Fraggelbloggen

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Liza Hasselquist - 26 april 2014 20:48

Ni vet den där känslan av att inte riktigt passa in? Att känna att man inte har en aning och därför blir sedd som någon slags form av outsider? Tja, nu har vi provat på hur det känns att inte vara bäst, men inte sämst heller och att få bevisa att vi faktiskt duger nåt till fastän vi inte har någon egentlig aning om vad vi håller på med.


Det hela började med att jag blev lite sugen på att testa IPO, jag har tidigare provat lite skyddsövningar med Lotus, men eftersom brukset då var ohotat nummer 1 vid val av sport, och jag dessutom satsade på två bruksgrenar samtidigt fanns inte riktigt tiden. (inte riktigt intresset heller, varför vill man ha en hund som gillar att bita människor liksom?)

Emelie och Skype skulle på läger över påsk, IPO-läger dessutom, och undrade om inte vi skulle vilja följa med? Jag hade testat Fräck en gång på en figurant, så jag visste att det fanns ett visst intresse där, och figgen sa att; jo, visst går det att träna bitarbete med fluffet. Eftersom jag är oerhört impulsiv, hade varit och träffat Lars och Birgitta på Czylwiks kennel (som anordnade lägret) och dessutom gillar lägerlivet hoppade jag naturligtvis på. När jag hade anmält började vissa tvivel smyga sig på...  Jag har ju sett en och annan IPO-tävling, och det vetefan om jag egentligen vill skicka ut min hund på ett modprov mot en vrålande figurant som dessutom har ett inte helt ofarligt vapen...


Emelie och jag tränade lite själva, jag köpte en unghundsärm till Fräck och vi lyckades ganska enkelt få honom att bita ganska bra (tillräckligt hårt så att det gör ont, trots ärm) och att skälla på figgen inför bevakningen. Så kom onsdagen, dagen innan vi skulle åka. Just där och då kände jag att det hade varit en välsignelse att få bryta ett ben eller så, men jag packade väskorna och gjorde i ordning bilen med en klump i magen, vad fanken hade jag gett mig in på?   Alla som känner mig vet att jag brinner för kontroll, ordning och att vara bäst, alltså är nya grenar inget vidare bra för mig då jag starkt ogillar att vimsa runt, göra fel och gå runt i ett ständigt tilltagande kaos... Gott! Vi åker på IPO-läger   


På skärtorsdagen var det avresa mot Ätran. Ett par timmar i bilen pratades bort ganska snabbt och vi kom fram efter galant körning (nåja) från Emelies sida(jag hade ju inget körkort). Vi hann upp till stugorna där vi skulle bo för att packa in en del grejer i stugan (och hann även med det obligatoriska tjafset om vem som ska tvingas sova på övervåningen av våningssängen  ), för att ha en snabb samling och sedan avfärd mot idrottsplatsen vi skulle träna på. När vi kommer fram dit ser jag mängder av tuffa holländare (både människor och hundar), imponerande mallar och någon häftig schäfer. Mitt i denna röra av erkänt duktiga skyddsraser plockar totalt färgmatchade jag (lysgrönt och diskret, såklart) ut en fläckig, fluffig Fraggel ur bilen. Den enda personen som var färgmatchad utöver mig var Emelie, sedan tidigare känd på lägret som "rosa damen". Snacka om att vara en katt bland hermeliner, eller en förvirrad nybörjare utan koll på att färgmatchning och IPO inte RIKTIGT hör ihop...Som tur väl var identifierade jag så några rottweilers och några dobermanns och pustade ut marginellt, rasdominansen var inte total! Inför första skyddspasset hoppades jag få se några andra ekipage, men efter att ha sett listan på ordningen insåg jag att, visst, bara att sela på och köra. Vi fick börja med figuranten Christ Van Dinteren (som jag i hemlighet var grymt rädd för) och när han frågade vad vi ville göra frågade jag tillbaka: Eh, vad vill du göra?   Ok, att hålla i en lina och stå still, släppa när man ska och gå efter när man ska: inte så svårt kan tyckas, men jag lyckades släppa lite nu och då (om man ger instruktionen: släpp när jag säger OK! och sedan säger JA! och menar att man ska släppa så blir det lite knepigt i mitt huvud!) och var allmänt på fel plats vid fel tillfälle. Christ var mycket lugn, mycket pedagogisk och väldig förstående inför min okunskap. Han ställde dock frågan: What's with the green? och ja, alltså, färgmatchning är de inte riktigt vana vid på IPOt- än!  Efter träningen åkte vi en sväng till GeKås, detta helvete på jorden  , men ett gäng ben och nån grön träningströja slank ner i korgen, medan Emelie och Pål sprang runt och köpte desto mer grejer. Jaja, kan man överleva ett besök på GeKås kan man nog överleva IPO-läger också! På kvällen, efter ett par öl och middag, somnade jag gott (öronproppar är the shit!) och vaknade utvilad fredag morgon för att ta ut Fräck och Skype på en långpromenad. Denna dag var det två skyddspass, och vi hade figgen Fabian van Aalsburg som även han var väldigt snäll och lugn med hysteriska mig och vilda Fraggel. Jag släppte nog lite fel, kopplade loss när jag inte skulle, fastnade i linan och andra sådana där charmiga grejer, men ingen skrek åt mig det minsta. De skrattade en del dock... Vid kvällsmaten hamnade vi vid samma bord som figgarna, vilka trodde att Fräck var en Australian Cattledog och att han var ca 2 år gammal. När jag förklarade att det var en shepherd och att han var 10.5 månad gammal gjorde de stora ögon- de tyckte att han var en väldigt modig hund för att vara så ung, och att vi hade mycket goda möjligheter att klara IPO3 i framtiden. Jag blev helt chockad, då jag fortfarande var i det stadiet där jag funderade på om vi någonsin skulle kunna komma till start...  Trevligt umgänge, några öl och god mat gjorde att jag även denna kväll somnade ovaggad och märkte inte ens av tumultet när folk och hundar droppade in lite nu och då under natten.


