Fraggelbloggen

Senaste inläggen

Av Liza Hasselquist - 22 december 2015 14:58

När man håller kurs på BK har man förmånen att möta många olika ekipage, med många olika förutsättningar som tränar mot olika mål; men ett generellt önskemål oavsett nivå är att hunden behöver lära sig att hålla fokus och inte störas av annat.  Man efterlyser den där ”bubblan” som man vill försätta sig och hunden i lagom till tävling…men man hamnar liksom aldrig där och upplever att hunden trots träning, aldrig riktigt är ”med” på riktigt. 


I det läget kan man störningsträna hunden exakt hur mycket som helst utan att få de resultat man vill ha och slutsatsen blir då att man har en hund som har oerhört lätt att störas av omgivningen.Det kan vara en del av problemet, men det absolut största problemet är att hundar som störs av omgivningen många gånger har ägare som gör precis detsamma. Jag vet; för jag har varit PRECIS en sån hundägare som förutom att hålla ordning på hunden och mig själv på plan dessutom försökte mig på att höra varenda ljud som sades i publiken, hålla kontroll på alla skällande hundar som vistades runtomkring och ryckte till hejdlöst av minsta lilla oväntat ljud. Den som behövde störningstränas (förutom hunden som till en början var hejdlöst utåtagerande) var mestadels jag själv! 


Hur gör man då för att träna sig själv till att stänga allt brus ute? 


Man måste vara lite mer kreativ än när det gäller att träna hunden, eftersom vi tyvärr är bättre på att förbereda oss på ”att nu kommer någon att försöka störa mig”, men jag började steg 1 med Trashtalk. Övningen går ut på att jag ska kunna gå fritt följ enligt en tävlingsledares kommandon medan ett par kompisar står vid sidan och snackar skit om mig. Om man klarar det börjar ”trashtalkarna”haka på mig och kan således vara både bakom, framför och i vägen för mig medan min enda uppgift är att hålla fokus på tävlingsledarens kommandon. Och hörrni; det ser sjukt roligt ut på håll MEN det är okej att springa omkring på plan utan hund med ett gäng idioter som snackar skit, kastar saker och krälar på backen runt omkring er; hundmänniskor är faktiskt VÄLDIGT toleranta mot konstigheter!

    

När jag klarade detta lade jag på nästa svårighet- ta med hunden och gör precis samma sak! Här gäller det att vara ärlig mot sig själv; klarar du inte av att göra detta med hund så ska du backa i träningen! Hunden ska ALLTID få en positiv erfarenhet av att koncentrera sig och fortsätta jobba trots störning, annars kommer den till sist bojkotta sin kassa husse/matte totalt… Klarar man ”trashtalkarna” med hund kan man lägga på kast av leksaker, hundar som springer runt, hoppar, skäller, människor som kryper på marken och så vidare. Be dina kompisar ta till det som krävs för att försöka störa dig, och hunden blir ju automatiskt störningstränad under tiden: WIN-WIN!


Det jag upplevde som jättesvårt var när mina kompisar ropade mitt namn ”mitt i” när jag höll på med något moment och jag INTE hade nämnt nåt om störning ens den träningen. Då kunde jag bli nästintill förbannad- för VAD kunde vara så viktigt att de gapade trots att jag var upptagen?!?!


I kombination med övningar vi kunde ha som uppvärmningsrutin (som var enkla för både mig och hunden) hjälpte detta mig väldigt mycket med att slappna av trots störningar och ge mig möjlighet att orka fokusera på det som faktiskt är viktigt. För att tycka att det är roligt att träna framför andra och sen kunna tävla utan att behöva oroa sig för att hunden ska sticka som en avlöning så krävs att både du och hunden är åtminstone 99% fokuserade på rätt saker. En lagom dos nervositet är bara nyttigt för prestationen: och lite fjärilar i magen har ju ingen dött av?

