I samma veva som solen dyker upp på våren, dyker det också upp en mängd hundar jag inte har sett förut. I och med att jag flyttade in i nya lägenheten i december så är det ju bara under vinterhalvåret vi rört oss i våra nya kvarter, och jag har förvånats lite över hur pass få hundar jag har mött, då promenadstigarna i närområdet är helt underbara för (hund)folk. Särskilt i solljus och varmare temperaturer verkar hundarna liksom myllra fram i skogen där vi tidigare kunnat passera ensamma och i lugn och ro. Inte för det att hundar stör varken mig eller F (sålänge de håller sig till sina mattar/hussar) men jag undrar var de har varit hela vintern? 

Att man tränar och motionerar mindre vintertid pga stora mängder snö är helt förståeligt. Tar man sig inte fram på skogsstigarna så är det klart att man inte går där i någon större utsträckning, utan skottade cykelvägar kanske får tjänstgöra som promenadvägar. Trots det kan jag inte påminna mig om att jag har mött mer än kanske en tredjedel av de hundar jag nu ser. I år har vi inte haft någon vidare snömängd alls, vilket har gjort att i alla fall jag har kunnat motionera min hund precis som vanligt (förutom cykel då, DET hade ju varit att leka med elden…)

Så nu undrar jag bara; vart har hundarna rastats under vintern? Eller (hemska tanke) rastas inte hundarna över vintern? Alla hundar behöver motion, det är inget man kommer ifrån oavsett om man köper en sällskapshund. Jag hör många som resonerar så; jag köper en shi tzu/cavalier/mops och så slipper jag långa promenader och mängder av träning. Jag anser att det är helt felaktigt, då hunden som biologisk varelse kräver att få röra på sig, även ifall man har en sällskapsras som gillar att ligga på soffan. Jag kan förstå att vissa raser har svårt att vara ute på vintern på grund av avsaknad av päls. Jag har också ägt sådana hundar (dvärgpinscher) som hade stora problem med köldkramp, MEN det inträffade när det var över 10- kallt ute. Jag byltade på mina täcken och så länge man höll sig i rörelse och snödjupet inte var något vidare så fungerade det lika bra som med vilken hund som helst. Visst, jag kanske undvek 3-timmarspromenader när det var 15-, men all annan tid var vi ute ett par timmar/dag, oavsett om hunden ville det eller inte. Det var halvkul att behöva släpa en skrikande dvärgpinscher runt ett halvt kvarter innan han gav upp och följde med frivilligt, men jag har lärt mig att regn inte gör ont och att man inte dör av det (om man inte är en snögubbe) så på med regntäcke, regnkläder och ut och traska!

Nu gör istället en del människor så att de ger hunden ett foder med mindre energi i, så att de ska undvika fetma och följdsjukdomar på så sätt. Metabolismen är givetvis (precis som på oss människor) olika från hund till hund, men rent krasst vågar jag påstå att MINST hälften av alla hundar som äter lågenergifoder skulle kunna äta vilket foder som helst om deras ägare motionerade dem mer, oavsett väderlek. Jag tror också att vi skulle se betydligt fler hundar som var nöjda med livet ifall gemene man motionerade och aktiverade sina hundar mer, med rätt typ av aktivering. Leta upp sin mat på gräsmattan, stoppa in maten i en aktiveringsboll, spåra, köra uppletande av folk och grejer istället för att aktivering alltid består av kasta boll eller rejsa med en ”hundkompis” medan ägarna står och kedjeröker och dricker kaffe. 

Överlag känner jag att människor ofta försöker förringa hundens behov; man vill gärna få bekräftat att det krävs vilodagar hit och dit, att man inte MÅSTE aktivera sin hund varje dag, att de inte MÅSTE ha långpromenader, att hunden ska ”bara få vara hund” och så vidare. Tyvärr tänker jag att detta gör att människor underskattar hundars behov, hellre lite för mycket aktivitet/motion än mycket för lite tänker jag. Vi har inga planerade vilodagar alls, utan de brukar tyvärr infalla då och då när jobb, möten och andra viktiga aktiviteter inkräktar på fritiden. Oavsett ofrivillig vilodag eller ej så går vi åtminstone en längre promenad, oftast två på en dag. Vi kör ofta två discipliner på  en dag när vi tränar. Vi kör ganska ofta fys-pass och träningspass samma dag. Jag har ”tränat” min hund relativt målmedvetet och anpassat efter ålder och mognad sedan har var 10 veckor. Han är inte stressad, har inte svårt att varva ner, orkar massor och ger aldrig upp trots att det blir svårt. Jag tänker att man kommer långt med sunt förnuft, läsförmåga (så att man kan kolla litteratur för tips) en del pengar (diesel och anmälningsavgifter) och en inneboende vilja att vara aktiv med sin hund, oavsett ras.

