DAGIS" (F's hundvakt, min polare Elin) där det ena laget (jag) försöker; A: hålla mig på fötter i blixthalkan, B: hålla mig kvar på gångvägen, och C: anlända till jobbet ca:25 minuter senare MED kläder på kroppen (någorlunda rena, om lyckan stått mig bi). Det andra laget (Fräck) försöker under "Koppelkampen" att på olika sätt och med hjälp av fler (hellre än färre) fula knep betvinga motståndaren genom att greppa kopplet i ett stadigt grepp och ömsom rycka, slacka och döna in i för att på så sätt oskadliggöra allt levande motstånd och vinna denna prestigefyllda tävling. Att jag jobbar som lärare kan inte på något sätt anas under "Koppelkampen" då pedagogiken som används närmast kan jämföras med Neanderthalmänniskornas i Grottbjörnens folk. Vidare kan säkerligen kroppsspråket härledas till någon tidigare form av apmänniska, och sist men inte minst toppas den hasande, halkande snubblande, svettiga uppenbarelsen av ett gutturalt språk bestående av grymtningar, svordomar, hot och primalskrin. Man är väldigt glad för mörkret vid denna tid på dygnet (THANK YOU LORD!) vill jag mena, då både lärarlicens OCH instruktörsintyg skulle flyga all världens väg om någon såg att jag gång på gång står som förlorare i "Koppelkampen"!  Hur jävla enkelt är det att sno tillbaka kopplet? Inte ett dugg! Hur jävla gärna vill jag tävla i denna helvetiska tävling mot en för mig, överlägsen motståndare vid denna tidpunkt på dygnet? Väldigt ogärna! Det värsta är att i "Koppelkampen" har Fraggeln ett tillkämpande som en bengalisk tiger som låst sina enorma käftar runt ett särskilt värdefullt byte, och bestämt sig för att klämma igen oavsett yttre påverkan! Samtidigt som jag är vansinnig blir jag alltså lite fnittrig, på ett sådär bubblande vis som man inte riktigt kan stoppa, och som sprider sig ut genom näsa och mun oavsett mina ansträngningar att svälja ner bubblet och ryta i "SLÄPP KOPPLET- ANNARS KOMMER PAPPA! så blir det mest: Hrrrrmpfffft, hahaha,släppkoppletsajaghihi,hrrmmmmffftt,hihi,hun
djävelsläpppffffthihi, detärintedetminstakulhihihrrrmmmmfffpt. Detta framför en hoper mer eller mindre stressande människor, som gör stora ögon, ler lite, får skämsrosor på kinderna för min skull och skyndar sig vidare innan den aggressiva hunden tar sig lös ELLER den uppenbart sinnesförryckta neanderthalmänniskan sliter sig lös, vilket som nu skulle vara värst i detta utsatta läge.

Idag visade sig vintervädret dock från sin bästa sida, med flera solstrålar, lite pudersnö och en 10-gradig avvikelse från nollpunkten på termometern, givetvis åt fel håll. Sök stod på schemat, och nåt har hänt i den lilla Fraggelhjärnan! Han går sådär löjligt bra i söket just nu, vilket jag egentligen inte förväntar mig, då dagsformen kan vara allt från succé till bajs, och skifta inom loppet av 2-3 sekunder. Söket är det som varit mest osäkert, medan vi nu fått till finfin träning flera pass i sträck?!? Antingen är matten bättre på sök än på anti-koppeldragsträning i olika former, eller så är det bara ren och skär tur! För min del är det ok vilket som, företrädesvis det av alternativen som är lönsammast i det långa loppet!