Lördagen innehöll även den två skyddspass, och nu började man känna att både man själv och Fräck var aningen tröttare. Fräck gjorde ett gott arbete på figuranten Ruud Broeders som jag tyckte körde lite annorlunda taktik än de andra två. Hur som helst gick det ganska bra och vi överlevde den dagen också. Ett besök i bastun hanns med, även om jag måste erkänna att jag nog tillbringade lika mycket tid utanför som i densamma.  Kvällen avslutades med att jag tog ut Enya och Fräck på en härlig långpromenad runt sjön som låg precis vid stugorna, som avslutades med att vi sprang på vildsvin och min tuffa skyddshund kom springande med svansen mellan benen...  Tur att Enya tuffade på sig lite, men vi gömde oss ändå bakom en sten tills de vilda svinen hade passerat.  


På söndagen var det ett pass skydd till, Christ igen och Fraggeln slet fast han var trött som fanken! Det var många som hoppade över sina pass och sparade hundarna inför tävlingen dagen efter. Vi avslutade ganska tidigt och åkte och genrepsspårade med Skype och Enya som skulle tävla dagen efter, vilket gick toppen. Vi fick sedan ta en liten shoppingtur för att inhandla frukost inför tävlingsdagen och en omgång Burger King slank ner innan vi åkte tillbaka till stugan och hann slappa (läs sova) ett par timmar innan kamratfesten på kvällen. Kamratfesten blev en lugn tillställning och vi beslutade att gå hem tidigt för att städa ur stugan och packa in i bilen, för att slippa allt meck dagen efter. Jag hann med ett besök på lekplatsen, för att undersöka andra möjliga ställen att sova på för att inte skita ner i stugan igen, men det gick sådär. Jag tyckte att det var ok att sova i klätternätet, men röstades ner och lika bra var väl det för jag vet inte om jag somnade eller hamnade i koma så trött var jag när det äntligen var läggdags.


Måndag morgon, och tidig uppstigning och samling för spår. De tre jag hejade mest på (Emelie, Pål och P-A) klarade sina spår med den äran, och jag fick chansen att se en dobermann spåra hem 99 poäng- WOW vilken målbild! Det var väldigt trevligt ute vid spåren, alla var med och kolllade på alla spår, hejade på varandra och gratulerade till väl utförda spårarbeten (som alla tävlande klarade). Det var öppen bedömning från domarna och man lärde sig massor av att följa de rutinerade herrarna Simon Kwak och Peter Andreassons resonemang och förklaringar. Sedan iväg till tävlingsplatsen, och Emelie fick till 75 poäng i lydnaden och bestod så BSL1, GRATTIS! P-A och Knox klarade även de poänggränserna i både lydnad och skydd, och bestod så IPO1, GRATTIS! Pål och Enya fick tyvärr inte ihop tillräckligt med poäng på lydnaden för att klara sig, men Enya blev snabbt publikfavorit på lydnadsplan trots att hon inte ville hoppa några hinder. De klarade dock skyddsbiten, så IPO2 är inte långt borta!  Under tävlingsdagen fick vi se många fina ekipage göra väl ifrån sig på både lydnadsdel och skyddsdel, och många klarade poänggränserna! Något alldeles extra var dock Magnus Englund, som med sin Hucca fick ihop såpass fina poäng i IPO3 att de klarade SM-kvalgränsen.



I bilen på vägen hem kändes det mest sorgligt att åka hem.   Man vänjer sig snabbt vid kaos och tumult i stugan (trots att städnerven kliade rejält ett par gånger) och lägerlivet med hundträning dagarna i ända. Nacken/ryggen tyckte att det räckte gott, och längtade hem till sängen. Jag väljer dock att se hela lägret som ett ”På återseende”, för nästa år kommer vi tillbaka, Fräck och jag! Vi är ordentligt IPO-bitna och tränar spår som tokar och hoppas få till bra träning på ordentliga figgar så att vi kan komma tillbaka nästa år, lite bättre och rejält färgmatchade, såklart!