Skyddsträning för Fraggeln  

Att hundträning för mig varit och är ett beroende i mestadels positiv bemärkelse har jag varit medveten om under många år. Sedan olyckan märker jag än mer vad som VERKLIGEN är viktigt, var jag kan tanka energi och vad jag inte kan prioritera bort, oavsett vad livet runt omkring kräver.

När jag är trött och har ont orkar jag inte umgås med folk, för jag orkar inte lyssna. Ibland märker jag det till och med när jag pratar i telefon, jag hör knappt vad personen i andra änden säger. När jag är så trött och egentligen bara vill sova, men det kryper i ryggen och jag inte kan komma till ro så är det hundträning eller promenader som är den enda egentliga verktyget för att kunna slappna av. 

När man har ständig värk är det viktigt att försöka fokusera på annat för att inte låta smärtan ta över för mycket av livet. Det är såklart jäkligt enkelt att säga, och jäkligt svårt att genomföra. Jag märker dock att mina positiva känslor kring hund och hundträning hjälper mig väldigt mycket att fokusera på annat. Att göra träningsplaner, kolla tävlingar, planera läger osv gör att man för en stund lyckas bryta känslan av elände och istället se lite mer positivt på saker och ting. Nu låter det kanske som att jag egentligen har en depression och skulle behöva annan hjälp; men så är inte fallet. Min mentala hälsa är nog så bra/dålig som den alltid har varit, även om det hade varit bättre att kunna förklara varför jag är trött med depression. Som det är nu kan jag ju inte ens svara på varför; jag vet ju inte själv.

Det känns dock lite surt att ryggjäveln som det inte ens är några bevisade kliniska fynd på är den som sätter många käppar i hjulet för mig. Det som är mest tråkigt är att jag hade valt ett helt annat liv om jag hade kunnat. Planen var eget hus, två hundar (eller tre!?!) och mängder med andra aktiviteter som jag nu får tacka nej till. Jag vet att när jag sover borta får jag extra ont ett par dagar, alltså får man välja sina tillfällen och se till att det finns lediga dagar efter, så att man kan vila upp sig! Trots allt så har jag så himla mycket positivt i mitt liv att det inte på något sätt blir konstruktivt att önska något annat. Vem kunde anat att livet skulle bli så bra fastän det blev så dåligt liksom?

Lyckopiller!  

Spontana aktiviteter är inte alltid min grej, jag är ju en hyfsat inrutad planeringsmänniska som gillar att vara ute i god tid med olika aktiviteter. Nu är nästan hela våren, sommaren och en del av hösten upplanerad och inrutad efter hundaktiviteter, och mer kommer det säkerligen att fyllas på med efter hand!

Vi går ut lite lugnt med en IPO-träff med aussiegänget i Bjuv den 15/3, Fraggeln och jag åker ner med Team HH (Emelie, Skype och Enya) för en heldag! Det är himla skoj att få träna på en "aussie-fig" då det inte är många som har erfarenheter av att figga för aussie. Micke är dessutom så himla lugn och sansad att det alltid känns bra att köra hund, oavsett kunskapsnivå!

Under Påsk kommer Mia och Pu (säkert Lyxa också) ner, och då blir det IPO-träff i Karlskrona med Tillyhillsgänget. Med största sannolikhet blir det också lite annan träning och säkert en del skenande i skog och mark också! Obligatorisk morgonpromenix med de här godingarna blir det, såklart!

18/4 ska jag gå på föreläsning med Ewa-Marie Wergård i Guldhunden Arena, och då ska jag bli en bättre tävlingsförare (iaf är det planen!).

Första maj-helgen kommer firas på WDSF, Världsmästerskap i IPO för Holländare. Fraggeln och jag ska agera hejarklack/jourhavande kompisar/psykologer/aggressiva coacher och hinna med att glo på duktiga holländare som käkar skyddsärmar på löpande band!

9-10 maj dyker Mia upp igen,utställning med Tillyhillsgänget på Nybro BK och så lydnadstävlingshejaklack för Lyxa. 

