Att börja med en ny sport, på en ny BK eller att vara ny i hundvärlden är väl något vi alla har varit, någon gång? När man, lite sådär halvförvirrat glider in på en parkering och inser att klädkoden är en helt annan än vad man själv valt dagen till ära, raspreferensen skiljer i både storlek och hårlag och valet av sport verkar vara av det slaget man aldrig sett innan, utom möjligen på något slags exotisk cirkus. Du känner dig såklart utanför detta exklusiva sällskap och du inser att här KAN det vara så att man inte direkt välkomnas med öppen famn. Själv har jag flyttat runt i halva södra Sverige och har många erfarenheter av att vara ny på ny BK. Vad du väljer att göra där och då KAN förändra hela din fortsatta existens på just denna BK, så för er som känner er rädda och lite utanför kommer här en överlevnadsguide för att handskas med denna prekära situation.

1. Förutsätt att människor är trevliga!

Detta ger dig ett mycket bättre utgångsläge att komma med i gemenskapen än om du förutsätter att alla i just den här gruppen är idioter, gärna baserat på fördomar om klädkod, rasval eller val av sport. Själv tror jag att de flesta människor jag hittills inte känner är massmördare, och det förutsätter jag fram till att motsatsen är bevisad, MEN jag förutsätter också att de är trevliga massmördare som jag kan hänga med fram tills att jag ser att de har någon form av mänskliga kvarlämningar på kläder, i bilen eller i något slags liten (eller större) låda. 

Lägg bort alla tankar på att någon kommer att se ner på dig eller tycka att du är mindre värd!

2. Förutsätt att du kommer att få jobba lite för att få acceptans!

Erbjud dig att hjälpa till med saker (kurs, tävling, klippa gräs, baka), gå på öppen träning (sitt med vid fikat!) och visa att du vill vara med i klubben på riktigt och inte bara vara på klubben någon gång ibland och träna.

De flesta träningsgrupper består av människor som tränar ganska likt, har hyfsat lika syn på hundträning och som faktiskt gillar att umgås med varandra. Om du ska få vara med måste du ju ge dessa människor en anledning till att vilja lära känna dig och ta med dig i gemenskapen. Många gånger hör jag att man förutsätter motsatsen, alltså att träningsgrupper på BK aktivt ska leta upp vilsna själar, som de sedan ska ta under sina vingar och vårda likt fabergéägg. Jag tror att det är ytterst sällsynt att det fungerar så, för, let’s face it; människan är av naturen bekväm. Många grupper har nog egentligen inget emot att få med en ny medlem MEN vill man vara med så får man visa det själv, alla måste ta ansvar för att ge sig själva möjlighet att få vara med!

Alltid när jag ska sneaka mig med i en ny grupp (jojo, det är faktiskt så det funkar) så brukar jag bjuda på fika. Fika är liksom en stämningshöjare och om man bjuder på fika uppfattas man som godhjärtad, snäll och givmild. Det betyder inte att man alltid ska bjuda på fika, men någon gång då och då är en trevlig gest när man får vara med och träna. Jag erbjuder mig alltid att figga (i sökgänget), att stå mottagare på budföringen och att kommendera om någon behöver det. Jag tycket att det är självklart att visa framfötterna, och jag tar lika för givet att man själv får samma support tillbaka sedan. Jag har hittills aldrig blivit besviken!

3. Förutsätt att en bra strategi är att vara lite ödmjuk!

Om du ska få vara med i gemenskapen, antingen den stora eller den lilla så kommer det alltid finnas de som tycker annorlunda. Försök (bit dig kraftigt i tungan om du måste) att på ett smidigt sätt visa acceptans och förståelse för andras metoder och idéer. Nej, det var inte alltid bättre förr, och det tror jag att alla egentligen vet om MEN du behöver inte poängtera det för alla som vill (och även alla som inte vill) höra redan första veckan. Ta ett steg tillbaka! Känn in! Lyssna! Känn av vad som är viktigt i just den här gruppen; förberedelser, planer, belöningstänk osv. Jag säger INTE att du ska kompromissa med ditt eget tänk när du tränar din hund- MEN du kan förmedla att du tror på just denna teori för din egen hund utan att lägga någon negativ värdering på någon annans sätt att träna. Ibland kan man lära sig en hel massa saker av att inte predika sin egen tro högt och tydligt, och låta människor få bilda sig en egen uppfattning om dig, innan du knölar ner din uppfattning i halsen på dem. Ge dem goda förutsättningar till att gilla dig så brukar det mesta lösa sig av sig själv!