 

         

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 14 maj 2013 10:16

I lördags hade jag bestämt mig för att debuten i lydnadsklass 1 med Pax skulle ske. I min anmäla-till-tävlings-iver råkade jag anmäla till Nybro, av alla klubbar. Nu är det inget fel på Nybro i sig, en mycket trevlig liten klubb, MEN där går en tågräls precis förbi bakom apellplanen. Min plan var då att skita i platsen, eftersom jag inte vill riskera den, men ändå tävla resten. Nu hade jag för en gångs skull riktigt jäkla mycket tur! Tågen stod still just denna dag pga nåt underhållsarbete, och vi kunde alltså lägga plats iallafall.

Pax och jag hade fått startnr 1, och platsen var uppdelad i tre grupper. Jag kände redan när jag lade ner Pax att han inte ville ha hakan i backen, och då lät jag honom slippa. Efter en halv minut kom jag på att han aldrig legat plats med huvudet uppe, och blev så lite svettig, men han låg så fint! Tandvisning på vägen ut, inga bekymmer, förutom att han skuttade lite och det var tydligen regelmässigt ok enligt just denna domaren.

Dags för momenten, vi värmde upp och Pax kändes fin. Nu är det ju så att med Pax finns generellt INGENTING att säga om hur han skulle kunna bete sig när man väl kommer ut på plan utan det kan bli lite hur som med det. Det blev det också kan man väl säga... Pax var lite överallt och ingenstans i linförigheten samt glufsade i sig flugor med frisk aptit. Eftersom Pax är Pax valde jag att inte säga till honom, man vet ju liksom inte om tillsägelsen utlöser "jag-tar-livet-av-mig-om-du-är-arg-på-mig-matte"- känslor eller om han faktiskt kommer att skärpa sig. Hur eller hur gick resten av momenten helt ok, ingen topprestation på något sätt, men vi hade betyg på alla moment och det var gott nog!

Kommentaren "avslut" på samtliga ingångar är ju något vi försöker ta tag i, utan resultat kanske ska tilläggas. Pax tycker att snett framifrån är den allra, allra bästa positionen vid en ingång och så var det med det. Det är sån jäkla skillnad på att tävla L och P. Lotus vet man liksom precis vart man har, även om man tappar honom eller om han inte alltid är superförig och enkel. Pax känns som att jag skulle kunna tappa bort på en apellplan...men han är i alla fall gullig!

High five:

att vi fick betyg på alla moment

att han låg fint på platsen även om det inte var som det brukar

att han var glad och inte det minsta tryckt över att det fanns med nerver i bilden

High low:

att han var ofokuserad och käkade flugor i linförigheten

att ingångarna inte är bättre, efter tre års tragglande

Vi slutade på en tredjeplats, 0.5 poäng efter dem som vann.

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 23 april 2013 10:12

Jag bara älskar KFIB!

Alltså, jag älskar tanken på att människor samlas i en klubb för att peppa, stötta och beundra varandra och oavsett om man säger något vettigt eller ej så får man tusen positiva kommentarer och hurrarop! Att kunna sticka ett par jäkligt fula vantar, som mer än vantar liknar grytlappar i design och form, och som kliar något så jävulskt, varpå hela salen reser sig unisont och applåderar! FANTASTISKA VANTAR DE DÄR! VILL DU GÖRA ETT PAR TILL MIG?!?! UNDERBAR STICKKONST! Att kunna baka en sockerkaka så platt och kompakt att man skulle kunna slakta elefanter med den, vidbränd så till den milda grad att man skär sig på kanterna, och med en smak som i bästa fall skulle kunna jämföras med blomjord, bjuda sina KFIB-vänner på detta mästerverk och sedan på väg till parkeringen bli ryggdunkad och hembjuden på fika hos vederbörande "fast jag klarar då aldrig att prestera något i din klass alltså" på vägen till bilen. Själva tanken är ju underbar, men tyvärr tror jag inte att det är riktigt så det ligger till. Jag har däremot ett par andra teorier om hur det kan vara med KFIB, Innegäng, De Populära, alltså varför dessa grupper finns eller varför andra tror/vill/hoppas att de finns:





1. Missunnsamhet: Man missunnar alla andra att få hurrarop på just sina prestationer, och just därför skriker man KFIB! och "Innegänget!" så fort som någon annan blir uppmärksammad. Det kan bero på att man inte får tillräckligt med credit för sina egna prestationer, ELLER att man inte presterar så mycket värt att hurra för. Det KAN också vara så att den som får hurraropen i detta fallet presterat något bra, eller i alla fall något som andra anser vara bra, oavsett om de gillar personen eller inte. Det KAN vara så. Vidare är det dessutom så jävligt att om man är en trevlig och rolig person så vill andra vara med en, gillar en som person och ofta blir man då påhejad av sina kompisar.



2. Prestationsångest: Man är inte så säker på sin egen förmåga till att göra något riktigt bra, så därför, när någon ifrågasätter det man gjort får man en KFIB-attack och skriker vilt samtidigt som man pekar finger omkring sig. Istället för att ta kritik på ett konstruktivt sätt, räta ut eventuella frågetecken och fundera igenom VARFÖR man får kritik hänfaller ofta dessa offer för prestationsångest till att bittert hävda att "alla andra är elaka mot just mig, men så fort någon annan gör exakt samma sak är det idel applåder och hurrarop". Väldigt sällan är det så. Bara för att man själv får en kanontoppenidé som man går in för med liv och lust så betyder det inte att alla runt omkring kommer att tycka detsamma. ( Själv piercade jag näsan och färgade håret läckert lila, kanontoppenidé tyckte såklart jag, andra runt omkring mig tyckte väl att just detta var en halvkass till helkass idé. Det var inte för att de var med i KFIB som de sa det, utan för att det var fult. Punkt!)



