Fraggelbloggen

Senaste inläggen

Av Liza Hasselquist - 11 april 2016 12:17

Nu är det ju lite mer än två veckor sedan vi var och tävlade; MEN jag har inte riktigt haft någon ork för bloggandet ett tag och då låter jag bli det tills suget är tillbaka igen. 


Den 25/3 var vi iväg i Karlshamn för tävling nr 2 i appellsök (den förra var i höstas och F hittade figgarna på två röda men markerade inte förrän sista figgen på sista skicket innan tiden var slut).

Det var en välplanerad och väldigt trevlig tävling, där sökekipagen samlades vid Karlshamns resecentrum vid 10.45 för avfärd mot rutan. Vi var fyra tävlande, och jag drog startnummer 1. Eftersom jag gillar att starta tidigt så var jag väldigt nöjd med att få börja tills jag insåg att Fräcks tjänstetecken inte låg i påsen med sökgrejer, där det brukar ligga. Det låg inte någonstans i hela bilen,  konstaterade jag efter att ha rotat runt och slitit ut en del grejer. Som tur var låg ett av de gamla tjänstetecknen kvar i bilen, så på med det och upp till rutan. På väg upp körde jag den vanliga förberedelserutinen och så var det dags att starta. Det var en jättetrevlig ruta, med en uppförsbacke med god sikt på vänstersidan och lite tätare skog på högersidan. Jag skickade vänster först och han gick fint upp i hörnet, svängde framåt i rutan ca 10 meter och sen tillbaka till mig. Jag skickade flying till höger innan jag började gå framåt, och efter att ha slagit framåt-inåt så började Fräck skalla (efter lite tvekan). Skallet var inte så bra som det kan vara- inte i närheten, men han kom igång och höll igång trots uppehåll. Ut och möta upp hunden, som satte sig som han ska men kladdade lite på domaren och på väg ut till stigen fick han Angelica i vind och ville sticka till henne. Där fick jag ryta till och sedan var det skärpning! Jag måste komma ihåg att inte hålla på och förhandla med honom; utan säga till direkt när han är laddad, så slipper jag neddrag för olydnad. 


Sedan skickade jag vänster igen; och på tredje slaget fick han träff igen- bättre skall denna gången, även om han var lite tittig efter mig när jag kom ut. Sedan var det ju slut och jag fick betyg 7.5-7.5 pga skallet och olydnad. Nu nöter vi skall som tusan ska ni veta!

Jag insåg att jag behövde ett hyfsat bra betyg på budföringen för att greja uppflytt, och det löste F fint även att han saktade in lite innan mottagaren, 9-9.


Sedan var det lydnad där han gjorde många fina saker och även lite konstiga saker. De flesta märkliga saker var pga att han fick Angie i vind igen och ville dit, och där fick jag också vara lite barsk för att jag skulle ha kvar djuret på planen. Det brukar inte vara ett bekymmer att han vill rymma till Angie då vi tränar väldigt mycket ihop, så jag oroar mig inte speciellt mycket över det inför framtiden. MEN jag tänker mig att jag ska passa på att störningssäkra min träning överlag för att slippa liknande situationer! Det är ju skönt att kunna lita på hunden oavsett vilken störning som finns, och där 


Platsen var sist på dagen. och den gick toppen precis som jag hade förväntat mig. Det var bra att platsen var sist, eftersom appellplatsliggningar kan vara mer eller mindre turbulenta. Jag tycker att det är bra att platsen ligger sist då de med osäker plats då kan välja att avstå plus att hundarna är lite lugnare då de dels fått göra av med energi och dels har varit på planen innan. Hur eller hur så blir färre hundar drabbade av andras okunskap om sina egna hundar och det kan aldrig vara fel i mina ögon, även om jag tycker att man borde lära sig att ge fasen i att lägga sin hund om den inte ligger kvar...


Resultatet blev 269.5 poäng, plats 2 på pallen och uppflyttning till LKL sök. 

Nu laddar vi för start av LKL i vår/försommar och börjar lägga grunder för HKL till hösten!