Till sist; hamnar du ändå på klubben från helvetet där alla medlemmar slår sina hundar OCH förespråkar att göra det så behöver du ju faktiskt inte vara där. Det finns säkert andra människor runt omkring som, precis som du, gärna har roligt när de tränar hund. Skulle du mot förmodan hamna på en av dessa särskilt sällsynta helvetesklubbar befolkade av satans avkomma är min rekommendation att byta klubb, alternativt starta en egen träningsgrupp att umgås med. Endast du själv kan ta ansvar för din egen träning och din trivsel under densamma!

Det bubblar ganska ofta ett missnöje i hundbloggsvärlden. Man håller fram sig själv som unik, speciell och mycket ärlig (och därmed bättre än alla andra) om man skriver om saker som går dåligt med sin hundträning. Helst ska man blogga hyllmeter om allt som går precis åt skogen för att kunna kalla sig geniun och äkta, och givetvis är det såååå många som hör av sig och talar om att man har en toppenblogg för att man inte skryter och hittar på att man är så himla braaaa hela tiden. För att man vågar tala om det som inte går bra och för att man vågar stå för att man inte är en topptränare precis varenda dag. 

Själv skriver jag precis som det är, eftersom det är sådant jag själv gillar att läsa. Det är min blogg och därför bestämmer jag själv vad som får vara med och vad som inte får det. Om man då anser att någon blogg är dålig och överdrivet positiv så finns alltid en möjlighet att aldrig någonsin klicka in sig på den bloggen igen, vilket är en stor frihet när det kommer till Internet. Hjälp till censur, för sin egen skull liksom! Framgångsrika människor tycker jag tjänar som goda exempel, pepp och inspiration för att ta sig själv framåt. Vinster, fina resultat och trevliga omnämnanden är alltid roligt att ta del av, och de allra flesta bloggar jag läser eller Facebook-inlägg jag gillar är människor som är ärligt glada över sin egen framgång, utan att på något sätt trycka ner andra som inte är där, eller som är på väg uppåt. 

Jag skulle tippa på att ett genomsnittligt år så är mitt genomsnittliga träningspass mer bra än crap. Till och med dåliga träningspass innehåller oftare än sällan minst ett par saker som jag är nöjd med. Nästan alla träningspass som jag strukturerat upp och haft en tydlig plan för, är mer än 75% lyckade. Om det inte hjälpte med planering och jag hade betydligt fler misslyckaden än tvärtom skulle jag inte tänka att jag var ärlig och genuin, utan mer börja fundera över vilka problem jag har med att skapa goda förutsättningar för min hund och i förlängningen; ifall jag skulle hålla på med hundträning alls. Jag tycker nämligen inte att det är ett dugg kul att misslyckas, och jag tycker att det är ännu tristare att blogga om det; varför trycka ner mig självX2? Trots ganska god planering så gör jag det, misslyckas alltså, vilket är helt normalt! Men, vore det mer tråkigt än skoj skulle jag aldrig spendera alla de timmarna jag faktiskt gör med att träna hund. 

Jag och Fräck håller på med en sport som är svår för oss, mycket beroende på att jag inte har någon som helst rutin eller kunskap kring sporten i sig. Basic hundträning har jag dock hyfsad koll på, och att åka runt på diverse tävlingar och träningar ger väldigt mycket. Att diskutera med andra som tränar själva, och som kanske har gedigna kunskaper inom ämnet är guld värt och träningskompisar är nästan ett måste för att man ska kunna följa utveckling över tid. Min blogg är till för de som vill följa oss och vår träning på väg mot tävling och förhoppningsvis framgångar. De som vill läsa om någons eviga misslyckanden, hur genuina och ärliga de än må vara, får läsa en annan blogg helt enkelt!

En IPO-Fraggel är en bra Fraggel!  