3. Bristande förmåga att förstå sociala strukturer: Ofta är det så att människor väljer att hänga med dem som de faktiskt gillar. Ofta är det också så att de människor vi gillar i flera fall har samma eller liknande åsikter som vi själva har. Ofta kan det vara så att man gillar samma bedrifter och kanske kan det också vara så att man ogillar samma bedrifter. Kanske kan det vara så att man inte uppmärksammar saker på grund av ointresse, hellre än för att man är en hemsk människa som är med i KFIB. Att skandera ”KFIB!” för att andra människor gillar varandra känns onyanserat, patetiskt och korkat. Det är faktiskt så att man FÅR gilla andra, man FÅR gilla vad andra gör och man FÅR berömma andra. Det kallas vänskap och det är något mycket, mycket fint som INTE ska besudlas med att andra ska kalla det för något det inte är.



4. Oförmåga att skilja på sak och person: En del människor har en bristande förmåga att skilja på sak och person, vilket är en fruktansvärd brist att leva med. Att säga till någon: "Ditt beteende är fruktansvärt dumt" är en väsentlig skillnad (förutom den uppenbara grammatiska skillnaden mellan adverb och verb såklart) mot "Du är fruktansvärt dum". Det gäller att både mottagare och avsändare av dessa fraser är på det klara med VAD man vill säga och HUR man vill ta emot det. Om människor i allmänhet uttryckte sig tydligare skulle världen vara en bättre plats, absolut, MEN om människor som är mottagare i allmänhet valde att ta saker som de är istället för att tolka in en massa annan info i ursprungsmeddelandet så skulle vi andra slippa en massa oförtjänt gnällande, faktiskt!



Om nu någon vill vara med i just min KFIB behöver du bara sticka något skitfult, alternativt komma dragande med nåt hemmabakt, vidbränt helvete, så ska jag ryggdunka, hurra och kasta konfetti så det räcker och blir över- MEN! I min KFIB är vi bara jäkligt positiva och glada hela tiden, så gnällrövar gör sig icke besvär med att ansöka!

Av Liza Hasselquist - 15 april 2013 15:22

Under helgen som var har jag passat på att tävla både lördag (spår med Lotus) och söndag (agility med Pax). Det har varit roligt, men oj så jobbigt! Att två dagar i rad behöva gå upp tidigt och komma hem sent, ha andan i halsen och lite fjärilar i magen mest hela tiden tar verkligen på krafterna. Lägg dessutom till en förkylning och två vilda rådjur som på ett oväntat och väldigt ovanligt (har jag förstått) sätt går till attack så kan detta vara en bidragande orsak till en fullskalig kollaps! Men vi tar det från början:


Lördag morgon. Borstar morgongruset ur ögonen, tar på ansiktet, promenerar och matar djur, intar ingen frukost, åker bil till Karlskrona, kommer nästan vilse, ringer (och väcker?) valpköpare, kommer fram (i tid) till Bk, pratar med bara trevliga medtävlande, lottar, åker mot spåren, åker runt, runt, runt, stannar, åker runt, stannar, lämnar några medtävlanden, åker runt,kissar nästan på mig, åker lite till, spårpåsläpp 10.20 (MY GOD!).

Vid påsläppet strulade det lite, på ett för oss, obekant sätt. Jag tror att detta var en engångsföreteelse, MEN jag kommer att jobba på att lägga spåren längre ut i rutan, som en liten förebyggande åtgärd. Vi tuffar så iväg och första pinnen ligger på 250+ meter nånting. Innan dess har jag ju hunnit fundera MASSOR på varför man utsätter sig för såna här nervpåfrestande aktiviteter, och lagom till den dök upp hade jag ångest i mängder. Vi jobbade på, och upp dök huset till den farbror vi tidigare sett och som spårläggaren varnat oss lite för. Han var tydligen småaggressiv och för min inre syn såg jag honom komma utjagande ur stugan med hagelbrakan i högsta hugg, detta hände såklart inte MEN vi kom verkligen ur askan rakt in i en majbrasa, alternativt skärselden! Bäst som vi går där i godan ro (nåja! Med andan i halsen för L jobbade hårt på lindragandet) dyker det från ett buskage upp två rådjur, där det ena bestämmer sig för att passera max 50 cm bakom mig, och det andra mellan mig och hunden. Jag insåg snabbt att jag absolut under inga omständigheter ville fånga ett rådjur med linan, varpå jag modigt släpper linan, gallskriker, inser att det kommer ett till rådjur percis bakom och att retirera alltså inte är ett alternativ, varpå jag lägger mig rakt ner platt på backen. Lotus lägger sig platt han också, inte för att han blev rädd för rådjuren eller gallskrikandet, utan för att matteklumpen ligger på linan. När jag tar mig samman nog för att ställa mig upp hittar han en pinne, utan en enda impuls att följa efter de vilda helvetesdjuren- TACK kära hund! VARFÖR händer sånt här mig?