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 15 december 2015 09:01

Utan att försöka platta till människor totalt känner jag att det är dags att lyfta ämnet med att problem som inträffar vid hundmöten ofta tillskrivs ägaren till den hunden som faktiskt sköter sig vid mötet. Häromdagen fick vi ett hundmöte på en plan, där möjligheten fanns att passera gott och väl 25 meter från varandra. Jag möter en hund i flexikoppel med matte på släp, där jag redan innan ser hur matten spejar och spanar och jag förstår att hon är lite obekväm med att hundarna ska behöva ”mötas”. Jag går därför ut så långt jag kan åt ena hållet för att hennes hund ska få den plats den behöver; MEN döm om min förvåning när damen sneddar över planen i riktning mot oss för att sedan ropa: URSÄKTA, ÄR DIN HUND KOPPLAD? Jag sätter Fräck ner och då ropar damen: KOPPLA HUNDEN! Hennes hund har nu sett oss och springer genast ut på 8 meter och befinner sig plötsligt ca 5 meter ifrån oss medan den hoppar och gnäller samtidigt som damen är totalt oförmögen att hala in sin hund. Jag frågar damen om hon tycker att det ser ut som att min hund behöver vara kopplad, och hon svarar surt att  jo, det tycker hon verkligen för hennes hund gillar inte andra hundar och särskilt inte de som är okopplade. Vid det här laget känner jag mig helt oprovocerat påhoppad och svaret blir kanske väl irriterat; Vad trist att din hund inte gillar andra hundar, min gillar alla hundar förutom de som har gapande, korkade mattar och flexikoppel…


Jag slänger på kopplet och går bara därifrån men damen passar på att slänga några väl valda ord (som jag inte hör pga att hennes hund nu skäller) mot min rygg men jag tror att det på ett ungefär gick ut på allehanda hot vad som skulle hända med mig och Fräck om jag inte skulle se till att hålla min hund kopplad hädanefter. Trevligt tänker jag!


Om man nu har en hund som har svårt för hundmöten tycker jag att man kan be om och förvänta sig att andra inte ska släppa fram sin hund (inte med flit i alla fall), men den respekten tycker jag att alla som har hund ska kunna vänta sig. Jag anser också att båda förare har ansvar för att hålla sina hundar på kanten av gångvägen vid ett möte, allt för att ge hundarna tillräckligt med plats. Jag tycker dock inte att man kan vänta sig eller kräva att andra människor ska gå omvägar, byta håll, inte passera utanför staketet på ”fel” sida vägen eller ha andra, för mig, helt orimliga krav på vad man ska göra för att ge sin egen hund en god upplevelse av hundmötet. Jag är INTE medansvarig för att lösa dina problem! Detsamma gäller hundrädda människor; jag kan gärna koppla min hund ifall du signalerar att du är rädd (och jag tar för vana att alltid göra det när det är trångt och svårt att passera) men jag vägrar gå över på andra sidan vägen, byta håll eller undvika ditt kvarter för att DU är rädd!


I mitt fall med tanten och hunden kan jag ta att någon ber mig koppla hunden, oavsett att mötet kunde avlöpt utan någon större dramatik på grund av att avståndet var gigantiskt, och så länge man är trevlig brukar jag göra precis det och bara fortsätta gå.

Jag kan absolut inte acceptera att min hund som beter sig ska kopplas och helst försvinna från jordens yta för att damens hund har problem, samtidigt som hennes hund tydligen får vistas 8 meter ifrån sin förare och bete sig hyfsat provocerande och ganska otrevligt. Jag kan heller inte acceptera att människor tar sig rätten att hota andra, baserat på sina egna åsikter. Ja, det är koppeltvång i Kalmar kommun. Om det innebar att kopplade hundar aldrig någonsin tog sig fram till och skadade/skrämde vilt, andra hundar eller människor skulle jag förstå regeln. Nu är det så att jag blivit ofrivilligt påhälsad av 1. Stark, glad hund i flexikoppel. 2. Stark, arg  hund i vanligt koppel som slet sig. 3. Liten, vansinnig hund i flexikoppel. 4. Liten glad hund som rymt ur halsbandet, förutom en valp och en arg liten hund som gick lös och rymde från husse/matte. Jag ser att koppeltvånget absolut gör noll nytta, dels då olyckor faktiskt kan ske (koppel KAN gå av, hundar KAN rymma ur halsband och man KAN tappa kopplet) och de människor som faktiskt borde ha hunden under kontroll sällan eller aldrig har det. Jag hoppas istället på tanken att människor kan ta ett större egenansvar så att deras hundar förhindras att störa vilt, människor och andra hundar för att vi hundägare anser att det faktiskt borde vara så, inte på grund av någon lag som säger det. 