Ganska många dagar i veckan är jag enormt tacksam över att jag har Fräck. Andra dagar innebär min håriga inneboende att jag utsätts för diverse kroppsskador av olika typ och omfattning. Det kan vara allt ifrån bett i olika kroppsdelar (istället för leksaken) till olika fallskador à la stark-unghund-kan-inte-gå-i-koppel-och-måste-plötsligt-och-av-outgrundlig-anledning-ner-i-diket-och-kolla-och-sedan-upp-igen-innan-matte-återfått-balansen. En gång fick jag ett lagom stort hål i pannan och häromdagen upptäckte jag hur man skulle kunna pierca sig i skinkan; OM man hade velat alltså! 

Nu är han som tur var inte bara unghundskorkad, stor, brötig och klumpig hela tiden. Fräck är en ganska mjuk hund, som vill vara till lags och göra som matte säger mestadels av tiden. Han gillar att vara nära, är superduktig och lyhörd så fort han får gå lös och är en ärlig kille med en lättsam inställning till livet. I träning är han helt fantastiskt explosiv och rolig att träna med, och är duktig på nästan allt. Stöter man på patrull så behöver man ta ett uppehåll på ett par dagar så att det får sjunka in ordentligt och sedan har problemen ofta löst sig själva (eller nästintill!). Han är väldigt olik Lotus i mycket, för han är sent utvecklad och funderar mer än vad Lotus gjorde i samma ålder. Fräck har bättre gripande helt naturligt, men de har samma intensitet i kamp; skillnaden är att Lotus hade ett större behov av att äga. 

Senaste tiden har vi kört några apporteringar (bla tog han in en 1 kg IPO-apport, yeeeey!) ganska mycket fritt följ, ställande på target-matta, hälsningar på en fiktiv domare (SVÅRT!) och ganska mycket bevakningsövningar. Fria följet går jättebra, och han har fin intensitet och gillar verkligen momentet, ibland så mycket att han hamnar lite långt fram. Det jobbar vi på, och jag tror att vi har en lösning till att få till det så nära perfekt som möjligt. Jag tror att target-mattan kan få ordning på hans hopp-och-lek-ställanden, men jag vet inte! Än så länge shejpar vi mest explosiva ställanden på mattan varvat med stadga mot leksak/godisskål. Hälsningar/gå igenom en grupp är svårt som bara attan, så det kommer att bli svårt att bli av med utan en långsiktig plan. Människorna har ett såpass högt värde att han hellre tar att jag blir arg än att skita i att hälsa/hoppa/riva omkull dem. Bevakningarna har vi fått till att springa dit, låta bli att bita sig fast direkt (iaf 9/10 gånger) komma igång och skälla direkt och så har vi börjat jobba med att inte få uppehåll eller bry sig när jag ansluter. När han går in och biter har jag låtit bli att bråka med honom, för jag vill att han själv väljer vad som är rätt att göra. Jag vill inte ha en hund som springer dit och låter bli att bita för att den ska slippa bråk, men som inte heller kommer igång med att skälla och kanske lämnar figgen istället. 

Jag har stört mig ett tag på att han ofta hamnar snett med rumpan vid ingångar, men det visade sig att matten tränat bakdelskontroll åt vänster väldigt mycket och noll åt höger…Så det är veckans plan, bakdelskontroll och snurrar!

Liten blir stor, attityden fanns där hela tiden!

I övrigt så knallar livet på, och det trillar in rapporter via Facebook om LotusXLizzy-valparna. De verkar vara sannerligen talangfulla valpar, som redan kan en hel massa saker, har en bra av-knapp och verkar trevliga att leva ihop med! Skönt för ägarna ifall de utvecklas likt sin far, som plötsligt kom ur dimman i 7-8 månadersåldern och blev galen! Alltså, mitt hetaste tips är att vila er nu valpköpare! (Jag är mer än lite bitter över att jag inte fick nån egen valp ska jag lova!)