Vi tog oss i mål på darrande knän (eller, mina knän såklart, inte Lotus inte) med 7+slut, och på knappa 16 min trots den oväntade attacken. Vår jättetrevliga medtävlande hade tyvärr bara hittat två pinnar och sen villat bort sig något (attans!) men hon följde ändå oss (eller vi henne!) ner till klubben, och tur var väl det för det hade genast blivit tal om internationella insatsstyrkan och nationell skallgång om jag förväntats hitta tillbaka själv!


Väl på klubben ska det ske uppletande på en gång, och jag hinner inte fundera så mycket alls (bra!). Trots massor av folk på hela "stigen" (ingen Gammelgäddattck) så kör Lotus ett fint upplet på 9.5-10 och jag är helt lyrisk...Jag hade förväntat mig 0, eller kanske 5 en bra dag, för det där har strulat ordentligt, men oj vad han kan när han vill! Rakt ut, fina slag, intensivt letande utan att rusa och fin avlämning och inget tugg.

Vid det här laget var jag så nöjd att jag kunde ha brutit, men innan lunch var det plats kvar. Hakan hade farit upp ur backen (han hade lyft huvudet vid tredje skottet-Inte OK!!) men vi hade en säker dubbeltia i alla fall.

Här bröts det för lunch innan det var dags för lydnaden. Fria följet var en ren katastrof och det var väldigt länge sedan det var så uselt. Vi måste verkligen få till ett sätt att lyckas med detta på tävling, för känslan var allt annat än på topp! Det skedde sedan en uppryckning, med avbrott för ett mycket långt "dubbelkommando" på framåtsändandet, då L helt sonika tänkte "hälsa lite" på en i gruppen som stod framåtböjd med huvan uppfälld (klantigt). Jag skulle inte kalla det dubbelkommando, utan hellre en guttural utstötning, alternativt primalskri. Det flesta momenten gick dock ok, men det finns att jobba på inför elitstart då allt verkligen ska vara perfekt!


På söndagen skulle det så tävlas agility med Mr Schneebly, och jag kan inte påstå att jag vaknade pigg och utvilad alls, snarare bitter, sur och med blytunga ögonlock och ett allt annat än alert utseende. Jag hade funktionärsstjänst som hindervakt, och fixade och trixade för att få ihop dagens schema så bra som möjligt. Vi hann till och med köpa jättefina leksaker, eller vi och vi, för P fick inte ens följa med då min plånbok för närvarande inte vill kännas vid 4-siffriga inköpsbelopp...

Hur eller hur, sambo, svärpäron och sambons farmor var på plats. Jag överraskade nog samtliga med att komma ihåg mer än 5 hinder, (MY GAD!) och mig själv med att springa ifrån hundstackaren i slalomet (absolut no-no, och inte enligt planen) efter en klockren hö-ingång...Vi tog om och nu rackarns gick det fint! Jättefint flyt, fart och en superhärlig insats av P!...Men säg den lycka som varar för evigt! Ni som har kollat på agility vet att det är ett evigt hojtande, springande och flaxande med armar åt alla möjliga håll och kanter. Till skillnad från vad man kan tro så går detta inte ut på att förvirra hunden, fäkta bort eventuella moskiter eller veva bara för vevandets skull, utan det finns en strategi i det allmänna virrvarret av fäktande armar och ben. I vårt fall betyder sänkt hand: Pax kom in till mig och det gjorde ju hundstackarn- bara det lilla faktum kvarstod att han inte skulle ha gjort det...disk!  Klantiga, klantiga matte! Nu ska här agilitytränas vareviga onsdag, för såklart har ju även agilitytävlingsdjävulen slagit klorna i mig!


Söndagskvällen tillbringades i soffan, med magen full av kinamat (MING FTW!) och ett tillstånd av utmattning+matkoma i ett. Säga vad man vill om hundsport alltså, men lika trötta som hundarna blir, tror jag även att förarna blir efter en hel helg med tävlande!

Av Liza Hasselquist - 9 april 2013 20:36

Jaha, nu har jag lyckats överträffa mig själv IGEN. Jag är förmodligen världens bästa på att köra ihop allt som jag vill göra på en eller ett par veckor. Nu har jag lyckats ännu en gång, och fast jag är stressad så jag nästan svimmar bara jag tänker på det så är jag tyvärr långt ifrån förvånad. På två veckor har jag lyckats köra ihop alla utvecklingssamtal (vilket såklart innebär övertid) SAMTIDIGT som jag anmält (och kommit med på) på Hkl spårtävlingar för Lotus OCH en agilitytävling för Pax. Man undrar ibland hur man tänkte där, men sedan så inser jag att jag liksom inte alltid gör det. När tävlingsdjävulen sätter klorna i mig så slutar min hjärna att fungera och jag klickar på Anmäl och Betala utan att ens fundera på det. Jaja. Jag vet i alla fall att Pax plötsligt (efter två pass på gungan) blev rädd för att gå upp på den pga det smällande ljudet. Jaja. Det löser sig! (Tänkte jag då, NU är jag övertygad om att det absolut inte gör det)