Av Liza Hasselquist - 21 mars 2016 10:45

Ibland är jag korkad. Alltså, inte ”korkadiallvälmeningmenjagråkaderopadigiöratf
örjagsåginteattdustodbakom” utan på riktigt; KORKAD!

När spårandet nu har kärvat lite (och JO man får säga att det gör det efter ett spår med missade vinklar, ett virrigt spår och ett halvvirrigt spår SÅDETSÅ Emelie!) så vill ju instruktörsdelen i mig säga; ta ett steg tillbaka! Fundera ut vad som kärvar, innan du börjar reda i varför det kärvar! Tänk igenom om du gått för fort fram, eller ändrat flera faktorer samtidigt? Störningar, fanns det? Hunden kanske har uppförsbacke i inlärningen just nu? 

SÅ pedagogisk är jag när det gäller att instruktöra; men det är fasansfullt vad jäkla svårt det är att ta sina egna råd!   


Jag ville gå ut på morgonen och lägga tre spår, se vad som kärvar, analysera, gråta och vara hysterisk en stund innan jobbet idag, men nej. Jag fick sitta och studsa av lust att springa ut och bara spååååra för jag hade helt fel sinnesstämning för att ens hålla på med hundträning överhuvudtaget, än mindre spår. Jag gick och funderade medan jag långpromenerade; och försökte låta bli att skena iväg och ”bara lägga ett litet, litet spår, knappt ett spår ens” så fort jag kom till någorlunda plana, öppna ytor. Jag är sjukt impulsiv och hialös, men min hund är en tänkare (i träning i alla fall  ) och en oplanerad spårträning när man redan har tjorv och inte kan garantera att man hinner lösa någonting eller ens göra hunden glad innan man åker till jobbet? Aldrig en god idé!

 

Nu när jag dämpat mig något inser jag att det såklart hade blivit kaos i hundstackarns hjärna om jag hade spårat på morgonen; istället har jag bokat dejt med Emelie i eftermiddag, så får jag ett par extraögon och ett par stadiga nypor som får ta mig i örat om jag beter mig oönskat! To be continued…

 

Den här lilla gulliga måste man ju vara snäll mot!   

 

Av Liza Hasselquist - 9 mars 2016 13:44

När man själv bloggar blir det ju ofta så att man glider in på andra hundägares bloggar; jag är mest intresserad av att läsa allehanda träningstips eller ”recensioner” av hundprylar, kurser och föreläsningar. Ibland kikar jag på aussiebloggar och nån gång då och då kollar jag in på bloggar som handlar om raser jag nån gång kanske funderat på att äga i framtiden. Oftast är det kompisars bloggar jag läser alltså de som har släktingar till mina hundar och som jag har kommit att lära känna enbart på grund av att vi har samma intresse. 


I flertalet bloggar som jag halkar in på av ren nyfikenhetskänsla à la: WHAT? Hur tänkte de där? kan man läsa att hundägare vill ha med sina hundar i butiker, på fik, på stranden och gärna till och med inne i livsmedelsaffärer. Nu gillar jag hundar en väldigt massa, men hundhår på nyinköpta kläder som inte ens hunnit hem till mig eller hundbaciller bland matvaror jag ska köpa och äta känner jag faktiskt inte för. Inte alls om jag ska vara riktigt ärlig. 


Hundar som inte håller tyst när man är på fik (”Vaddå? Han måste ju LÄRA sig att vara i en sån här miljö, och då måste han ju få ÖVA!”) är ett oskick och jag tänker att om JAG inte vill lyssna på en vrålande hund så vill nog de som sitter där som inte har hund; eller som inte ens gillar djur absolut INTE betala för att få trumhinnorna torterade, medan de själva skriker sig hesa för att fikasällskapet ska höra. 