Under dagens sökträning slog det mig plötsligt vilken JÄTTEstor och JÄTTEstark Heffaklump till hund jag har, medan jag rastade Cash, som förvisso också är en aussie, men mer av modell Lilla Ru (när vi ändå är inne på Nalle Puh-karaktärer). Att Fräck drar i kopplet må så vara hänt, han gör liksom det oavsett hur mycket jag tränar honom (inte alltid och inte med samma intensitet) men hur än Cash försökte ta i från tårna var det inte ens jobbigt. Kvicksilverillern tar ju mer fart åt olika håll, gör oväntade och rekordsnabba avvikande rörelser, kroppsfinter, plötsliga påhopp och SLITER så att jag bara flyger och far. Där och då gick det upp för mig; min aussie är sååå stor att jag inte längre kan blunda inför det faktum att han förmodligen och utan större ansträngning kan släpa mig en kilometer om underlaget inte har alltför mycket friktion alltså. Nu ska jag samla mod till mig, ta med mig någon form av stödperson och gå och väga MEGAdjuret, en gång för alla!

Ett tips jag ser att många ger när människor ber om råd om vad de ska träna med sin valp, eller sin unghund är passivitet. Jag vill påpeka såhär inledningsvis att jag inte på något sätt är emot passivitetsträning, inte alls! MEN jag anser att det tränas passivitet på både höjden och längden så till den milda grad att hundarna antingen: 1. Ger upp hoppet på livet, lägger sig ner och blir liggande eller 2. Drar igång en inre eller yttre stress, tuggar på grejer eller sig själva, får magproblem eller springer runt och är allmänt stökiga. Jag VET att det finns hundar som (om man inte förhindrar dem) går igång på precis allt möjligt; rörelser, ljud, andra djur osv, även att ägaren inte uppmuntrat det aktiva beteendet.  En sådan hund kanske i första hand måste lära sig att kunna koppla av hemma, i lugn och ro utan störningar, och trots det lär de sig aldrig riktigt att sova när tillfälle ges. Jag har själv haft en hund som hade väldigt svårt att slappna av under sina första två-tre år, det var såpass illa att man var tvungen att hålla i honom för att han skulle få ro i kroppen till att somna. Den hunden gick inte att träna till passivitet någonsin under hela sitt liv, och han mådde otroligt dåligt av tvingas till att lägga sig i stökiga miljöer. Hans trygghet och räddning blev en täckt bur, där jag i början fick tvångssöva honom, och sedan fungerade den utmärkt som kompensation för den av-knapp som tyvärr aldrig installerades på den lilla rackaren. Dessa hundar måste anses vara undantag för i all ärlighet har jag träffat ett fåtal hundar som har en vettig vardagssysselsättning som beter sig så.

Det första jag vill lära min valp är inte att matte är den tråkigaste personen i världen, inte heller vill jag att valpen ska tro att det är normalt att sova 24/7 i vår familj. Jag vill istället passa på att låta valpen uppleva så mycket som möjligt ihop med sin trygghet och påhittiga vägvisare i livet-mig. Jag tar alltså med min valp på en massa olika aktiviteter där det passar sig att ha med en valp. Till exempel tar jag gärna med den in till stan och sätter mig på en uteservering ifall vädret tillåter och det är ”lagom” med folk och stoj. Jag tar INTE med mig valpen till ställen där djur är direkt olämpliga; utomhuskonserter, marknader, inomhuscaféer där hunden inte får följa med in, tja egentligen alla ställen där jag vet att hunden inte kommer att må bra av att vara. Min passivitetsträning grundar sig på tron att valpar som får vara med och upptäcka världen i lagom takt blir nyfikna, orädda och faktiskt lär sig sova och slappna av då tillfälle ges eftersom de blir trötta av all stimulans. 