I söndags träningstävlade vi, Lotus Hkl och Pax klass 1. Helt plötsligt känns chansen stor för att L sätter sig upp på krypet (som han gjorde på tävlingen och som han provade idag på träningen också- CRAP!) samt att han inte ligger stilla med huvudet, utan lyfter nån gång (som han gjorde då och som han provade idag på träningen- DUBBELCRAP!). Å andra sidan hoppade han ut fint över hindret och hamnade på fina 5-6 meter- JOMEN! MEN ändå är jag sjukt stressad över att jag inte kommer att hinna spåra som jag borde, inte kommer hinna köra uppletande som jag borde och säkert kommer att tappa några poäng på små skitfel. Jaja.

När jag ändå är stressad lastar jag på lite med att känna ångest inför Pax läggande (som nästan alltid är perfekt annars), tandvisning (WHY GOD WHY!?!) och apportering och språngmarschen och...OCH JAG SKA INTE ENS TÄVLA LK1 NU! Sedan är jag vidare övertygad om att han kommer att missa slalomingången...Och någon tunnelingång... Och säkert springa ifrån mig så att jag står där och ser ut som en idiot...Eller nä, han springer inte ifrån mig, men jag kan ju fortfarande (och kommer säkert) stå där och se ut som en idiot...

UNDERBART! Jag älskar min förmåga att alltid se det positiva och att verkligen vara bra på att planera!  

Lotus är iaf nöjd med sig själv...

Av Liza Hasselquist - 4 april 2013 20:43

På senaste tiden har jag funderat hemskt mycket på hur olika mina hundar är. Alltså, hur SJUKT olika de fungerar i alla situationer, ständigt och jämt, oavsett om det är en överraskande situation eller något helt väntat och vanligt.

Som ett illustrerande exempel kan vi nyttja en av veckans långpromenader, där vi brukar gå på en slinga runt i skogen och hundarna (som de brukar) var lösa. Det började skymma och jag kände mig lite glad över att vi snart kom ut till vägen, då skogen är ganska tät runt slingan och jag kände mig osäker på huruvida de vilda djuren hade tagit sikte på oss för att göra processen kort med oss, så att säga...


Jag, liksom Pax, är väldigt rädda för vilda djur. Oavsett storlek på uppdykande djur slutar det oftast med att vi båda frenetiskt försöker gömma oss bakom varandra. Det är en ojämn kamp, då Pax är mycket snabbare än jag. Han har dessutom mycket större tänder, och så det lilla faktum att han är en tuff brukshund och jag endast en helt vanlig människa (BAH!) gör att man tycker att han kan ta sitt beskyddaransvar!

Lotus, däremot, är inte rädd för vilda djur. Inte ett endaste ett. Han är inte ens rädd för massmördare à la Jigsaw, zombies, spöken eller rabiessmittade småbarn. När ett potentiellt hot dyker upp försöker Lotus inte gömma sig någonstans, utan armbågar sig aggressivt (ja alltså mot oss stackare som försöker hamna längre bak i förhållande till valfri, uppdykande fara) läääängst fram och anlägger en viktig min: " Halt! Halt, annars släpper jag hunden! Hur var det här då?" Det är så olika det där!

Tillbaka till promenaden: Det höll som sagt på att skymma som bäst, och ganska långt framför oss dök det upp en dalmatiner med två stycken mattar, promenerandes i samma riktning som oss. Bra! tänkte jag, dyker det upp ett vilt djur/massmördare så kommer de  att höra om jag skriker. Pax ägnade exakt en sekund åt att registrera att de var där, ganska långt framför, innan han återgick till att snoka omkring och se extremt upptagen ut med att...snoka. Lotus lade ca 5 sekunder på att registrera att det var en hund därframme, om den hade matte/husse med sig, huruvida den var ett potentiellt hot och bestämde sig sen för att: Nej, den där är inte viktig ur skyddssynpunkt, MEN! Matte har lärt mig att jag ska skvallra på saker och ting, och den där är ett särdeles bra objekt! Så medan vi fortsatte promenaden skvallrade Lotus exakt var 10:e sekund på dalmatinern med mattarna, medan Pax snokade upptaget.