Just ja; kulturtantsplanerandet är i full gång! Jag ska (försöka) bli sådär härligt lättsam, spontan och bara helt underbart tokig som Elin Åström är. Hon skrev en lista till mig för att jag på bästa sätt ska kunna ta mig an denna svåra uppgift:

1. Skit i att spara pengar utan bränn upp allt på nöjen direkt, tänk inte på framtiden.

2. Hitta nån du kan stå ut med på svensk/finska östkusten i en trasig husbil utan att ha duschat på två veckor

3. Skaffa för många hundar

4. Titta på tapet, tänk: usch, det där mönstret var väl lite överdrivet. Välj ett ännu värre.

5. Kör bara kör!!

Så…Jag börjar helt enkelt med att göra en välstrukturerad och otroligt specificerad lista- Game on!

Under en längre tid undvek jag apporten, alltså alla övningar som innehöll gripa och hålla fast. Detta pga att Fragglar överlag inte verkar finna nån glädje i apporteringsmoment utan att använda tassarna, och att sitta stilla med apport i munnen är lika med ond, bråd död. Fräck griper gärna i leksaker av olika slag, håller fint (ja tar om ibland!) och allra bäst griper han när det finns fingrar eller annat mänskligt kött emellan. Gott nog, tänkte jag och hur gärna jag än ville ha en apportering så ville jag absolut inte, under några som helst omständigheter ha en konflikt om apporteringar. Vad jag gjorde? NOLL! Nada! Rien! Inte ett jävla piss!

För några månader sedan kom jag på att om jag någon gång ska kunna tävla så krävs faktiskt apportering...Och då var det väl dags att ta tjuren vid hornen. Jag bestämde mig för att köra med konkurrensapportering, samma metod som jag sett att Siv Svendsen köra med och beskriva, fast jag minns inte vad hon kallade den...?

Hur som helst, jag började med en kampdutt strl L (typ 35 cm), höll Fraggeln i halsbandet, hetsade honom på leksaken, kastade ut den, smög med hunden ut och knyckte grejen snabbt som ögat innan han hann ta den. Det gjorde jag ett gäng gånger innan jag slutligen släppte och lät honom vinna. Full fart ut, snyggt gripande, vänder i gripandet och full speta tillbaka för kamp. Detta höll jag på med till leda, just för att det för mig är viktigt att få rejäla minnesbilder om hur skoj det är att springa,gripa,hålla! Jag fick mer än ett par bett i armar och ben när jag kastade bort (kasta och kasta en Fraggel som väger gott och väl 25 kilo...) det söta lilla kräket, men i detta läget fick det bara vara så, inga konflikter i apporteringen väste jag fram mellan sammanbitna tänder. Fraggeln gillar ju köttsmak, så bara att hålla god min i elakt spel!

För ett par veckor sedan körde jag första passet med apportbocken, men först körde jag en uppvärmningsgång på kampdutten innan jag istället gjorde samma steg som innan fast med apporten och hunden springer ut, full fart, griper super (inte en tass i närheten!) vänder på stället och full fart tillbaka! För att undvika att få apporten i magen klickade jag och han fick släppa den i farten och ta kampis i stället. Jag har kört ett par sådana pass och successivt minskat avståndet till mig, och igår var första gången jag fick säga till honom att nä, man släpper inte när man själv vill. Efter EN gång jag sagt till honom släppte han inte apporten mer. Inte när jag klickade, inte när jag sa "ja" som är lekkommandot och hade leksak framme och inte när jag skulle ta apporten heller...Han svarde med att morra och köra in apporten i magen på mig istället...So far, so good! Nu ska vi bara lösa ingång, sittande och avlämning med, SEN är vi på banan! Jag minns att jag nån gång, lite kaxigt, kan ha sagt att "min hund kommer inte bita sig fast i saker, jag vägrer skrika LOSS som att jag kommunicerar med någon i grannkommunen" men det verkar det ju som att jag får äta upp. Jag tar tillbaka det. Nu. På en gång faktiskt.

Två helt normala badjävlar, som bevisligen KAN apportera om de bara vill så...