16/5 är det tänkt att vi ska göra BH-prov på Karlskrona BK, och jag har flera gånger tänkt på att jag borde kolla hur programmet ser ut….Men sen har jag glömt bort det. Stor risk finns för mental härdsmälta på själva provdagen! I övrigt är jag inte så oroad för detta, om Fraggeln bara är hälften så bra som han brukar så kommer vi att klara det utan större bekymmer!  

Efter den helgen är nästa begivenhet MH-figge i Listerby den 30/5, 6/6 och 13/6. Den 13/6 är speciellt, för då kommer Lotusavkommorna i sista kullen att MH-testas när de blivit exakt 12 månader gamla. Lite skräckblandad förtjusning såklart, men ändå, det är jäkligt intressant att senare kunna jämföra MH-MT, och på MH vill man ju mäta hundens medfödda egenskaper! Vi tutar och kör!

De här två fina Lotuspuppisarna ska snart göra MH-Vart tar tiden vägen?

Även den helgen kommer Mia och Pu ner till mig, så jag borde väl egentligen ha köpt en 3:a, så att de kunde fått ett eget rum?!? 

Efter dessa helger kommer nog ryggen att påminna mig om lite rast-vila, så vi tar och vilar upp oss inför v 27, som vi kommer att tillbringa i Sollefteå på IPO-läger! Jag längtar som en GALNING till detta! Emelie, jag, Skype och Fräck åker upp redan under måndagen, eftersom det tar ”ett par timmar” att köra upp och lägret startar tisdag och håller på till lördag. På söndagen är det tävling, och sedan åker jag och Team HH hem under måndagen! Vi har hyrt en trevlig liten stuga, så jag antar att detta kan räknas in under ”semester”. Jag hoppas på lämpligt väder- gärna solchanser mellan mina skyddspass (då vill jag att det är ganska svalt) så att man kan ta med bikinin och få en god bränna! Jag hoppas att vi kan få filat på både lydnaden och spåret också, och att jag kan få riktigt många bra tips med mig hem!

Som mina elever sa: "Bilden föreställer en arg Liza som slår sin hund som ropar på hjälp..."

V 28 blir nog mest att låta kroppen vila sig ett tag, för i slutet av v.29 drar jag och Fraggeln på Aussie-turné till Norge; en tredagars Aussie-camp och lite instruktörsarbete! Det ska bli superskoj, särskilt då jag kommer att få se Lotusbarnbarn in action! Efter kursavslut på söndagskvällen åker vi vidare mot Alingsås, och ett par dagars bruksande hos Mia, Lyxa, Pu och schnauzergänget.   Torsdag den 23/7 åker jag till Halmstad och håller lydnadskurs fram till söndagen. Förmodligen drar jag hemåt på söndagen efter kursavslutningen, men jag vågar inte sätta några pengar på det, då det KAN bli ändrade planer… V 31-32 bör bli hyfsat lugna veckor eftersom jobbet sparkar igång igen under v.33 Planen för hösten är först och främst RasMästerskapet för Australain Shepherd 4-6/9, då jag förhoppningsvis kan starta apellsök, och sedan borde jag hinna med och klara av ett par BSL-starter och skyddsträningar under hösten. Så mycket att se fram emot alltså! 

Jag gillar att shoppa! Alltså, jag har alltid gillat att shoppa, men någon gång under vuxen ålder slog det totalt slint i hjärnan på mig. Nu låter det kanske som att jag är värsta hoardern och så är inte fallet. Jag köper inte en massa saker som jag sedan aldrig använder (lögn; kläder händer att de hänger kvar i garderoben. MED prislappar kvar) men jag köper väldigt mycket saker som jag sedan använder, MEN inte ofta nog för att det egentligen ska vara motiverat att köpa dem. På äldre dar har de ogenomtänkta inköpen av kläder minskat drastiskt i och med min växande fetisch för märkeskläder. Alltså köper jag dyra grejer, men många färre. 

I och med hundarnas intåg i mitt liv blev det ”nödvändigt” att färgkoda. Alltså, olika färg på halsband, koppel, täcken osv för att man inte ska vara tvungen att läsa på en lapp inuti vilka grejer som hör till vilken hund (OERHÖRT tidskrävande, och svettigt!) så måste ju samtliga saker inhandlas i rätt färg. Har man då tre aussies visar det sig att det är ett ganska dyrt intresse, att färgkoda för tre olika hundar och dessutom matchande outfit till matten! 

Som tur är (för kontot, inte för mig som person) blev antalet hundar färre och jag har numer bara en hund att färgmatcha. Men vilket jobb det är! När den här hunden dessutom är storleken större än de andra två som kunde låna av varandra finns helt plötsligt ett behov av att köpa allt nytt. (OTUR!) Det som också är helt fantastiskt är att jag valt en av de färger som jag har absolut svårast att…orientera mig inom, alltså nyanser osv. Detta gör färgmatchandet ytterligare lite mer intressant och spännande! När det sedan är svårt att hitta alla saker man ”behöver” då de inte alltid finns tillgängliga i just den färgen får man ibland vara beredd att kompromissa- men inte sådär värst mycket. Januari-februari-mars har inneburit köpstopp, mest för att se ifall jag klarar av det, och det har funkat över förväntan faktiskt! Jag har inte köpt några ”privata” grejer alls (typ kläder, smink osv) och endast tillåtit några få (och planerade) utsvävningar för hundgrejer, ex en IPO-kurs som jag visste att anmälan skulle öppna under februari.

Ett styck Fraggeltäcke, en styck Fraggelboll och en styck hundarena= Perfect match!

Färgproblematiken till trots har jag långt efter länge lyckats få tag i en grön böttchersele, som matchas med antiglid-lina i exakt samma nyans, samt kopplas på på en guldig kedja pga de guldiga pistolhakarna. Ett gäng gröna leksaker och en uppfällbar grön skål från BecoBowl fick följa med hem från Dogmania senast, vilket också var helt enligt planen.

För att jag inte ska go bananas under april sedan så har jag skickat en utförlig och omfattande önskelista inför födelsedagen till min mor! För presenter och köpstopp har inget med varandra att göra, sådetså!

Fina tulpaner och god dricka som jag fick på kursavslutningen; man får faktiskt få presenter    

Hela vecka 8 har varit sportlov för mig som är lärare, och precis som det brukar vara vid lov har jag mestadels tränat hund. Frihetskänslan man får när man får disponera sin tid själv och som man allra helst vill är hyfsat oslagbar, och när man kan fylla den med hundiga aktiviteter och goda vänner så blir det helt outstanding!

I måndags var jag hos kennelMormor i Karlskrona, och tittade på nya lilla underverket Luci. Hon var en pytteliten papillon, men riktigt häftig med mycket lek och kamp! En sån ska jag nog också skaffa mig nån gång! Fraggeln fick en finfin gullig stypkedja som perfekt matchar nya (GRÖNA) böttcherselen av sin mormor, så han var himla nöjd. På kvällen var det näst sista kurstillfället på lydnadskursen på Guldhunden, och oj så himla roligt det är att hålla kurs när alla deltagare är aktiva, motiverade och nyfikna på vad man kan bidra med för tips och idéer!

På tisdagen spårade jag och Emelie på dagen, sedan åkte vi hem till henne och jag fick kycklingtortillalasagne till lunch (borskämd som ett as!). På kvällen hade vi en timme bokad i Guldhunden; jag, E och Angie. Hundträning inomhus när det är mörkt och kallt OCH en massa skratt är det inte mycket som slår hörrni! 

07.00 på onsdagen åkte Elin och jag och lämnade min bil på service. På dagen kom Emelie därför och hämtade upp mig och Fraggeln för ytterligare en spårdate, gypsiestyle:  

På kvällen bjöd jag Elin på caesarsallad, kaffe och skitsnack. 

Torsdag morgon kl 09.00 var jag och tatuerade mig, och när jag kom hem var jag ganska trött och hade ont i ryggen (för att man måste ligga så stilla) så jag och F tog bara en långpromenad istället för att åka och spåra som det var tänkt. Det var lite soligt ute så att bara ligga inne och lata mig fick vänta ett par timmar tills mörkret oundvikligen föll. 

Fredagmorgonen spenderade jag hos läkaren, återbesök och kontroll av rygg+nacke. Nya värktabletter och en undersökning som egentligen inte visar något förutom att jag fått mer ont trots att jag ökat dosen av tabletter. På eftermiddagen körde jag och F över till Öland och gick en promenix ihop med Angie och Cash, och gud så kul de har ihop de där två! Vid 18 anlände Mia, Lyxa och Pu till Kalmar, och vi knölade i oss lite käk innan vi drog ut för 2 timmars fredagsträning på Guldhunden. Jag hjälpte först Mia med kommendering av hennes feelgood-pass med Lyxa, innan jag körde igenom en del grejer för att underhålla och även petade en stud i hö-svängar. Det är härligt att F orkar så mycket mer nu, på bara några månader! Han är en superhärlig hund att träna och jag ser verkligen fram emot alla träningar och tävlingar vi ska ge oss iväg på under vår och sommar!

 Tripp-Trapp-Trull väntar i bilen mellan aktiviteter!

På lördagen startade vi upp med långpromenad med lösa hundar, jag och Mia. Härligt att F som väger i stort sett dubbelt så mycket som Pu är snäll nog för att man ska kunna låta dem rejsa omkring, knuffas och tacklas bäst de vill! Vi fortsatte vidare till IKEA, där vi människor fick i oss en stadig brunch, innan vi åkte till Dogmania i Nybro. Jag hade kunnat handlat hur mycket som helst (om det är undantaget från köpstoppet eller alla fantastiska saker man bara MÅSTE ha låter jag vara osagt) men ett par nya leksaker och en praktisk uppfällbar skål från BecoBowl blev det i alla fall, allt i grönt!

Sedan blev det färd ut till skogen, och jag lade spårupptag till Lyxa, och ett lite längre spår. Angie och Emelie kom så och mötte upp oss och så vallade vi ruta och körde sök. F fick markera (sittande A och liggande E) och gjorde det fint. I själva söket hade vi fokus på att jobba på helt dolda figgar, då han har en tendens att titta sig lite väl mycket omkring…

När vi tränat sök klart tog Mia och Lyxa upptagen+spåret, och sedan åkte vi hem och vräkte oss på soffan med en pizza!

Söndagen började med tidig uppstigning och avfärd mot Guldhunden, där Mia och Lyxa skulle tävla Elitlydnad. Konstigt nog blir jag alltid mer nervös när en kompis ska tävla än vad jag blir när jag själv ska tävla, så det var lite skakigt! En 9.5 på vittringen blev dagens bästa, annars saknades det lite poäng för att höja snittbetyget till SM-kval.  

Det vore så tufft om de fick tävla både lydnadsSM och bruksSM i år!

Efter prisutdelningen handlade vi mat och åkte till skogen och käkade, medan hundarna fick nosa upp sin egen lunch. Sedan försökte Mias hundar tugga i sig min lunch också, så jag fick skrika för livet. Efter det körde Pu och F rapportsträckor, Pu hur bra som helst och F som bara kunde springa ifrån sin matte…

Ytterligare 4 spårupptag blev det för Lyxa och sedan ett rapportpass även för henne, innan vi gick en runda och så påbörjade Mia resan hemåt igen. 

Jag kan inte uttrycka hur mycket jag gillar att umgås och träna med mina fantastiska träningskompisar, många av vännerna jag har träffat genom hunderiet är vänner för resten av mitt liv! I alla fall om ni orkar med mig!

’

Jag lägger cirka 25 timmar/vecka i genomsnitt på att träna min hund, ibland lite mer tid och ibland lite mindre. Utöver de timmarna lägger jag ungefär lika mycket tid till på promenader och ren fysträning. Nästintill alla pengar jag tjänar (som jag inte måste använda till att betala räkningar eller spara inför den möjligt stundande apokalypsen) lägger jag på hundrelaterade saker; foder, utrustning, leksaker, veterinärbesök, kurser, kläder till mig, tävlingar, diesel och så vidare. 

En försvarlig mängd av ”mina” timmar försvinner på att åka till och från hundrelaterade aktiviteter. Ett gäng timmar per år (minst 80+) går åt till att planera kurs, hålla kurs och administrera kurs. Ett annat gäng timmar ställer jag upp som exempelvis spårläggare på klubbens tävlingar. Utöver det är jag MH/MT-figurant, där jag försöka komma ut på så många tillfällen som möjligt, vilket även det renderar i timmar som jag måste ta någonstans ifrån. För mig är det värt att jobba ideellt på grund av att jag får så mycket tillbaka som jag inte kan värdera i pengar, men periodvis är det tufft! När man måste välja bort aktiviteter man själv skulle vilja för att jobba på klubben kan det vara rent motigt…

Jag hjälper gärna ”nya” medlemmar och blivande tävlingsekipage med att stå mottagare på budföringar, figga för markeringsövningar, kolla och tipsa om ett fritt följ eller vad fanken man än vill ha hjälp med NÄR jag har tid för det (vilket är nästan varje gång någon frågar). En del ekipage har jag släpat med ut i skog och mark för att kolla av vad de behöver träna på för att komma vidare, men det är inte alltid jag orkar. En del människor (även att de inte ingår i min närmsta träningskrets) ger mig ett otroligt utbyte i form av funderingar, tankar, hjälp med ditt och datt OCH är människor jag klickar med och har roligt ihop med. Klart som tusan att man mer än gärna ställer upp lite extra för dem, då jag dessutom vet att de gör detsamma för mig, utan att blinka!

Med detta i bakhuvudet känner jag mig lite påhoppad när man ser människor skriva om att man (utöver detta) ska släppa in ALLA nya och ALLA som vill vara med i den egna träningsgruppen. Jag  känner att de timmarna jag har till min egen träning så vill jag faktiskt ha full frihet att välja vem jag vill träna med, vilka sporter jag vill träna och på vilket sätt jag vill träna min hund. Om man dessutom betänker att en ganska stor summa pengar läggs på att (förhoppningsvis…) och i slutänden mynna ut i någon form av resultat, gärna bra sådana känns det ganska förmätet att andra ska diktera villkor för hur mina pengar ska spenderas. När jag började på brukshundklubben stod inte alla i givakt och frågade vad just JAG ville vara med i, utan det var väl mycket upp till mig själv att söka runt efter andra som ville syssla med samma sport som jag. Jag upplever dock att jag fått mycket hjälp och stöttning på de klubbar jag har varit medlem i, man har fått tips på vem man kan kontakta i stort och smått och ibland kommit med i en existerande grupp och ibland hittat någon likasinnad och ihop med den dragit ihop en grupp. Alltså, fixa åt dig själv också emellanåt och RESPEKTERA att det inte alltid är alla andras uppgift att ta hand om dig hela tiden!

Jag tror att många av de som lägger väldigt många timmar på ideellt arbete behöver vara själva med sin egen valda grupp och göra just det som de vill utan att behöva ta hänsyn till andra emellanåt.  Jag orkar inte planera alla pass åt nybörjare, även att jag jättegärna vill hjälpa till. Jag lägger inte gärna 2-3 timmar extra i skogen under helgen för att folk ska få komma och ”prova på” i vår sökgrupp lite från och till. För mig är den tiden helig, och avsatt för min hund, mina vänners hundar och umgänge med ett par personer som är väldigt viktiga för mig. Är det verkligen för mycket begärt att få ha de timmarna bara för sin egen skull utan att man ska hängas ut som otrevlig, missunnsam och dålig på att ta hand om nybörjare?

Man skulle kunna säga att apporteringen har varit ett litet huvudbry, men då skulle man ha ljugit. För mig som skriver listor, planer och sätter upp delmål blir det väldigt tydligt när man inte följer den uppsatta planen och detta gör såklart att man blir lite småhysterisk. Jag, som den domedagsprofet jag är, ser ju genast att detta ALDRIG någonsin kommer att lösa sig och börjar genast förbereda mig mentalt för att misslyckas totalt, aldrig kunna tävla och att livet skulle bli ett evigt värdelöst lidande. (Nyanserat, jag vet!)

Det stora problemet med apporteringen har väl egentligen varit till viss del samma problem som vi haft med frontingången, alltså att han har ganska svårt för stadga ca en meter runt mig. Han hoppar och far som tusan och går upp i stress för att han har svårt att veta exakt vad han förväntas göra. Säkert har det också med att göra att det är i den positionen som vi har jobbat mycket med att bjuda på beteenden, och ju mer han har provat, desto fler klick har han fått. Om man tar en hund som bjuder på alla beteenden samtidigt med en extrem ovilja att ens närma sig apportbockar så kan man förstå var vi började. Om man sedan lägger på en matte som effektivt undviker all form av träning som innefattar apportbockar så kan man ganska snabbt ana att progressionen är = noll.

Jag är väldigt duktig på att tala om för mina kursare att om man har en plan som efter ett par veckor inte gett någon utdelning alls, så är det dags att förkasta den planen och göra en ny. Jag säger också att om man har en plan man VERKLIGEN tror på och kan se små, små framsteg så ska man hålla sig till planen, även om det tar längre tid tills man når resultat. Att det ska vara så svårt att göra som man säger att andra ska göra? Med mina kursare är jag snabb på att hitta på helt oväntade, okonventionella lösningar, men med min egen hund är jag jäkligt inrutad i att ”göra som man alltid gjort” (för mig betyder det att lära hunden apportera nåt annat innan man börjar med apporten) men denna metod funkade inte ett skit på Fräck. Så fort det kom lite press så for han runt som en rodeoponny igen och min annars väldigt tystlåtna hund skrek i högan sky. Jaha. Dags att bryta ihop totalt!

Det tog ett par dagar av ångest och gnäll innan en kompis hittade ett klipp genom Facebook, där man baklängeskedjade hela rapporteringen med början på frontposition med ett gripande. Jag började ännu tidigare- frontposition med nosdutt. Efter en vecka med minst ett pass à fem repetitioner/ dag var jag tämligen nedbruten. Jag fortsatte dock med min plan, en del med inställningen att ”det ändå inte kommer att gå”, tills jag var hos Frida Wallén på kurs. Frida höll med om att problematiken inte var apporten per se, utan att vara STILLA, NÄRA mig och HÅLLA fast. Jag fick många bra tips, bl a om att sitta stilla och hålla en leksak, just för att avdramatisera aktiviteten som på något sätt läggs som ett ok på hundstackaren så fort han är i min omedelbara närhet. Fridas förslag var att lägga bort apporten ett tag och köra på kampdutt, vilket jag gjorde. Själva övningen med att sitta stilla gick över förväntan, och redan pass 2 såg jag en klar förbättring. Sedan kom vi då till gripandet. Jag förstod snabbt att springa till mig och gripa kampdutt  som hölls som en apport i frontposition inte skulle fungera-alls. Jag lade då snabbt om taktiken, nu med ÄNNU mer ångest än innan för tänk OM jag skulle sabba det lilla som nu faktiskt fungerade?!?

Steg 2 blev nu att springa till mig och gripa, och efter ett par pass så fixade han även det, men släppte snabbt. Parallellt med den här träningen har jag också lärt in frontposition med hakan mot mig, allt för att underlätta hanteringen av apporten, vilket gav att när han grep blev han passiv för att trycka hakan mot min mage med apporten i munnen. Steg 3 blev att gripa den i fart (medan jag håller den och backar) och dra emot, samt att gripa i stillasittande fast jag drar uppåt, för att komma åt att belöna ett fast grepp. Steg 4, blev att gripa den i fart vid sidan (fast jag håller i den och rör på mig) komma in i frontposition och avsluta med sitt i front. 

Steg 5 ska bli att lägga apporten mellan oss på marken, och han ska gripa och in i front, och steg 6 är en hel apportering. Givetvis kommer jag att öva gripa-vända parallellt med hjälp av konkurrensapportering och jobba mycket med att belöna rörelsen mot mig. En annan sak som jag ser som positiv är att det eviga tjatet om vån obefintliga ro-fas i C-arbetet nu kan tystas något, för nu kan han snart hålla OCH vara stilla med ärm också!

Det var en träning på Guldhunden då det plötsligt trillade ner en pollett hos det lilla djuret, jag var lyrisk av lycka och hade väl mer eller mindre beslutat mig för att lägga ner apporteringen och hoppas på att konservera formen fram tills i vår…

Nu fungerar det ju inte riktigt så, men efter det passet så har vi gjort stora framsteg varje pass. Jag känner mig mer säker än någonsin på att jag faktiskt känner min egen hund bäst, och jag vågar prova nya sätt (i alla fall för mig) att lära in moment på! Igår provade vi för första gången en ”hel apportering med ingång och avlämnande, och visst finns det att fila på, men OJ vad lycklig jag är!

Nu har jag redan börjat yla över ställandet, och framåtsändandet sabbade jag igår, för hunden gillade visst inte att få en tung boll slungad med full kraft in i sidan, som belöning såklart. Men ändå! Vi har ju en apportering!

I flera trådar på facebook och på andra nätforum som jag roar mig med att läsa ibland framhålls det som att det är EXTREMT svårt att få tag i en stabil, social och arbetsbar aussie. En del pratar om att importera, andra rekommenderar att vara supernoga då RASEN HAR SÅDANA PROBLEM MED RÄDSLOR och en del vidhåller att välja en annan ras är det enda rätta. Är det så att Australian shepherd som ras är såpass mycket sämre än alla andra raser att detta måste påpekas om och om igen, både av de som själva äger en aussie och även ofta av de som kan ha sett ett par aussies på sin BK/på utställning/på någon tävling eller pratat med ett par ägare till ”kassa” aussies. 

Jag har ingen egentlig aning hur det egentligen står till med rasen, rent statistiskt. Det man måste tänka på är att det numer föds väldigt många fler aussies per år än vad det gjorde för 10 år sedan, alltså kommer antalet ”dåliga” aussies öka i ungefär samma takt som antalet bra aussies fast båda grupperna blir numerärt större än innan. Det man dock ofta kan se när en ras blir populär (blå ögon, fläckar, fluff osv) är att det genast dyker upp människor som inser att dessa valpar (som ju är hemskt söta) är lättsålda. Genast ska varenda tik bli mamma, för den är ju så härlig och stabil med barnen”… 

 Jag har inte räknat ut någon procentsats på antalet hundar som uppvisar problem med hantering,  kvarstående rädslor eller skotträdsla vid MH, MEN om man skulle roa sig med att göra det tror jag inte att antalet dåliga aussies är större nu än då, rent procentmässigt. Visst finns det rädslor, oförmåga att släppa saker som skrämt en och kanske ljudrädsla i högre grad än vissa av brukshundraserna. Det är absolut inget man ska sticka under stolen med, vare sig som uppfödare eller som ägare av en hund med den problematiken. 

 Att hundarna har problem i vardagen är kanske ett större bekymmer än en dag i hundens liv, men det är svårt att veta om hunden äger problemet, eller om ägaren har ett problem som hen tillskriver hunden. I vissa fall är det säkert minst lika mycket ägarens som hundens fel att hunden går upp i stress, att den inte klarar miljöer, kort sagt; att den inte kan hantera omvärlden på ett korrekt sätt. Om man mestadels har erfarenhet av familjens gamla, lugna golden så förstår jag att det är jobbigt att förhålla sig till en hund som aktiverar sig själv i brist på arbete, som har en del vakt som kan bli hyfsat otrevligt om det hanteras fel och som kanske inte gillar att kramas med barnen, eller grannen för den delen. Eftersom både vakt och reservation finns i (och ska finnas i) rasen är det bättre att man köper en annan hund ifall de egenskaperna inte känns ok?

Jag brukar ofta poängtera att jag sällan träffar helt kassa aussies. Alltså, jag ser en hel del aussies som jag själv inte hade velat ha; där vissa är pga medfödda egenskaper som inte tilltalar mig och där vissa är för att de är fruktansvärt felhanterade hundar. Jag ser nog inte procentuellt fler aussies som jag inte skulle vilja ha än andra bruksraser faktiskt. Många småhundsraser har stora problem med rädslor t ex, men där ses det kanske inte som ett lika stort problem?

Mitt största bekymmer med rasen har varit ifall där finns kapacitet nog, och jag upplever att på de 10 år som jag har haft aussie så har antalet kullar jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ta valp ifrån stigit från någon enstaka per år till åtminstone 5-6 bra kullar med meriterade föräldrar ur kullar med god psykisk hälsa, god exteriör och härlig arbetsmotor. Jag tror att några av dem som är missnöjda med sina aussies egentligen har en bra hund, men har själva inte förmåga att få fram det ur hunden. Jag tror att en del personer gjort spontanköp, då man vill ha valp ”NU” och då får man ju kanske bita lite i det sura äpplet!

Ni som är missnöjda med era aussies (eller känner nån på BK eller er mosters fasters mammas kusin som hade en) behöver väl i alla fall inte springa runt och skrika ”VARG” precis stup i kvarten? Jag börjar bli trött på att förklara varför jag köpt en ”så nervös, stressad, osocial och svårmotiverad” hundras, exakt samma fråga som jag fick för 10 år sedan när jag köpte min första aussie. Jag har fram till dags dato ägt tre aussies och ingen av dem har varit rädd, osocial eller svårjobbad på något sätt. Är era hundar kassa? 1. Ge bort dem/avliva, 2. Byt uppfödare, 3. Uppfostra hunden annorlunda. Svårare än så ska det inte behöva vara, för JAG vill inte behöva försvara min hund hela tiden när jag tycker att han är en superhund (OCH jävligt jobbig ibland, men hundar är liksom det!). Jag tycker snarare att resultaten som ploppar upp här och varit inom många grenar visar att aussien är på frammarsch och kommer att bli en hundras att räkna med inom många sporter!