   

Fräck och hans bästa kooompisar   

ANNONS
Av Liza Hasselquist - 10 december 2015 09:13

 

Fräck!   Mitt stora, lilla hjärta!

Fräck är inte speciellt van vid barn; om man inte räknar de veckor hos Tina då han fick umgås med hennes barnbarn Theo och Alva. Ändå är han superförsiktig med min lilla guddotter, blir upprörd när hon gråter och vill gärna bara stå nära och nosa på henne. Ingen osäkerhet och heller ingen bufflighet som jag ser när han leker med sina polare (och då går det vilt till!) utan bara lugn och trygg trots att han är såpass ovan.


På morgonen är han alltid pigg och glad, för det mesta är det underhållande som tusan att titta på all lycka som liksom bara spritter i honom bara för att dagen ÄNTLIGEN har börjat. Ibland kan man bli tokig, för trots att jag är morgonpigg är det inte 100% underhållande att få en Jollyboll uppmosad i ansiktet under vilt kampmorr klockan 05.00

Så fort man kommer ut på promend så springer han så snällt på kanten av cykelbanan och försöker aldrig jaga kaniner, rådjur eller cyklister (trots att ha ibland är väldigt nyfiken) och söker med jämna mellanrum upp mig bara för att checka av att allt är okej. Ropar man så kommer han som ett skott, och blir superlycklig av att få beröm eller en klapp.


När matten hittar på trix eller allehanda märkligheter ställer han upp direkt och är alltid beredd på att jobba oavsett vad man ger honom för nåt att jobba med. Han är fantastiskt duktig på att gå från vild kamp rakt ner i passivitet och ligga plats, trots hundar som piper eller ålar bredvid. I tisdags tränade vi först en timme med Angie, Elin, Cash och Bounce på Guldhunden för att sedan stanna ytterligare två timmar på klubbkväll med Kalmar BK. Vi började direkt med plats, och F låg som en staty med huvudet fint i backen. Så fort vi kom av plan så lägger han sig och man kan utan problem hämta fika och lita på att han ligger kvar. Han kan minsann vara nyfiken på andra hundar och människor, men slutar direkt om man ber honom. Visst har vi tränat mycket på att kunna ligga lugnt vid sidan av planen, men mycket har han bara haft med sig sedan han var liten. I tisdags hade vi störning av två barn på plan, och de lekte, stojade och sparkade boll men inte en tendens till att engagera sig i deras lek trots att matten klumpig nog slängde pipbollen nästintill i skallen på kidsen.

 

"När man tränar platsliggning ska man vara platt, det hör man ju på namnet"


Han kan såklart, på unghanars vis, glömma bort regler, provtigga vid bordet eller få för sig att tikfläckar plötsligt är viktigare än mattes inkallning men det är väldigt ovanligt att en hund som är 2.5 är så himla "redig" den större delen av tiden. Min fräcka Fräck är bara fantastisk, och det är verkligen svårt att tänka tanken att "det är bara en hund" då han för mig betyder så otroligt mycket mer än så!


Av Liza Hasselquist - 3 december 2015 10:49

Man går upp i svartaste natten, vilket jag faktiskt kan acceptera på grund av att det är självvalt. Jag gillar att vara ute och traska när chansen att man möter någon är väldigt liten, och trafiken knappt ens har dragit igång. Vi tränar ett pass på morgonen också, vilket känns ganska effektivt och bra när man ska försöka utveckla nya moment. Det krävs en hel del nötande med den här hunden alltså!