Sista året har varit ett ganska omtumlande år. Allt började egentligen med att jag krockade bilen och sabbade rygg och nacke i oktober förra året. Det genererade mängder med tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, röj med försäkringsbolag, bli av med körkortet, fixa ny bil, nytt körkort, nya tider hos läkare/naprapat/sjukgymnast, mer värk och nu ny läkartid igen. Under förra året hade jag två olika arbetsplatser(ht/vt) och sedan var det dags för ytterligare ett nytt jobb nu i augusti. Skönt att få ett jobb men så himla slitsamt att ständigt byta arbetsplats! 

I juni separerade jag och min sambo, och vår familj, som skulle ha blivit fem i och med att vi väntade hem en LotusxLizzy-valp, blev plötsligt tre, då separationen innebar att jag inte skulle kunna ha en valp själv pga nya jobbet. 

I juli dog en del av mig, då jag plötsligt men inte helt oväntat var tvungen att hjälpa min gammelgädda att gå vidare. För mig, som inte tror på himlen, de evigt gröna ängarna eller änglar heller för den delen var det extra svårt att säga godnatt till någon man hoppats skulle kunna leva för evigt. För mig var det inte bara det att jag fick säga hej då till min bästa vän, utan det var verkligen som att förlora en bit av mig själv. Vi hade en perfekt sista dag ihop, med bad i sjön, leverpastej, tuggben och massor av mys. Sen var det bara godnatt, lugnt och stilla, nu och för evigt och på något sätt visste jag där och då att saker aldrig blir de samma som de än gång var. 

Du fattas mig  

Mitt i allt annat elände blev jag så tvungen att ta tag i att skaffa nytt boende. Vår gamla lägenhet kändes inte längre som hemma och dessutom känns 100+ kvm som väl lyxigt när man är 1+hund, så jag avverkade lägenhetsvisningar och budgivningar med rödgråtna ögon och en klump i halsen. 

Det finns ingen väg tillbaka, bara framåt. Inte alltid för att man vill utan för att man måste. Jag trodde att jag visste hur det var att vara riktigt jäkla olycklig, men fram till den dagen Lotus dog visste jag inte ett skit om olycka, tryck över bröstet eller hur det är att vara ensam på riktigt. Jag tror inte att det kommer att ”gå över” eller ”kännas bättre” om ett tag. Jag tror att det alltid kommer att kännas för jävligt, orättvist och att livet liksom stannat upp, tagit slut och sedan börjat igen fast annorlunda och på ett märkligt sätt. 

På något sätt kändes det här viktigt att skriva, och på något sätt känns det överjävligt att klaga när så många har det så mycket värre. Detta ska inte vara en blogg där jag ska yla över olycka som drabbat mig, och som drabbar oss alla lite nu och då. Från och med nu ska det vara en alldeles vanlig Fraggelblogg om en alldeles vanlig Fraggel!

Jag har aldrig gett mycket för "lagom-tänket". Att göra saker "för skojs skull" är ingenting som någonsin har roat mig. Jag har försökt, otaliga gånger, att syssla med aktiviteter som jag är sådär-bra på för att väldigt snabbt inse att kan man inte vara bäst så är det ingenting för mig.

Sedan jag skaffade Lotus har viljan att vara bäst funnits där i varenda sport vi provat på. Visst, vi är väl inte, och har väl egentligen aldrig varit bäst på någonting, men jag har ALLTID satsat mot det. Varför vi aldrig blev bäst kan bero på en mängd olika faktorer, kanske är jag för dålig, kanske är hunden för dålig, kanske saknas pengar/tid/rätt förutsättningar osv. Viljan har dock alltid funnits där och den kommer alltid att finnas där så länge som jag håller på med hundsport. Vad jag vill uppnå kan dock förändras beroende på vilken hund jag har, och att vara bäst behöver ju inte betyda att jag MÅSTE vinna SM för att känna någon form av tilfredsställelse? 