Jag tycker att det är helt ok att ha med hunden på stan, förutsatt att nån kan hålla den om man vill gå in i en affär och att man anpassar dag efter folkmängd så att hunden slipper bli trängd. Jag tycker att hundar absolut kan följa med och ta en glass eller en fika på en uteservering OM de kan hålla sig lugna och tysta, annars tycker jag kanske att en picknick på en gräsmatta i närheten av människor men ändå på behörigt avstånd är schystare mot både hunden och allmänheten. Jag anser absolut att hundar kan följa med på stranden; om man håller sig lite ”på sin kant”, ser till att hunden inte kissar och bajsar där det ligger folk, att man går undan och badar samt förhindrar hunden att löpa amok bland barn, uppdukad fika på filt och andra hundar. Problemet är att MÅNGA, MÅNGA, MÅNGA hundägare är så förbaskat tjockskalliga och självgoda och på riktigt tycker att deras djur självklart ska få ta plats och göra lite som de vill, och om någon ber dem flytta djuret från fikafilten, plocka upp skiten efter hunden eller montera loss hunden från en fotbollspelande unges hälsena så blir hundägaren ARG, KRÄNKT och har den goda smaken att ställa sig och SKÄLLA UT den som bett om en smula hänsyn.


I somras mötte jag och Mia två tjejer som hade blivit ”anfallna” av ett gäng hundar precis utanför Kalmar slott när de var på en gräsmatta och körde styrketräning. Vi hade våra odjur i midjebälte, då jag vet att det vistas mycket folk och hundar runt Kalmarsundsparken och hundar är förbjudna på badplatsen sommartid. Tjejerna (varav en var hundrädd) kom fram och frågade huruvida den infon de fått från hundägarna stämde, för då de ropat och bett hussar och mattar kalla in sina hundar hade de fått en utskällning utan dess like och därefter blivit tillsagda att på just det stället fick hundar springa som de ville och passade det inte kunde de dra därifrån. Att säga att ”vissa” hundägare är sådana är fel, för just på det stället jag menar har jag vid ett flertal tillfällen sett runt tio olika hundar som springer runt, vind för våg, och ”leker”, olika hundar och ägare olika gånger. Hundarna ”anfaller” andra som promenerar där, andras hundar som går kopplade och jag har hört från många som har hund att de brukade gå där men inte längre då deras hundar plötsligt befunnit sig i en obekväm situation, omringade av de lösa hundarna. Även om det inte hänt någon riktig olycka- ÄN så ser man att en del hundar leker; andra är jäkligt sugna på att springa runt och trycka ner de andra allt medan mattar och hussar står och chittchattar 50 meter bort. 


Jag vill att hundar ska få existera i samhället. Jag vill att väluppfostrade hundar ska få följa med sina mattar och hussar på olika hundlämpliga aktiviteter. Jag tycker absolut att inkallningsbara hundar ska få vara lösa och leka med sina polare. MEN. Det kommer inte att bli enklare att vara hundägare och kunna ha hunden med sig, lös eller på något sätt försöka samexistera med resten av samhället när en del beter sig som idioter och hittar på egna regler, skiter i att visa hänsyn och tar sig friheter som verkligen inte är ok att ta sig. Istället för att gapa om vilka rättigheter man borde ha som hundägare skulle många behöva fundera över vilka skyldigheter man har, borde ha och borde följa. Om hundägare anser att andra hundägare tar för jäkla mycket plats på ett riktigt negativt sätt; borde man inte förstå att kanske är det vi som gör fel; inte hela världen som blivit dum i huvudet?!?

Av Liza Hasselquist - 8 mars 2016 09:25

Det debatteras högt och lågt i sociala medier, alla är helt säkra på sin sak och det sprids ”fakta” som inte har ett uns vetenskaplighet, människor blir osams, kränkta och arga som bara den…

Vad det handlar om? Vad man ger sin hund att äta!


Med alla problem som finns i samhället runtomkring oss så kan man ibland tycka att val av hundmat kanske inte är vårt allra största bekymmer. Det är förmodligen sant, men oavsett vilka andra svårigheter en engagerar sig i så kan en säga att hundmat är ett ämne som berör och upprör. Jag tycker att hundmat är hemskt viktigt. Inte viktigare än att bidra till diverse insamlingar, lämna kläder som ska kastas på återvinningen, försöka hjälpa till att utrota världshungern och cancern på samma gång eller se till att kvinnor världen över kan få växa upp i och leva i ett allt mer jämställt samhälle. I ”hemskt viktigt” ryms de framgångsfaktorer som man kan rada upp för att få en hund som kan utföra hårt arbete samt göra detta med en god återhämtning. 