Jag växlade min uppmärksamhet mellan den skvallrande hunden och att hålla koll bakåt, man vet ju liksom aldrig om en hungrig grizzlybjörn dyker upp i hasorna, med den enda intentionen att skaffa sig ett större mål mat. Mellan min senaste spaning bakåt och de 10 sek som det tog innan Lotus skvallrade på dalmatinern dyker något annat upp bakifrån. Hundarna har inte hört ett skit (upptagna med att skvallra/snoka-INTENSIVT) jag själv har inte hört ett skit MEN PLÖTSLIGT dyker något i storlek med mig själv upp i splajten och jag förutsatte direkt att min sista stund var kommen!(På ett nyanserat sätt...) Såklart fann jag mig i situationen, och istället för att kasta mig på och försöka oskadliggöra det plötsligt uppdykande hotet gallskrek jag bara (!) och kastade mig nån meter ner i diket varpå Pax också skrek till och snabbt retirerade ca 100 m rakt ut i skogen, alltmedan Lotus kastar sig framåt och med viktig min ställer sig i vägen för hotet " Halt! Halt, annars släpper jag hunden! Hur var det här då? Och sluta skrika, kärring!". Hotet blev tydligen lite osäker på sin attack, snubblade till, snavade över Lotus och höll på att falla raklångt över mig, där jag stod/halvlåg i diket, stämningen var spänd! Sekunden innan hjärnan började registrera vad det var som dykt upp gjorde Lotus en klockren skvallring på "hotet" och insikten drabbade mig med full kraft: En helt normal, civil skidlöpare hade (snabbt som satan!) hunnit ifatt oss på de begränsade 10 sekunder som jag inte hade koll. Jag hasplade ur mig: Oj! Förlåt! Skrämde hunden dig? Han är snäll! Varpå skidlöparen (lite skakigt) erkände: "Nej då, hunden är väl inga problem, men ditt gapande fick mig nästan att få en hjärtattack..." Pax kollade på händelseförloppet från mer än behörigt avstånd, varpå Lotus skvallrar igen- på dalmatiner+mattar som dykt upp bakom hörnet, inställda på att bevittna ett potentiellt massmord.

Ungefär då börjar jag gapskratta, alltså sådär hysteriskt så att det inte hjälper att tänka på de fattiga barnen i Afrika för att kunna sluta skratta, jag försökte med cancer, spöken och spetälska också, utan resultat. Skidlöparen gav sig iväg efter att jag (mellan bubblandet) intygat att jag var ok, likaså damerna med dalmatinern.

Man undrar ju bara lite vilken ruta jag skulle fått kryss i på dumpen på ett MH/MT?


Dagens bästa var dock att Pax sprang ifatt oss efter ca 200 meter, och jag hade inte ens reflekterat över att han var borta. Själv tänkte han nog bara att han skulle ta det säkra före det osäkra och så att säga, undvika att gå från askan in i elden oc använda både livrem och hängslen, samt ringa en vän. Lotus paraderade hela vägen hem, eftersom han på egen tass snabbt avslöjat och avväpnat den helt vanliga, civila skidlöparen, utan några som helst problem.

Det är så olika det där!

Av Liza Hasselquist - 1 april 2013 23:17

Så fort det blir ledigt och andra människor slår sig till rätta i soffan för att njuta av god mat och samvaro med nära och kära spritter det liksom i mig och jag blir så glad av att man kan spendera hela dagar med att bara träna hund!

Långfredagen inleddes med uppletandeträning för båda hundarna, vilket gick bra! Pax hämtade in fyra föremål utan härsmälta, vilket måste ses som ett gott personbästa för lillkillen! Lotus körde 08:a-föremål-föremål-08:a-föremål-08:a-föremål-08:a, alltså åtta skick. Han hade lagom fart och letade superfint! Jag körde tre skick i taget innan han fick belöning. Efter jag kört mina hundar dök Elin oväntat upp, och vi körde en sväng med Imre också. Liten kelpie-pojke behöver lite nya regler, och det finns en bra plan för dessa!

När vi kört klart åkte vi ut till Guldhunden för lydnadsträning. Körde fritt 15 min/hund med fokus på smådetaljer i fria följet för Pax och Lotus fick pill med fria följet-skall-vinklar i krypet- fart ut på hoppet. Killarna gick jättefint, och den där lilla röda imponerar numer ungefär lika ofta som totalfalerar. Sedan körde vi kedjor, och P fick för första gången köra hela Lk1 i kedja, tävlingsmässigt, vilket gick helt ok! Han håller ihop ganska bra och försöker sitt bästa!

Lotus fick fritt följ-skall-kryp-hopp med matskål efter hoppet. De andra sa att det såg bra ut, men jag saknar känslan... Efter träningen gick jag en långpromenad med killarna i ett eländigt väder, snöstorm och svinkallt. Sådana gånger vill man inte ha hund...

På lördagen skulle Mia dyka upp frammåt eftermiddagen, men jag inledde med långpromenad för solen sken. Sen blev det en tur till bruks, men framåtsändande för Lotus och budföring för Pax. Planerna var såpass nsöiga att jag inte ville pilla med detaljer i positioner, då man gick som om man skitit på sig. Angie och jag fick dock en trevlig pratstund i solen! Efter det åkte jag hem för att börja förbereda för Mias ankomst och grillmat på kvällen. När Mia dök upp gick vi till en äng och lät hundarna få springa av sig, vilket de mer än gärna gjorde:

 

Lotus och Lyxa fattade genast tycke för varandra, vilket känns bra inför den planerade kullen  Jag visste ju att våra hundar var väldigt lika, men hur lika de egentligen är kan man nästan bara se när de är bredvid varandra: Samma typ, rörelsemönster och uttryck. Hoppas valparna får med sig det av sina fina föräldrar!

Mycket bus blev det då man inte försökte vara med och styra upp snygga bilder!