Vad är då lagom takt? Det är jättesvårt att svara på det, då lagom takt för den ena valpen är med sjumilakliv för den andra. Man får helt enkelt försöka komma på en strategi där man lär sig att se på valpen ifall den är trött och behöver vila eller inte. Detta förhållningssätt bör man sedan ta med sig upp i unghundsåldern, då många problem som uttrycks verkar leda tillbaka till att hunden är för dåligt passivitetstränad… I Sverige idag finns väldigt få hundar som aktiveras alldeles för mycket och mår dåligt av att inte få vila tillräckligt. En normal ”sällskapshund”, alltså en hund som inte har någon form av daglig arbetsuppgift (ex vallning, hund i tjänst osv) lider väldigt sällan av ”överaktivering”. Även ifall det är en ”sporthund” som tränar i stort sett varje dag ser jag inte bristen på passivitetsträning som det stora problemet, utan kanske att den träningen som utförs är fel för den aktuella hunden? Jag tror att många tyvärr ser till sitt eget intresse framför hundens väl och ve; många tränar fartiga sporter med en hund som sedan har extremt svårt att komma ner i varv efteråt istället för ex spår som aktiverar hundens naturliga behov. 

Jag har också hört många som väljer bort kamp/stimmig lek för att hunden har så svårt att växla ner sedan, och jag förstår att det är jobbigt att ”släcka” när man väl har ”tänt” MEN hunden kommer aldrig att bli lugnare av att alla fartfyllda och ”stressande” belöningar totalt uteblir. Min upplevelse är snarare att den hunden ligger högt i varv hela tiden, och aldrig lär sig fokusera trots att den är uppvarvad. Jag ser stora vinster i att lära sin hund blåsa ur med en riktigt aktiv belöning för att sedan kunna samla sig igen, och detsamma gäller för att en hund ska kunna vara passiv. Ibland MÅSTE hunden få blåsa ur och bli trött i både kropp och knopp för att man sedan ska kunna kräva att den är lugn.

Hunden jag har nu har varit både den jobbigaste och enklaste som valp. På den negativa sidan kan man säga att han tuggat sig igenom sitt första år (skor, leksaker,barngrind, matlådor, godispåsar, stearinljus, glasögon ja ALLT man kan och inte kan äta) å andra sidan har jag en unghund som kan vistas i vilken miljö som helst, som ligger ner och vilar när jag inte är där eller när jag är stilla, som är tyst och lugn i bilen, som inte stressar eller skäller, men som är glad och pigg och redo för alla äventyr som livet ger oss!

Efter att ha blivit något av ett viralt virus med ett par blogginlägg så försvann blogglusten lite grann...Eller inte försvann, för jag älskar att skriva, men jag får inte riktigt "till det" och då känns det trist att lägga upp inlägg som inte känns klara. Men jag skriver. filar och fixar och förhoppningsvis finns det tid och lust så småningom!

Under veckorna som gått så har det hänt något med den där Fraggelhunden, jag tror att han växt till sig och framförallt växt upp (i huvudet alltså, kroppen har ju varit stor länge!). Vi har lyckats klura oss fram till en bra, och förmodligen hållbar lösning på apporteringsbekymret (baklängeskedja MÅSTE vara the shit i detta fallet!) ingångarna är numer hyfsat raka OCH han håller på att lära sig svänga åt höger i FF utan att bakdelen far all världens väg. Han är grymt taggad och rolig att träna, och vi har varit på klubbkvällarna i Guldhunden arena på söndagarna och även tränat inomhus ett tillfälle till/vecka. På klubbkvällarna har jag jobbat mest med kontakt och inte velat utmana, men ganska snabbt gick vi över till att störningssäkra moment osv. Det funkar så jääääkla bra trots en massa okända hundar, och i pauserna ligger han snällt uppbunden och väntar på sin tur utan pip och gnäll.  Igår tränade vi plats med hakan i backen varvat med explosiva ingångar och fryst grepp om apporten rakt framför mig och den lilla Fraggeln imponerar och förvånar på samma gång!

I lördags var vi ute och körde vårt tredje raka, lyckade sökpass där jag absolut inte har något att klaga på. Innan har han gärna sprungit på sin favvo-figge (Angie) men haft mindre drag ut till de andra och inte velat stanna kvar där ute. Nu springer han rakt, snabbt och stannar gärna, och även om jag flyttar mig på stigen ligger han kvar där ute och jobbar in figgen- YEEEEEY! Så IPO-Fraggeln kanske blir en sökFraggel, vem vet?!?