 

Vad äter då en förhållandevis hårt arbetande Fraggel?


Jag har valt att ge både  färskfoder och torrfoder av den enkla anledningen att jag behöver kunna frakta med mig mat för flera dagar då vi exempelvis åker till vänner eller på läger. Ibland finns inte möjligheten att ta med sig färskfoder, ofta är frys/kylmöjligheterna begränsade när man bor på vandrarhem och då vill jag ändå kunna ge min hund ”hans vanliga mat”.


Till frukost äter han torrfoder; mellan 4-5 dl Oliver’s Active Grain Free, och jag är noggrann med att anpassa givan efter hur hårt vi ska träna och vad som ska tränas under dagen. Jag hade önskat att jag kunnat låtit fodret svälla, för att kunna påverka vätskebalansen, men det äter inte otyget till hund. Jag brukar ändå slå på 1.5 dl vatten precis innan jag ger fodret och det mesta hamnar i magen (och en del på golvet…). På morgonen får Fräck också laxolja för att hjälpa päls, klor och trampdynor att hålla sig fina.  Till lunch äter han ca 1 dl torrfoder i en Kong, mest för att få nåt att pilla med och för att magen inte ska bli tom inför träningen på eftermiddagen. 


Jag gillar färskfoder av den anledningen att det innehåller mer vätska, så att musklerna hålls uppvätskade även ifall hunden jobbar hårt. Färskfodret jag ger är Nordic Spannmålsfritt, då min intention med att använda färskfoder är att få ett så ”rent” foder som möjligt. Det innehåller: Oxkött, Vom, Rå morot, Potatisfibrer, Mineral, Kalk, Vitaminer och Oxblod. Fräck äter ca 300-400g till kvällsmat de dagar han tränat någon form av fysträning, och de dagar han inte äter råa ben får han benmjöl i kvällsmaten. När vi har ”vilodag” får han något mindre mat 250 g kanske. Annars får han som sagt råa ben; jag varierar mellan nackkotor av häst och broskben av nöt då de benen är tillräckligt svårtuggade för att det inte ska vara slukat (i för stora bitar) på fem minuter. Fräck har ett stort tuggbehov, så det blir ben minst 4 dagar i veckan och alltid på kvällen för att han sedan ska få tillräckligt med tid att smälta dem utan fysisk ansträngning. 


Det är svårt med hundfoder, då det fungerar för en individ inte alltid fungerar för en annan. Jag har tidigare gett Standardt som funkade toppen för mina två andra aussies, medan F hade svårt att hålla vikten på det. Jag tror att en delvis ska ge foder som känns bra för en själv, men viktigast är att kolla på hundens muskulatur, päls och bajs för att veta vad just den hunden mår bäst av: det är så himla olika! 

       

Av Liza Hasselquist - 1 mars 2016 09:49

När man, som jag, är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna är det viktigt att minnas varför man tävlar. Jag gillar att tävla för att jag gillar anspänningen och jag gillar att testa ifall vår teamkänsla som jag verkligen känner att vi har smittar över från träning till tävling. Jag kan upplevas hyfsat ”avstängd” för omvärlden innan jag ska tävla; en del tolkar det som nervositet, m en jag skulle vilja säga att jag behöver jobba ganska hårt på att hitta MIN bubbla innan jag sedan plockar ut hunden för att hamna i VÅR gemensamma tävlingsbubbla. De flesta som känner mig vet att jag är ganska fladdrig och snackig vanligtvis; men när det ska tävlas håller jag hårt på att förbereda mig så att jag sen kan vara ett stöd för hunden, fatta rätt beslut ifall nåt går fel under tävlingen och hålla mig kall och fokuserad oavsett.