Mattehjärtat  

   

På kvällen blev det som sagt grillmat (i mängder), vin, glass och jordgubbar. Vi gick dock och lade oss trötta i ganska god tid, för att vara laddade för kurs till söndagen!

Hela söndagen tillbringades i Guldhunden Arena, vilket verkligen är en helt fantastisk arena där Eva servade oss med nybakade frallor, god köttfärspaj och morotskak under dagen. Det var 10 aussies med mattar på plats för att få info om bruks och hjälp med att träna lydnadsmoment med sina egna hundar. Det var god stämning och mycket skratt, och jag hoppas att alla fick med sig något användbart tips att fortsätta jobba med!

 

När vi avslutat kursen skulle vi träna våra egna djur. Huvudet var alltför trött för avancerade övningar, och vi körde lite småpill och Mia fick filma en del till en "lotusfilm" som var helt nödvändig för fortsatt liv och god hälsa. Sedan åkte vi och rastade hundar innan vi åkte hem, käkade och halvdäckade på soffan. Vi kom i säng ganska tidigt för att sedan, idag gå upp vid 08.00 Jag rastade hundar (min vana trogen)medan Mia duschade. Efter frukost dividerade vi huruvida vi skulle åka och träna något, men inspirationen infann sig inte riktigt och för vi var båda helt slut efter aussie-kursen. Vi gick en promenad istället och sedan packade Mia in sig i rally-lådan och körde hem till Alingsås.

Vi åkte istället på Påskbord hos Ds farföräldrar, därefter sög jag upp alla mängder skabb-råtte-hår som Pax och Lyxa fällt här hemma, innan jag dog en smula på soffan. Sammanfattningsvis en mycket rolig helg med nya bekantskaper, gott häng med Mia och Lyxa och mycket hund i både parti och minut. Imorgon hörde jag något om spårträning, så det är väl dags att komma ur kurs-koman!

Av Liza Hasselquist - 4 mars 2013 14:54

Ni som inte har en massa får (eller annan boskap) kan säkert inte riktigt sätta er in i hur sjukt jobbigt det är att föda upp får, så nu ska jag berätta just hur jobbigt det är och vilka kvalitéer som behövs.


1. Tålamod. Detta måste vara kvalité nummer 1 när det gäller fårskötsel, för det är INTE smarta djur vi har att göra med. Inte smarta alls. Och inte snabba heller.(Bara när man tror att de bestämt sig för att stå stilla, då jäklar kan de springa!) Dessutom, när man ska använda sin vallhund till att sköta de osmarta fåren märker man snabbt att man antingen tränat hunden fel eller inte alls. Den ena hunden vågar klämma sig förbi i trånga fållor, men gör det för snabbt, den andra hunden vågar inte tränga sig förbi och då måste man dit och hjälpa. DÅ behövs tålamod så att man inte får ett utbrott på vare sig får eller hund. Det hjälper nämligen inte alls. (Lite på sig själv går bra, sålänge man rycker av sig lite hår på varje sida, då märks det inte så mycket)


2. Envishet. I de flesta fall sägs det att man aldrig ska ge upp. När det kommer till får, och särskilt seriös fårskötsel kan man inte ge upp. Man kan till exempel inte skita i att ta reda på vilka får som är i vilken fålla (läsa nummerlappar på öronen) bara för att varken man själv eller hunden kan få dem till rätt plats vid rätt tillfälle. Man måste orka övertala/bölhålla flasklammen tills de lär sig att flaskan faktiskt är = mat (överlevnad, ho hooo!) och man måste slänga ut himla mycket mat och fylla jäkligt många vattenhinkar fast det värker i armarna och man måste jaga efter rymmande får fastän man hellre vill att de ska få dö en plågsam död i skogen.


3. Snabbhet. För att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och hinna stänga/öppna grindar, fånga ostyriga lammungar soms ständigt är på fel sida staketet, kasta sig undan arga (och tunga) baggar osv så krävs det att man är snabb, och gärna ganska vig. Man måste också vara snabb för att hinna stoppa hunden innan den får ett utbrott och späder på det allmänna kaoset och för att hinna stänga av vattenslangen innan det rinner över.


Andra saker som kan vara bra när man ska hålla på med får är att man har oömma knän, står stadigt på fötterna, är lite paraniod och har ögon i nacken. De anfaller nämligen ständigt då man vrider lite på huvudet och träffar alltid med full kraft på knäna, ständigt i grupp. Att vara lite lomhörd är inte alls till sin nackdel om man gillar fårskötsel, för de låter ganska mycket och ganska högt. Att de dessutom är lite si och så med intelligensen märks även av at de kan bräka högljutt efter sitt lamm som står 10 cm ifrån dem...I en halvtimme...Om man inte är naturligt lomhörd innan man skaffar får löser det sig i och för sig sig den naturliga vägen. Gillar man dessutom att lukta ganska illa så är man som klippt och skuren för att skaffa får, och många får!

Efter en heldag som fårskötare, med en långpromenad på sisådär 1-1.5 timme i djup snö/is på mitten (i solen i alla fall) så var både jag, D och hundarna mer än trötta. Vi kom båda överrens om att fårskötare är inte vårt första karriärval, och somnade helt ovaggade vill jag lova!

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se