I lördags kväll fick jag lite träningsångest på kvällen, och eftersom jag har vänner som ibland får detsamma, möttes Emelie och jag på Bilprovningens parkering för hårda spår i snålblåst i lampornas sken. Freggeln gjorde ett superspår, med stor doftintensitet (mycket stor skillnad på engagemanget där!) och visst, när han går hårda spår brinner det en säkring då och då och han behöver pausa. Jag tror det går till sig med fler hårda spår!

En vacker Fraggel i sina bästa år  

Förra veckan hade vi en strålande lydnadsvecka, där de flesta detaljer vi övar på satt till 99% och även de nya sakerna gick framåt i rasande fart, mellan varje pass faktiskt. På fredagen mötte jag upp Emelie och Skype för att träna lydnad, men jag passade också på att lägga ett spår. och vilket spår sedan… Alltså av 5 sträckor så var en bra. Av tre föremål var ett rätt markerat. Av fyra vinklar var en ok. Min hund spårar inte så dåligt, men just den här dagen så, jovisst gjorde han det! På lördagsmorgonen så åkte jag ut i skogen och mötte upp mitt sökgäng. Jag har ju låtit söker vila ett tag för att se ifall det skulle gå till sig….det hade det inte! Han är ju i alla fall pigg och glad, den där hunden, förutom det var det inte många rätt! Men skam den som ger sig! Till våren så!

När jag skaffade Lotus hade jag ganska bråttom ut och tävla. Jag måste säga att jag lade betydligt sämre grunder för honom än vad både Pax och Fräck har fått. Jag förstod inte riktigt vad man behövde för att ta sig till den absolut högsta klassen och för att kunna konkurrera där, och jag förstod egentligen inte vad hunden behövde för redskap för att gå ifrån misslyckanden utan att tappa attityd och vilja. 

Nu hade jag en jäkla tur, för när vi stötte på patrull (Lk3 om jag inte minns helst fel) så tog min hund inte illa vid sig alls, utan nästintill taggade mer på min nervositet. Lotus var många gånger en hund som man var tvungen att ha nageln i ögat på för att han inte skulle hitta på konstigheter, och visst, det har han gjort på tävling också. De allra flesta gånger visade han upp en ”bäst-när-det-gäller”-attityd, och klarade plötsligt av allt möjligt som hans nervösa matte försökte kommunicera till honom (med muntorrhet, vibrerande knän och hackande tänder) och gjorde det bästa av situationen. Oavsett mina känslor så var han supernöjd varje gång vi gick av plan/var klara i skogen och man riktigt såg på honom att rampljuset var hans plats!

Det tänker jag ofta på när människor tävlar unga hundar. Jag tycker absolut att man kan starta en 10-månadershund OM hunden klarar det och om föraren klarar det. Det jag syftar på är att oavsett dina känslor som förare så ska hunden tycka att tävling är det roligaste som finns, och du som förare ska hjälpa och stötta din hund så mycket den behöver för att få med sig en känsla av WOW när ni går därifrån. Kan man inte det, eller om hunden är FÖR ung och omogen (vilket är oerhört individuellt) eller är en känslig individ så kanske man bör låta bli?