Tävlingen var en LK2, vår debut, inomhus i Guldhunden. Jag hade inga moment som var direkt dåliga eller dåligt förberedda inför starten, men jag visste att fjärren var lite skör. Mitt fokus var därför att minnas att hjälpa Fräck och bekräfta om det blev nåt strul. Men, vi började såklart med platsliggning. Fräck lottades som nummer 4 (två platsliggningsgrupper) och låg på kanten bredvid aussien Karma som vi har tränat platsen ihop med förr- inga bekymmer där alltså. Han låg som vanligt som en sten, viftade lite med öronen och tuggade ett par gånger (jag tror det är när han ska svälja som det händer?  ) annars platt som en pannkaka och stilla.


Sedan en stunds väntan (F låg i buren) och jag värmde upp honom när sista hunden gick in. Han kändes fin och fokuserad, fast ganska gasad. Jag var toknöjd med vårt FF, inte ett blicksläpp och jättefin attityd och supervinklar. Domaren och jag är lite oense om studsgången i frampartiet, men han hade inte hittat nåt annat att anmärka på och jag tar gärna det om ett högre betyg skulle innebära att jag behöver minska attityden. 

Läggande under gång så; ngt sakta ner (han hamnar snabbt på armbågarna men inte ända ner i backen, vi jobbar på det) och sen avdrag för framdelsskuttandet… Samma problem som det blir ibland- lagd hund ligger och jag fick ge DK på uppsittet!   


Inkallningen vet jag inte riktigt vad som hände med, han kom in och gjorde en dålig ingång på vänstersidan; mer träning på att skilja på ”fot” och ”hit” alltså. Sändanden till rutan fick vi en 10 på, ingen kommentar. När vi sedan ska köra apporteringen tänker jag att jag ska skicka iväg den hyfsat långt; MEN tränar man på 1-kilosapporten vanligtvis så kastar man långt med 450g…JÄTTELÅNGT! Apporten slår alltså i väggen på andra sidan hallen… 

Fräck springer ut jättefint men tror att sandmerkeringarna är apporten och vänder upp mot mig med minen ”Det finns ju ingen jevvla apport kärring” och jag ger ett DK varpå lilla hjärtat springer ännu längre bort, hittar apporten och får med den in…Lite tugg och lite tveksamt gripande (träna mer med andras apporter samt omvänt lockande på gripandet på de lättare apporterna. Hoppet vet jag inte riktigt vad domaren ansåg var fel, vi fick i alla fall avdrag för tempot; men med tanke på att han spekade iväg så att det lät i mattan, satte sig snyggt och snabbt på sittkommandot och hoppade rakt in i front så vet jag inte om jag håller med… Men domaren dömer, och inför fjärren var jag nöjd och harmonisk och lite skrattig! Han är så härlig den där! På nedläggandet på fjärren märkte jag att det här kändes svårt (DK nedlägg) men tänkte att jag skulle se ifall han ändå kunde sätta sig upp, trots strul och VISST satte han sig! Inte som han ska; men han kom upp (och lite fram…) och sedan lade han sig på läggandet MEN långsamt och tvekande och Nä; sitta nåt mer skulle han inte! Så jag lät honom ligga och sa bra för jag kände att han behövde lite pepp och vi avslutade ändå med god känsla!


Jag är så stolt över den här grabben; han är så härlig och glad och vill så gärna göra rätt! Nu satsar vi 100% på IPO och bruks resten av våren; så får vi se ifall vi kör nån lydnadstävling i sommar för att hålla igång tävlandet. Och förresten; 159 poäng blev det, och man kan väl tycka att det var surt att det fattades en ynka poäng MEN de andra 159 är värda 200 poäng för mig!  

   

Av Liza Hasselquist - 16 februari 2016 16:01

Jaha. Så var det ett faktum. Jag är en odugling!


Innan krocken i nov 2013 hade jag inte haft en enda sjukdag sedan jag började jobba 2006. Alltså under tiden jag har heltidsjobbat. Innan hade jag haft en sjukdag på alla lov och extrajobb jag haft sedan jag var 14. Jag minns att jag fick stanna hemma en dag från mitt jobb som lantbrevbärare då jag hade fått kräksjukan. Att jobba som lärare och då oftast ibland de eleverna som av andra lärare upplevts som ”jobbiga” och ”krävande” utan att bli sjuk nog för att stanna hemma (med gott samvete) och utan att bli såpass tokig i skallen att man blev hemskickad är nog en ganska bra bedrift. Eller så har jag varit tokig hela tiden…Tydligen var jag He-Man förr. Det gick över!