Just nu är vi inne i en ganska lugn träningsperiod; där jag försöker att köra ett sökpass, ett spår, ett uppletande och så ett par lydnadspass/vecka. Vi vilar ju från skyddsträning men min förhoppning är att vi kan komma igång och köra så att vi får debutera i IPOt under våren!

 

Fräck och hans lekkompis!


Jag blir ganska uttråkad av såna här "slapparperioder" faktiskt, men Fräcks fysio har sagt att vi ska vila och då ska vi banne mig göra det också! Egentligen skulle jag behöva en hund till att träna; men det är fel tillfälle, Fräck är för ung och jag vet inte 100% ens vad jag ska ha för nåt! Som tur är går det ju att ut och vandra nån timme/kväll i draglinan i alla fall, och efter det får Fräck massage och jag får en kopp te och så läsa bok en stund... Men jag längtar till det här:

     

Och så avslutar jag med ett par naturbarnsbilder!

   

Av Liza Hasselquist - 2 december 2015 10:27

Då kylan, mörkret och ösregnet sveper in över Sverige så får jag ofta lust att blogga igen; säkert för att det är betydligt större chans för att jag tränar färdigt hunden och åker hem istället för att tillbringa fler timmar utomhus än nödvändigt.

I år har jag dock laddat upp med "vintriga" tillbehör för att vilja stanna ute mer; det har blivit två nya skaljackor, en underställsoverall, en mellanlagersjacka/tröja i Primaloft och ullsockor till förbannelse. Jag är tyvärr en person som AVSKYR bylsiga vinterjackor och särskilt mycket då jag tränar hund och vill vara rörlig och lagom varm och absolut inte bli svettig och blötkall. Jag tror att jag är redo!

 

Skaljacka 1: Helt vatten/vindtät Klättermusen W's Ask Jacket. Grymt bra huva för storm dessutom!

 

Skaljacka 2: Houdini W's Fusion Jacket (fast jag köpte en svart) Strechpaneler som ventilerar bra under armar och på ryggen; men vattentät på övriga delar. Längre och rymligare modell med tyg som inte är prassligt alls, om man nu behöver ut och praktisera sina ninjaskills!

 

Mellanlager: Houdini C9 Jacket i Primaloft. Fantastiskt varm jacka/mellanlager som släpper ut svetten så man slipper vara blötvkall inpå kroppen! Tydligen gillar bara herrar grönt; så jag köpte den här modellen vvilket funkar fint på mig som är lång!

 

Min underställsoverall!  Houdini Alpha Crew Scrap Me Up! Helt underbar och varm som tusan! Det är dragkedjor bak så att man slipper frysa ihjäl ifall man inte lyckas att undvika toalettbesök när man har alla lager kläder på sig. Dragkedjorna skaver inte (vilket jag oroade mig för) och den är förstärkt på knäna så att de inte blir kalla! Jag köpte herrmodell, då demmodellen kom i laxrosa och min kropp inte gör sig till sin fördel i just den färgen...


Lite tips för er som är kalla alltså!

Av Liza Hasselquist - 19 maj 2015 13:45

Under flera år har jag längtat till jag har en frisk och färdig hund att bara komma ut på tävlingsbanorna med. Så plötsligt står vi där, jag och Fraggeln, på väg ut på vår allra första (men absolut inte sista!) tävling som ett team!


Maj blev lite hektiskt träningsmässigt, då jag helt oplanerat spontananmält till en lydnadsklass 1-tävling för att jag ville få komma ut och testköra innan det var dags för BH-provet. För dem som är förtrogna med IPO-lydnad vs lydnadslydnad så står det antagligen ganska klart att bedömningen och vilket utförande som ger bra poäng skiljer sig markant mellan de två grenarna…Två veckor innan det var dags att debutera kom jag dessutom på att jag inte hade två av momenten i LK1; så bara att nöta, nöta och nöta apportering och ställande. Jag  var lite nervös när vi kom ut på planen, men det släppte så fort kommenderingen började, jag har tur att nervositeten liksom inte får plats i huvudet samtidigt som man förväntats sköta gående, kommendering av hunden och att lyssna på tävlingsledaren.


Sammantaget kan man säga att Fräck skötte sig med den äran, och en lugn och fin plats var liksom bara grädde på moset. Vi fick ihop 165 poäng och ett förstapris och vann en vas för vår 2:a-plats på prispallen. 


Helgen efter var det så dags för BH-prov. I förberedande syfte hade jag kikat på åtskilliga YouTube-klipp som mer stjälpte än hjälpte mig med att få koll på vad som egentligen skulle göras och i vilken ordning. Förutseende som jag är började jag läsa på lydnadsprogrammet en hel vecka i förväg, frågade om hjälp, kollade klipp och läste igen bara för att varje gång tolka om programmet både hit och dit. 


Hur eller hur samlades vi på Karlskrona brukshundklubb kl 10.30 lördag den 16/5. Vi var 4 ekipage, och Fräck var fluffigast och prickigast av alla! Det visade sig att IPO-ekipagen som spårat blivit försenade, så planerad start 12.15 blev raskt  runt 13-hugget. Id-kontroll, platsliggning och sedan lydnadsprogrammet med den förhatliga gruppen (där risken finns för att F bestämmer sig för att hoppa ner någon av gruppmedlemmarna) och plötsligt kom jag ihåg antal steg, skiften, svängar, ”tack gruppen” OCH att titta på domaren lite nu och då när det kändes lämpligt! Och ja, Fräck försökte minsann göra en blixtattack på en i gruppen men såklart bara då det fysiska kopplet var på; slutsatsen blir alltså att det mentala kopplet är 100 ggr bättre, och så kommer vi att låtsas att koppelmoment inte finns!     

 

Om jag skötte mig bra så är det ingenting mot vad lilla F gjorde; Han låg plats i 8 min utan att ens vifta med öronen och han gick, gick och gick med nästan 100%-ig kontakt och en härlig attityd genom hela programmet. Visst, vinklarna måste vi jobba bort att det är ok att vara smart-lat i, men annars tycker jag att det bara var småsaker.


Så till miljöprovet där de fyra hundarna (som alla godkändes på lydnadsdelen) blev utsatta för mängder av mer störning än vad provledaren ens hade planerat för; Vi mötte sammanlagt 4 hundar som inte var med i provet, vi hade halvnakna figuranter som bytte om bakom en minibuss, e pågående rallytävling, en kissande rallyförare, en löpare, en cyklist och en herrans massa bilar som skulle klämma sig förbi på alla möjliga och möjliga ställen. F var lugn som en filbunke; men sen så har han ju särdeles god balans i nervpaketet den där lilla fluffiga! Jag är sammantaget ytterst nöjd med min lilla prins, som bevisat att nervösa mattar inte bekommer honom det minsta och jobbar på så fint och med massor av attityd trots att det blir mycket på en gång. Att han sedan kan sätta sig och bara chilla bland andra hundar, massor av folk och lekande barn gör mig ypperligt imponerad. Helt klart en supersocial, balanserad aussie med en massa tryck och jävlaranamma i, redan vid knappt två års ålder. Bästa, bästa lilla hundvalpen!

 


Här kan man se miljöprovet och höra domarens kommentarer om lydnadsdelen:

https://www.youtube.com/watch?v=c1FKx4MkdE4&feature=youtu.be

 

Nu längtar vi främst till IPO-läger v 27 i Sollefteå, men hela sommaren kommer att bli full av roliga och hundiga aktiviteter!

 

Matte, fokuserad hund och handväska  

 


Av Liza Hasselquist - 20 april 2015 13:50

Träningsmetoder diskuteras ofta både högt och lågt, och man kan vara ense om att vara oense om det allra mesta. Det jag aldrig kan vara ense med någon om är att det skulle vara okej att träna sin hund på ett sätt där man medvetet har lagt upp träningen för att utsätta sin hund för obehag. 


Nu är det ju så att jag tränar hund själv. Jag är också instruktör, där jag möter allt från nyblivna valpköpare med första hunden till inbitna bruksrävar som går kurs för att de vill ”ha ett nytänk” inom sin lydnadsträning. Jag är figurant vid mentaltest, och jobbar minst 5 gånger/år på olika mentaltester. Jag har gått utbildningar till instruktör och mentaltestfigurant genom SBK. Jag har gått olika kurser för tränare med väldigt skild utbildningsbakgrund och metodpraxis för mitt eget höga nöjes skull. Jag har tävlat och tränat flertalet av de grenar som ingår i utbudet för officiell tävlan i Sverige. Jag har även läst hundkurser samt etologikurser på universitetsnivå för att bättre kunna förstå djur och deras behov och beteenden. Jag påstår inte att jag är nån expert, långt därifrån; MEN jag har förståelse för att levande varelser (inom samma art) är olika och att de därför kräver att behandlas olika. 


Brukshundklubben startades 1940 i sin nuvarande form, medan klubbens anor går att härleda till första världskrigets slut (1918). Alltså har klubben tagit ansvar för utbildning av hundar (i lägre grad) och hundförare (i högre grad) under minst 75 år. Att detta sker och har skett ideellt (mig veterligen) under såpass många år tycker jag är beundransvärt, och det är lite därför det skär så i mitt hjärta när människor säger att de inte kan gå på kurs på brukshundklubben för att där slår man/koppelrycker man/alfarullar man minsann hundarna? Under alla år som jag varit medlem och aktiv i olika brukshundklubbar har jag vid ETT tillfälle sagt ifrån när någon använde för mig otillåtna metoder för att korrigera sin hund, och detta var under en tävling när hunden inte betedde sig som det förväntades göra… Jag har gått kurs för många instruktörer, och inte en enda gång har jag hört någon förespråka att man ska vara hårdhänt och grym mot sin hund? Jag har däremot fått uppfattningen från många medlemmar på BK att de ibland känner att det är fel att ta tag i sin hund, att ryta till, eller att hålla fast hunden när den gör något otillåtet (nu menar jag inte tittar åt fel håll, utan snarare drar på kaninerna som ett exempel) och att man då tar för givet att den personen är ond mot sin hund alldeles i onödan.


Jag tycker att det är oerhört viktigt att ta den diskussionen om man känner att det behövs. Ser du någon som behandlar sin hund oschysst ( i dina ögon) så fråga vad/hur de tänker? Varför de gör som de gör, och vad de egentligen gör mot hunden? Oftast tror jag att det finns en god förklaring, och att det på håll kan se värre ut/låta värre än vad det faktiskt är. 

När man sedan, i samma andetag som man säger att BK är hundplågande idioter, kan nämna att man gillar Caesar Millan, att han är en OTROLIG flockledare, att han HAR sån energi och att han minsann kan fixa vilken hund som helst, oavsett hur många knepiga bekymmer hunden har i bagaget, blir jag livrädd. Om man inte kan se att det Caesar gör för att ”rehabilitera” hundar är långt värre än vad som görs på de allra flesta brukshundklubbar, då har man ett stort bekymmer. 


Jag uppfattar Caesar Millan som en man med mycket pondus. Jag skulle förmodligen uppfatta honom som pushig och jäkligt störig om han utsatte mig för det han kallar ”tryck” och ”energi”. Jag ser det som att han har en stark närvaro, vilken både djur och människor känner av och viker undan för. Att han hamnar i konflikt med många hundar är inte alls konstigt, då hans sätt är väldigt inkräktande på deras privata space. Själv skulle jag förmodligen slå karln på käften ifall han närmade sig mig på samma sätt.


Att ha ett förhållningssätt till sina djur där man avser att använda detta som kontroll är kontroversiellt, och jag har sett många diskussioner om shadow-filosofin, som lite går ut på att människan är ledaren och hunden ska lära sig att följa och inte ta egna initiativ. Man börjar där med att totalignorera hunden under varierande lång tid, tills hunden slutar upp att göra saker tills jag säger åt den vad jag vill ska bli gjort. Det är väldigt plågsamt för ett flockdjur att bli ignorerat.  Caesar jobbar mycket med att släcka beteenden med hjälp av en metod som han kallar ”facing your fears” (kallas annars för ”flooding”). Flooding innebär att man tar hunden till det som skrämmer den allra mest i hela livet, och så utsätter man den för det tills den inte orkar försöka fly något mer samtidigt som man korrigerar den för att den får panik och försöker ta sig lös. Just flooding är det många forskare och etologer som avråder starkt ifrån, eller endast som absolut sista lösning på ett problem och då med en hund vars nervpaket klarar detta. För mig är det att jämställa med tortyr, och eventuellt en absolut sista utväg ifall alternativet är avlivning. 


Användandet av strypsnaror är, vad man kan se i programmet, inte gjort för något annat syfte än att orsaka smärta och att hunden till sist får panik över att inte kunna andas. När de sedan ”ger upp” att kämpa emot ses det som något bra? Jag kan förstå behovet av att hålla en farlig hund ifrån sig för att undvika att bli biten, men det måste ju gå att göra detta på betydligt fredligare sätt än att provocera hunden att gå till attack och sedan strypa den?

För mig har det någonstans där det har gått över styr. Jag ser det som en förmån att kunna äga djur, och självklart vill jag ta hand om dem på allra bästa sätt. Jag vill också fostra dem på ett sätt som jag kan stå för och som samtidigt är förenligt med de lagar för djurhantering som gäller i Sverige. Det måste kunna finnas ett mellanläge mellan människor som har hunden som sitt barn eller de som köper dem ENBART för att kunna använda dem för att skaffa meriter; och jag gissar att oavsett inrikting så bryr sig de allra flesta djurägare väldigt mycket om sina djurs väl och ve. 


Det är klart att det finns idioter. Det är klart att det finns de som använder hot, onödigt våld och taskiga träningsmetoder för att få resultat av sin träning. De finns i samhället, de finns säkert som ögat i ditt kvarter och de finns såklart på brukshundklubben. ”Dåliga” instruktörer finns inom SBK likväl som överallt annars inom kursverksamhet, och det gäller självklart att vara kritisk som hundägare, säga ifrån ifall något känns fel eller be om andra lösningar ifall något tips du får inte fungerar. Men att säga att brukshundklubben är kass och kör med gamla, hårda metoder (vad nu det är?) samtidigt som man hyllar Millan, då känner i alla fall jag att man silar mygg och sväljer elefanter, och det vinner ingen på, inte ens du själv!

Av Liza Hasselquist - 15 april 2015 13:41

Ett par gånger under våren har jag utsatt min hund för svårare prövningar än vad jag trott att han har varit mogen för. Jag är liksom inte en naturlig "går det så går det"-människa, utan vill gärna ha bevis vid ett antal tillfällen att vi är på rätt väg innan jag ens kan prova att höja svårighetsnivån. Hur eller hur så bestämde jag mig för att låta Fräck gå på helt dolda figgar (hitta-övningar), ropa in istället för att möta upp och låta honom gå på flying direkt utan stopp. Det fantastiska var att min rigida plan hade sett detta som helt möjligt framåt juni, medan det i verkligheten har gått bra TVÅ sökträningar i rad. Hunden har inte blivit ledsen heller, för det har helt enkelt inte blivit fel. Alltså, stelbenta planer och nödlösningar i all ära, men ibland är det bara dags att släppa sargen och komma in i matchen!


) av 10 träningspass funkar toppen just nu, ibland får vi tillfälliga bakslag såklart, men redan till passet efter brukar den goda känslan återigen ha infunnit sig. Jag tror att jag har blivit lugnare och mindre obekväm med mitt liv, och att det faktiskt har gjort sitt till med humöret och viljan att bara prova lite då och då. Även att de få skitpassen känns JÄTTETUNGA så har jag ändå gott hopp om att nästa pass blir mycket bättre, och det är väl det som räknas i det långa loppet!?!


Under våren börjar det bli dags för oss att äntra tävlingsbanorna, och DET känns väldigt nervöst; dels för att det var länge sedan jag tävlade, och dels för att F är ny och grön. Men känner jag Fraggeln rätt så är det inga konstigheter, och så gör vi vårt bästa hur eller hur!

       


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se