Många människor ser ner på dem som vill vara bäst. Antingen kan man erbjuda hunden ett live som tävlingshund eller så "kommer hunden få ett mycket bra liv med aktiviteter, långpromenader och massor av kärlek!", dessa två saker kan liksom inte samexistera. Tävlingsförare "bryr sig inte om sina hundar" utan "byter så fort som hunden inte nått elitklass innan den är 2.5 år" för "de är ändå bara ett redskap för att framhäva sig själv" och " de pressar sin hund till att göra 10:or på varenda moment". Däremot är du heliga Birgitta själv om du "bara gör saker för att det är kul" inte "bryr dig om vilka siffror som står på pappret" och bara "har hund för att den ska vara din allra bästa vän". Ok? Jag säger inte att ALLA som skaffar en hund de inte tänker tävla med tränar mindre än de som satsar mot stjärnorna, MEN de allra flesta gör faktiskt det. Jag skulle aldrig påstå att de som har hund för att göra roliga grejer med den är sämre mattar/hussar än de som satsar 100% mot att bli bäst, MEN de som tävlar mer hjälper ofta till att utvärdera en arbetande ras i mycket högre grad.  Jag säger inte att de som i första hand vill gosa med sin hund ger sina hundar ett uselt liv, utan meningsfulla hundaktiviteter, MEN många hundar som är överviktiga och uttråkade har en matte/husse som älskar ihjäl sin hund. Den blir ju i alla fall inte "pressad till att göra 10:or på varje moment" NÄ, det ska gudarna veta! (Den blir bara ipressad en chipspåse eller två, vilket är hundars största funktion och vilja i livet)

Någon gång i det fantastiska "Landet Lagom" måste man ju kunna säga att någon annan (som lägger långt många fler timmar på hundträning än vad man själv gör) faktiskt gör ett bra jobb, har ett fantastiskt samarbete med sin hund och att man k-a-n-s-k-e är yttepyttelite avundsjuk på vad den personen har uppnått? De allra flesta jag känner som tävlar på hög nivå pressar inte sina hundar speciellt mycket, har hundar som ligger i sängen och får kel och gos som vilken promenadlimpa som helst, har jäkligt kul ihop med sin hund OCH satsar som bara den på att komma ända dit man allra helst vill! Det finns inga hundar som sitter och funderar på ifall de känner för att tävla till helgen eller ej. Men är du en duktig förare spelar det liksom ingen roll om ni tränar "fånga ostbågen" en sketen eftermiddag på bakgården eller går in i elitlydnad på nån helt fullproppad inomhusarena med en ljudnivå à la rockkonsert. Din hund kommer fortfarande tycka att du är jävligt ball och att tävlingen är jävligt ball trots att du kanske ställer högre krav än att hunden kan öppna munnen själv?

Att vilja vara bäst tar ohyggligt mycket tid. Det krävs att man planerar. Det krävs att man satsar allt. Det krävs också att du har roligt som bara den, för hur motiverar man annars alla de timmar man är ute i spöregn, alla pengar som går åt för specialfoder, utrustning och hälsokontroller som man kan behöva för att hunden ALLTID ska orka prestera på topp? Kanske, kanske kan man, med rätt hund, rätt träningshjälp, tillräckliga resurser och med lite tur nå hela vägen fram och vara bäst. Jag unnar tamejtusan varenda människa som tränar hund och satsar allt på att bli bäst att få bli det, för jag vet hur mycket blod, svett och tårar som ligger bakom all framgång. Att stå överst på pallen med ett perfekt protokoll (bara 10:or såklart) skulle för mig vara det ultimata kvittot på att jag och min hund är ett sjuhelvetes team.

Jag vet inte med er, men dit ska jag!

Den här tisdagen var såklart hundträningstisdag, precis som alla andra hundträningstisdagar (och även en försvarlig mängd måndagar, onsdagar, torsdagar, fredagar och nån eller ett par helgdagar). Det som var lite annorlunda var att jag skulle ner och träna i Karlskrona, för att sedan följa med och göra ultraljud på Lizzie.

Som vanligt hamnade jag bakom en traktor  (vad är det med traktorer+Karlskronatrakten+vägra gå in till kanten+skapa aslång bilkö?) och när jag väl började närma mig insåg jag ju att allt skumpande i 40 lämnat en rivande hunger i min arma kista. In på McDonalds, so far so good men det är här, just i denna situationen som jag ska säga till mig själv; NEJ Liza, du ska ALDRIG, ALDRIG NÅGONSIN ta en genväg. Hur det än är så tar jag givetvis en genväg(som vanligt), för att jag har ju varit på Karlskrona brukshundklubb minst tio gånger... Och (som vanligt) finner jag mig själv hopplöst bortvirrad, vilse och halvhysterisk efter ca 10 min. VARFÖR kan jag inte bara köra som vanligt, även om vägen är något längre än "genvägen" jag just tror mig ha kommit på? 