Allt sedan krocken har jag kämpat en hel del med ständig värk; från whiplash i nacken vilket strålar ut i axlarna och gör att jag inte kan lyfta armarna högre än 90 graders vinkel ut från kroppen och som leder till en helvetisk migrän med yrsel, synrubbningar och kräkanfall. I ryggen har jag en mängd olika misstänkta diskbråck eller buktande diskar eller olika konstigheter på ryggraden; men inget som kan förklara varför jag stundtals har för ont för att ens få på mig byxor på normalt sätt, utan måste kålmaska mig in i dem liggandes på sängen. Jag har utstrålande smärtor ner i benen och känselbortfall ner till lilltån på höger sida, på vänster är det bättre, marginellt i alla fall. Trots högsta dosen av de läkemedel som jag kan ta (de flesta funkar inte då jag antingen blir sjösjuk bortom rimlighetens gräns eller inte hittar hem efter en vanlig hundpromenad runt kvarteret) så blir det i perioder något bättre. Sedan jag bröt röven har det blivit ”något sämre”. Läkaren misstänker någon form av läckage av vätska ur nån disk, men med en överhängande risk för att jag blir självlysande av alla röntgen-besök så tänker man sig att avvakta med det och se ifall ”det går te sig”. Jag förstår dem. Med alla prover tagna för alla möjliga autoimmuna sjukdomar, läkarbesök i parti och minut, fyra besök för MR, besök på smärtklinik, Multimodal RehabiliteringsTeam, ortopedbesök, skutt och hopp i varmvattenbassäng, akupunktur, tryckbehandling och massage så börjar alternativen minst sagt sina. Min läkare tyckte att det var dags för sjukskrivning, i alla fall halvtid och fram till sommarlovet medan den här envisa odugligen tyckte att 25% fram till sista mars räckte som en smakstart. En jävligt bitter smakstart.

 

Så. Där är vi nu. Att bli ofrivilligt sjukskriven är som en smäll i solarplexus. Jag som alltid orkat att jobba dubbelt, plugga 100% och jobba 100%, plugga, jobba och hålla kurser och träna hund och baka och renovera och pyssla och styra och hjälpa andra när det har behövts… Plötsligt är det jag som behöver en massa och det är verkligen inte en angenäm känsla. Jag vill med detta inlägg inte ha några sympatier eller glada hejarop om att ”Det blir snart bättre”. Det jag vill är att förklara vad som händer, så att ni vet och så att jag slipper att berätta för en och en i taget. Jag är faktiskt vansinnigt trött på att prata om nack-rygg-rövjäveln, så jag kommer inte att göra det nåt mer. Jag är klar med det!

 

När man är 33 år borde man kunna få välja sånt här själv. 

Tydligen inte. 

Av Liza Hasselquist - 15 februari 2016 14:13

Hela helgen har gått åt till hundträning, vilket i och för sig är helt vanligt förekommande i det Hasselquistska hemmet, men just denna helgen såg på förhand ganska tom ut men den höll sig ju inte tom så särskilt länge. 


I fredags var jag ute och tränade uppletande då mörkret inte hunnit smyga sig på, och trots att det blåste och var kyligt var det en fröjd att hinna träna i ljuset en veckodag, trots att jag hade jobbat. Vi körde en korridor på 60X10 m med fokus på att inte byta föremål, trots att föremål nr 2 låg i vind när han hittade ettan. Inte en gång bytte han föremål, och inget speciellt tuggande heller. Fast att man försöker vara seriös så står man och fnissar en del när man tittar på när han jobbar. Han springer omkring och galopperar och skuttar som en dåre, med fladdrande tunga och öron och då är det ju svårt att hålla sig seriös själv. 