Många snackar om att ”tävlingshundar” mår dåligt av att ”endast användas för att ägaren ska kunna skryta över prestationen” men jag skulle vilja säga att de allra flesta hundar JAG ser som inte trivs på tävling är unga hundar med ägare som inte är riktigt rustade för att reda upp det som hunden inte klarar av ELLER som visar tydligt hur besvikna de blir av att något moment inte sitter trots att de bara skulle ”ut och prova av vad som funkar i tävlingssammanhang”. Jag fattar att man börjar tröttna på en klass efter ett antal starter, men fundera igenom VAD som är skillnaden på träning och tävling? Jobba sedan därifrån! Är det du som förare som har problem kanske en kurs i tävlingspsykologi skulle kunna passa? Var ärlig mot dig själv! Är hunden kanske för ung/omogen/för dåligt rustad för sin uppgift? VÄNTA! Jag vet precis hur det känns att sitta och räkna ner dagarna tills man får komma ut och tävla, MEN tänk på er som ett team som har många, många tävlingar kvar att göra och att ni ska ha pepp så att det räcker till allihop! En del hundar mognar bara sent, utan att vi som förare kan påverka det särskilt, och jag tycker att man kan mäta bedrifter (om man nu är intresserad av det) först i slutet av hundens aktiva tävlingskarriär. Försten till Elit vinner INGENTING, och särskilt inte om det sedan lämnar hunden med obehag inför tävlingssituationer. 

En sak till; när det går dåligt för er (för det gör det för alla, då och då) skyll inte ifrån er på diverse olika omständigheter, utan ta det med ett: ok det brukar inte vara si eller så, men nu var det det idag, och jag får helt enkelt träna mer. Låt också bli att snacka ner andra ekipage som det går bra för! En del är ju jäkligt duktiga, klarar allt som man själv inte klarar och verkar retligt övermäktiga på varenda gren de provar. Himla irriterande?!?! För en tävlingsmänniska: ABSOLUT! Till sist orkar man ju inte ens se hur fabulösa de var på sin senaste tävling… Eller? Andras framgång peppar mig så in i bomben, kan de så kan jag! Snacka inte skit för att någon annan är bättre än er, för min egen bedrift blir inte större för att jag förringar någon annans, kom ihåg det!

SnyggFraggel får avsluta inlägget, minsann!

För ett par veckor sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man på bästa sätt överlever sitt besök på brukshundklubben. Jag fick mycket beröm (och en del skit) för inlägget, vilket jag såklart tackar ödmjukast (och lite skräckslaget) för. Skiten jag fick handlade mest om att de som är aktiva på brukshundklubben är ANSVARIGA för att se till att de som besöker ska bli välkomnade, känna samhörighet och trivas. Gott så! Nu undrar jag; vem på brukshundklubbarna är ANSVARIG för välkomstkommitén? Jag misstänker att det kan vara ”Nån Annan” som borde ta det ansvaret, och nu ska jag försaka förklara varför den ljusskygge ”Nån Annan” alltid slipper ifrån ansvaret för allt möjligt som behöver göras på brukshundklubben.

När man räknar efter hur många som hjälper till med olika saker i klubben, som t ex styrelsearbete, städning av stugan, gräsklippning, spårläggare, domarskrivare, tävlingsledare, domare, figurant, köksarbete, träningsvärd, instruktör, hemsideansvarig, kursansvarig och så vidare i all evighet, inser man att ALLA de här posterna sköts av i runda slängar 10-20% av klubbens medlemmar. Jo, ungefär så många är det som hjälper till med olika saker. Ofta, när det händer något extra som plötsligt måste roddas kallas därför ”Nån Annan” in, som akut extrahjälp kan man säga. När man som instruktör blir sjuk vid ett kurstillfälle frågar man om ”Nån Annan” inte kan ställa upp? När stora, tunga saker måste flyttas, eller stugan ska målas så är det återigen ”Nån Annan” som förväntas bära tyngden på sina axlar. 

10-20% av den totala medlemsstyrkan sliter ont blod med att fixa allt som behövs fixas ute på klubbarna i landet. Oftast är dessa människor heltidsarbetande, precis som alla andra. Alla (nästan i alla fall) har en hund (ofta fler) själv och behöver ibland lägga lite tid på att träna det stackars djuret. En del har barn som ibland kräver tillsyn och en del har andra intressen som kan behöva ett visst mått av uppmärksamhet då och då. Det är då det vore fint om ”Nån Annan” ville dra sitt strå till stacken och agera! När man lägger allt ansvar på medlemmarnas trivsel på de aktiva i klubben kanske man tror att ”Nån Annan” kommer att rycka in och fixa detta? ”Nån Annan” ska bjuda in nya klubbmedlemmar till diverse träningar, träningsgrupper, fest och baluns så att de nya klubbmedlemmarna känner sig välkomna. De nya medlemmarna ska inte själva behöva erbjuda något (för de kanske inte har tid att vara aktiva i klubben!) utan ska när som helst kunna dyka upp, gärna lite i utkanten av träningsplanen och GUD FÖRBJUDE om inte ”Nån Annan” är där för att hälsa välkommen och rulla ut röda mattan!

Själv känner jag att någonstans måste där finnas en gräns. Jag är lärare och jobbar heltid med gymnasieungdomar i behov av särskilt stöd. Jag har en hund (har haft tre innan) och strukturerar och planerar som en blå för att få dagarna att gå ihop. Jag har ett par diskbråck och en whiplash efter en bilolycka och har oftast jävligt ont,(som en liten förklaring till varför man då och då är lite trött bara!) och jag har ett par vänner jag inte delar ”hundlivet” med, vilka jag gärna besöker då tid finnes. Jag är instruktör på klubben och håller så många kurser jag bara orkar. Jag är spårläggare på tävling, mest på grund av att glädja ”Nån Annan” så att han/hon får komma ut på tävling (Face it! lägga spår kl 05.30 på morgonen gläds inte ens extremt morgonpigga jag över!) då jag vet hur svårt det kan vara att komma med på tävling. Jag hjälper till att städa stugan (enligt städschemat) och är klubbvärd (enligt klubbvärdsschemat) och hjälper gärna andra på öppenträningen. Det blir ganska många timmar om året som jag lägger min fritid på att obetald (nästintill) hjälpa andra att spendera deras fritid. Jag betalar medlemsavgift som alla andra OCH jobbar utöver det som frivillig ”Nån Annan” när någon av de andra ”Nån Annan” i klubben inte orkar/hinner/vill göra det som behövs för att klubben ska gå runt. Jag är långt ifrån den som gör mest frivilligt arbete för klubben på ett år!

En av mina vänner på FB lade ut följande status häromdagen:

”En del dagar undrar jag mer än andra över, varför i hela världen jag engagerar mig i föreningslivet och jobbar ideellt så många timmar per vecka som jag gör. Ibland blir jag så trött och besviken…..”

Hörrni! ”Nån Annan” jobbar inte på brukshundklubben heller! Det gör bara helt vanliga killar och tjejer, män och kvinnor, mammor och pappor, bästa kompisar och ovänner. ”Nån Annan” har inte tagit ett enda jäkla ärligt handtag i hela sitt liv, och kommer nog aldrig göra det heller. Så ni som gnäller; tänk på att ni gnäller på någon som gratis ställer upp på att försöka fixa så bra och så mycket de bara kan och orkar för att ”Nån Annan” ska få gå kurs, tävla eller få en kopp kaffe efter träningen. Gnäll inte för att ni kanske inte fick hjälp med allt ni ville just då när det passade er, för att ni inte fick nån rosett när ni tog LP eller för att någon stavat ert namn fel! Eftersom ”Nån Annan” ständigt lyser med sin frånvaro jobbar vi andra så hårt vi bara kan- för er skull! Har vi då gjort något fel någon gång så Förlåt! Jag ska genast gå och be ”Nån Annan” att fixa till det!

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd

Detta skrevs av Karin Boye för snart 100 år sedan och jag undrar ganska ofta vad som är "mening" och vad som gör att vägen är mödan värd? Och hur vet man det? Och när vet man det? Jag fattar liksom aldrig riktigt poängen med såna där vackra, men lite sorgliga citat och det känns lite oturligt, för jag då har jag liksom ingen anledning att ligga på soffan och känna mig sådär härligt melankolisk. Alltså, kaos- jepp det är det här! Jag packar och rensar och stökar på alla håll och kanter samtidigt och sen får jag ont i ryggen och tar uppehåll, och så börjar jag med nåt nytt sen. Men mål och mening? Njäääe, jag har inte sett dem, men de kanske ligger i nån låda, längst ner?

Oavsett, så ska man veta, att mycket möda blir det! Till exempel, om man ska försöka göra sig till och låtsas vara sådär superhärligt pysslig och skojjig och plocka fram extrakladdigasupertejpenfrånhelvetet och blompinnar för att tillverka nya spårflaggor (Fraggeln har inte manglat alla, nån har jag visst glömt också!). Man tar så fram en vass sax och sedan påbörjar man detta (vad som ska vissa sig vara helt felaktigt) "enkla lilla pyssel" med att fästa dubbla lager tejp på en blompinne. Ungefär 20 sekunder in i själva handhavandet av tejpen har jag börjat elda upp mig. Efter 45 sekunder har jag fäst tejpjäkeln runt en blompinne OCH ett finger, och när jag pillar loss fingret knycklar tejpen ihop sig och fastnar på min tröja ihop med blompinnen. Ny tejp. Efter ca 30 sekunder kommer Fräck och undrar vad jag styr med. 30 sekunder senare har jag tejp+blompinne i håret och efter 30 sekunders brottning med Fräck som tror att vi leker nån superrolig lek så håller jag i en tejbit som kunde varit en flagga OM den inte varit full av hår-mitt hår (Inte fram i luggen som tur var!) och Fräcks hår. Ny tejp. Denna får jag till hysat bra, nåja lite bucklor får man räkna med! Jag bestämmer mig för att klippa ett mönster- det skulle jag inte ha gjort, för jag hade inte förvandlats till någon superhemmafixare den här gången heller. Ny tejp. Sådär höll det på i ungefär 20 minuter, sedan hade jag 4 (!!!) färdiga spårflaggor klara (intentionen var 8- hur svårt kan det vara?) och hann precis posta ett foto på FB innan Fräck resolut slet åt sig en pinne som han raskt bet av!

Nu tänker jag inte hålla på och pyssla nåt mer förrän jag har behov av skenande puls och högt blodtryck alternativ ifall jag vaknar upp och ser ut som Ernst, antingen eller!

Fraggeln och jag åkte så över till Ö-landet för lite träning, och det blev ett par snygga ronderingar (och ett par fula blev det också minsann!) några bra bevakningar (och den första på ny fig där F bestämmer sig för att pussa figgen ist för att skälla) men mest en härlig attityd och en stilla undrar från matten om (O)djuret tänker förtsätta att vara sådär "härligt" unghundsluddig i öronen, eller om han kanske ska satsa på att växa till sig lite och nån gång lyssna på vad hans matte säger? På kvällen chockade han både matte och även ett utklätt barn med att dra igång värsta bevakningsskallen rakt upp i ansiktet på ungen (till Fräcks försvar var det barn som uppsökte hund, inte tvärt om) men allt gick fint och jag släpade en kampgalen Fraggel som tagit ett mycket fast grepp om kopplet (tackochlovattdetintevarbarnet) medan jag bad SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT. Egentligen tycker jag att barnens föräldrar borde 1. hålla koll på kidet bättre, 2. inte klä ut ungen i så läskig outfit, 3. be om ursäkt för att JAG nästan fick en hjärtattack, men jag antar att det är sånt som föräldrar liksom inte vill ta i när deras otäckt utstyrda barn blir rejält utskälld av en helt vanlig, outklädd Fraggel i bästa bevakningsmode...

Mycket möda blir det, som sagt, och vad som är mening och mål med just den här resan kanske jag får se senare? 

Hur som, jag ska öva en stund på att vara melankolisk, imorgon är det spår, biltvätt/städ och plugg på schemat, så då har jag ingen tid med melankoli!