Hur som helst hamnade jag, snarare senare än förr på brukshundklubben, och fick kaffe, bulle och utprovning av ny väst till livs och livsglädjen återvände. Sedan tränade vi hund en stund, och Fräck fick träna ingångar framifrån, raka nedlägganden med hakan i backen och lite fotgående. Han är himla härlig att träna den där, far som en tornado innan man börjar köra, men plötsligt finns där jättefint fokus (8 min fint fokus) och han är så positiv och rolig!

Sedan blev det lite hundprat och prat om vilken logga vi skulle ha på nya kennelvästen, samt ganska misslyckade försök till en kennelslogan (Tillyhills-hunden du inte ens önskar din värsta ovän) innan det var dags att åka för att få domen!

Jag lovade att slita av mig kläderna, lägga mig på golvet och skrika och sparka våldsamt (som vanligt) om hon inte var dräktig, och Boje (Lizzies fodervärd) lovade att skjuta sig själv (han är lite rädd för 8 veckors ensamhet) om hon var dräktig. 

Innan vi ens ultraljudat klämde Elisabeth lite på Lizzie och sa att jo, här fanns det bäbisar och på ultraljudet såg vi detta:  

För er (som precis som jag) inte fattar vad som är vad, så kan man här se 3 stycken små-gäddor som simmar omkring och har det så bra så! Nu vet man ju inte hur många det blir, om de överlever till födseln eller i stort sett ingenting, MEN igår fanns där valpar!   

Jag har redan hittat på svinbra namn till alla valparna, men jag verkar inte ha VETO i det läget...SYnd för er som lurar på valp, era valpar hade haft coolaste namnen ever om bara jag varit diktator...

Hela vägen hem firade jag med musik och allsång i bilen, och istället för "proper food" åt jag efterrätter från Burger King, den största civila olydnaden man kan kosta på sig vid 32 års aktningsvärd ålder!

Förresten, jag hittade en del RAS-material för aussies på SASKs sida igår kväll också, jag bloggar om det...snart!

Det det blir överlägset mest av när det nu går att vara utomhus lite längre om kvällarna är skogsträning. Fräck får köra sök med sökgruppen varje vecka, och sen försöker vi få till ett gäng IPO-spår (korta små saker, men ack så jobbiga att lägga ut...) varje vecka. Lotus får spåra 3-4 spår och köra lite lattjo-lydnad och kanske ett upplet då och då. Hans framben verkar hålla bra med denna mängd träning och aktivering, och jag märker inte på honom att han är stressad eller mår dåligt av att inte får följa med jämt eller träna så mycket som vi gjorde förut. 

Det jag egentligen skulle behöva träna är lydnad, men den är hopplöst eftersatt. Eftersom jag inte kan IPO-lydnaden har jag inte riktigt haft nån plan på hur jag vill att momenten ska se ut när de är färdiga, och därför har jag låtit bli att träna dem. Sedan har vi haft några moment som inte vill sig alls, och då har vi låtit bli att träna dem också. Sen är Fräck ibland en aning splittrad (KAN DET VARA ÅLDERN???) och då vill jag inte träna och befästa dåliga saker som jag sen måste träna om...Ääääh! Många ursäkter blir det! Nu har jag lovat mig själv att få till minst tre pass lydnad/vecka och se till att få kvalité i den träningen. Planer framöver är ju MH för Fräck den 7/6 och förhoppningsvis kunna göra BH-prov i sommar/höst OCH om det vill sig väl, kunna starta BSL1. Vi vill också tävla på RM i september, och hoppas på att få söket klart tills dess, och trots att han är duktig får vi nog se om vi kan hinna med....

Något annat skoj är att nästa tisdag ska vi åka på ultraljud för att se om Lizzie har några Lotusvalpar i magen, det ska bli väldigt spännande att se ifall hon är dräktig!

Annars längtar och väntar vi mest på det här:

Man kan ana en gädda i vassen