Jag vallade av rutan igen och lade till 10 meter på bredden, nu med tre föremål och det gick lika bra det (fast han får kampbelöning efter varje föremål än så länge.) Planen är att utöka till större ruta och hålla kvar motivationen för att rusa ut och in så fort man hittat föremål för att på så sätt undvika att han byter. Skälla på honom eller säga åt honom skulle bara leda till att han skiter i att ens springa ut eller att han helt enkelt inte plockar upp föremål. Han är rätt enkel så sätt; inte öppen för kritik, alls!  


Efter vi hade ”letat klart” så körde vi lite fjärr med fokus på uppsitten (där det tydligen blivit omöjligt att hålla bakbenen stilla igen om han gör skiftena med lite tryck) kryp som faktiskt börjar ta sig med ett bättre tempo (inte vrålkasta sig framåt) och låga, fina förflyttningar och avslutade sedan eftermiddagen med en långpromenad som varade tills vi fick slut på dagsljus.  

Resten av fredagen gick åt till lite fix hemma, då jag behövde flytta saker upp och ner ur förrådet vilket är = snabb och säker död, och kvällen avslutades således med hundmassage och ett avsnitt av Fargo.


Lördagsmorgonen skulle ha varit sovmorgon, i alla fall till 8.00 Det blev det som vanligt inte utan jag och F var ute på promenad redan vid 6.30 Vi vilade sen en halvtimme när vi kommit in vid 8-hugget och runt 10.30 var vi uppe på Öland och mötte upp Emelie, Skype och Enya. Vi började med att lägga spår eftersom jag fått den briljanta idén att prova att starta FH-spår. Då behöver man kunna spåra tre timmar gamla spår, vilket jag egentligen inte tror kommer att vara ett problem MEN man vill ju testa lite. Medan spåren låg till sig snackade vi en del och sedan tränade vi lite lydnad. Jag konstaterade snabbt att signalkontrollen är paj, läggande under gång är kasst och apporten har han börjat springa förbi och sedan gripa på väg tillbaka…Jaha! Men det är ju kul med projekt… Man märker ibland att strul av olika slag kommer sig lite av att vi tränar momentdelarna ganska olika beroende på vilken sport det är och givetvis beroende på att momenten inte är exakt likadana beroende på sport. 

Spåret var ett jäkligt klurigt spår, med många vinklar, serpentiner och apporter. Han spårade fint men glömde markera en pinne och stojade ganska mycket i en vinkel, och ungefär där nånstans tappade jag sugen helt. Jag bestämde mig för att inte köra skyddet, även att jag hade en ganska bra plan, då mitt dåliga humör såklart inte ska drabba hunden; men där ser man vad ETT dåligt pass av hur många som helst kan ställa till det! Jag är helt enkelt för van vid att det nästan alltid går bra på träning så så fort jag får minsta motstånd surar jag ur. DET måste jag jobba på!


På kvällen hade vi middag hemma med svamprisotto, parmesanfylld kyckling och halloumi, och till efterrätt blev det stjärnanispannacotta med passionsfrukt och pistagenötter. Allt var hemskt gott, men jag var så mätt att jag knappt visste vad jag hette efteråt! Fraggeln minglade och försökte krypa upp i knät på besökarna, men herre vilken enkel hund han är att ha när det kommer folk, även såna som är okända!

     

På söndagmorgonen var det sökträning, och dagen till ära ( Alla   :ans) var vi bara 4 st. Jag fick till ett superfint pass med raka skick, fina tomslag och jättefina merkeringar. Det var så skönt att få till en bra träning direkt efter att jag surat, så att man kan fatta hur bortskämd man är med en hund som nästan alltid gör det allra mesta bra, även att man kan uppfatta honom som småkorkad emellanåt då det tydligen är en omöjlighet med framsteg under sådär 2-3 månader med vissa moment… Huvudsaken är att matten inte surar, ger hon fan i det så har vi nästan uteslutande roligt tillsammans på varenda träning! Skitmatte!

Av Liza Hasselquist - 10 februari 2016 14:35

 

Varje gång man köper en hund (oavsett vad man ska ha den till) är det såväl en känslomässig som en ekonomisk investering. Att kolla upp hälsa och mentalitet hos föräldradjuren kan (i kombination med lite tur) göra att du får behålla din hund flera år längre än om du inte hade kollat upp det, så det är viktigt med förarbete! Ibland känner jag att 15.000 för en hund kan vara i mesta laget, men sedan börjar jag fundera över hur mycket pengar som man slänger ut utan att räkna in dem i någon slags budget, utöver basic-grejer som man köper till lilla valpen och som de flesta säkert kollat upp och sparat ihop till innan valpen kommer hem.


När valpen är liten kan det gå åt både billiga och dyra saker, en del hundgrejer tuggas sönder (typ den dyra bädden), men ibland ryker även ett par skor (gärna inte samma par, utan en av varje och ofta de dyraste…) samt kanske hörnet på en fåtölj, en bit av mattan, en del av en list, tapet eller till och med en bit av väggen. Detta kan fortsätta upp i tonåren, och ju äldre hund desto större skada kan de ställa till med på kortare tid…


Jag tänker vidare på pengar för bränsle för att ta sig fram och tillbaka till träningar och tävlingar, och kostnader för kurser, läger och anmälningsavgifter; kanske till och med en bil som man inte hade haft om man inte hade haft hunden. En speciell modell som rymmer den dyra buren behövs säkert också, för man vill ju att hunden ska åka säkert både för sin egen, andra passagerare och inte minst för hundens skull. Sedan kan man behöva hundvakt på dagarna ifall man jobbar heltid, eller bygga hundgård ifall nu hunden ska kunna vara hemma om man inte jobbar i närheten. 


Det tillkommer kostnader för veterinär, både planerade såsom vaccinationer hela livet men tyvärr även oplanerade då olyckor händer ibland; och sällan när det är lämpligt. HD/ED-röntgen, patellaundersökning, ögonlysning, DNA-tester och så vidare kan tillkomma beroende på vilken ras man har valt.  Numer finns det även mängder av varianter av rehab efter skador, och förebyggande massage, vattentrask, laser och vibbplatta som man som medveten hundförare gärna använder innan katastrofen är ett faktum. 


Ska man träna olika sporter behöver man utrustning till detta vilket är dyrt; dessutom kostar täcken, halsband och leksaker en försvarlig summa pengar då man ofta köper mer än vad man egentligen måste ha och behöver saker gör man ofta, i alla fall om man är ett ekonomiskt vansinne som vissa människor faktiskt är! 


De flesta vill ge hunden ett bra foder, och ibland behövs olika tillskott; ofta är både foder och tillskott väl i prisklass med ”vanlig” människomat. Om man vill slippa borsta tänderna i tid och otid så är det bra att ge ben, vilket kan gå lös på en försvarlig slant om man har en hund som gillar att tugga. Och tugga. Och tugga. Där finns en miljard olika sorters tugg: horn av olika slag, fyllda ben, inlindade ben, knutben, tuggringar, färska ben från olika djur osv. 


Träningsgodis kan man köpa en uppsjö av sorter likaså; eller kanske belöna med korv, köttbullar eller laga till eget. Hur eller hur; tränar man fem-sex-sju dagar i veckan så blir det så småningom en försvarlig summa lagd på varmkorv även att det kanske inte är allra dyraste livsmedlet i inköp. 


I slutänden tror jag tyvärr att 15.000 är en väldigt liten och blygsam summa jämfört med alla tusentals kronor som man sedan kastar ut på hunden månad för månad, år efter år och det ens utan att fundera över det…eller så funderar vi över det lite snabbt och släpper det lika snabbt eftersom alla säkert förstår att man har slängt ut en halv förmögenhet, och det på varje hund man ägt. För mig är det helt klart värt det, för hunderiet är det roligaste jag vet och min hund är min absolut bästa kompis och helt klart värd alla pengar, men det gäller att inte stirra sig blind på inköpssumman och tro att det är den största posten av kostnader under hundens liv. Hur mycket får din hund kosta?

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards