Träningsmetoder diskuteras ofta både högt och lågt, och man kan vara ense om att vara oense om det allra mesta. Det jag aldrig kan vara ense med någon om är att det skulle vara okej att träna sin hund på ett sätt där man medvetet har lagt upp träningen för att utsätta sin hund för obehag. 

Nu är det ju så att jag tränar hund själv. Jag är också instruktör, där jag möter allt från nyblivna valpköpare med första hunden till inbitna bruksrävar som går kurs för att de vill ”ha ett nytänk” inom sin lydnadsträning. Jag är figurant vid mentaltest, och jobbar minst 5 gånger/år på olika mentaltester. Jag har gått utbildningar till instruktör och mentaltestfigurant genom SBK. Jag har gått olika kurser för tränare med väldigt skild utbildningsbakgrund och metodpraxis för mitt eget höga nöjes skull. Jag har tävlat och tränat flertalet av de grenar som ingår i utbudet för officiell tävlan i Sverige. Jag har även läst hundkurser samt etologikurser på universitetsnivå för att bättre kunna förstå djur och deras behov och beteenden. Jag påstår inte att jag är nån expert, långt därifrån; MEN jag har förståelse för att levande varelser (inom samma art) är olika och att de därför kräver att behandlas olika. 

Brukshundklubben startades 1940 i sin nuvarande form, medan klubbens anor går att härleda till första världskrigets slut (1918). Alltså har klubben tagit ansvar för utbildning av hundar (i lägre grad) och hundförare (i högre grad) under minst 75 år. Att detta sker och har skett ideellt (mig veterligen) under såpass många år tycker jag är beundransvärt, och det är lite därför det skär så i mitt hjärta när människor säger att de inte kan gå på kurs på brukshundklubben för att där slår man/koppelrycker man/alfarullar man minsann hundarna? Under alla år som jag varit medlem och aktiv i olika brukshundklubbar har jag vid ETT tillfälle sagt ifrån när någon använde för mig otillåtna metoder för att korrigera sin hund, och detta var under en tävling när hunden inte betedde sig som det förväntades göra… Jag har gått kurs för många instruktörer, och inte en enda gång har jag hört någon förespråka att man ska vara hårdhänt och grym mot sin hund? Jag har däremot fått uppfattningen från många medlemmar på BK att de ibland känner att det är fel att ta tag i sin hund, att ryta till, eller att hålla fast hunden när den gör något otillåtet (nu menar jag inte tittar åt fel håll, utan snarare drar på kaninerna som ett exempel) och att man då tar för givet att den personen är ond mot sin hund alldeles i onödan.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att ta den diskussionen om man känner att det behövs. Ser du någon som behandlar sin hund oschysst ( i dina ögon) så fråga vad/hur de tänker? Varför de gör som de gör, och vad de egentligen gör mot hunden? Oftast tror jag att det finns en god förklaring, och att det på håll kan se värre ut/låta värre än vad det faktiskt är. 

När man sedan, i samma andetag som man säger att BK är hundplågande idioter, kan nämna att man gillar Caesar Millan, att han är en OTROLIG flockledare, att han HAR sån energi och att han minsann kan fixa vilken hund som helst, oavsett hur många knepiga bekymmer hunden har i bagaget, blir jag livrädd. Om man inte kan se att det Caesar gör för att ”rehabilitera” hundar är långt värre än vad som görs på de allra flesta brukshundklubbar, då har man ett stort bekymmer. 

Jag uppfattar Caesar Millan som en man med mycket pondus. Jag skulle förmodligen uppfatta honom som pushig och jäkligt störig om han utsatte mig för det han kallar ”tryck” och ”energi”. Jag ser det som att han har en stark närvaro, vilken både djur och människor känner av och viker undan för. Att han hamnar i konflikt med många hundar är inte alls konstigt, då hans sätt är väldigt inkräktande på deras privata space. Själv skulle jag förmodligen slå karln på käften ifall han närmade sig mig på samma sätt.

Att ha ett förhållningssätt till sina djur där man avser att använda detta som kontroll är kontroversiellt, och jag har sett många diskussioner om shadow-filosofin, som lite går ut på att människan är ledaren och hunden ska lära sig att följa och inte ta egna initiativ. Man börjar där med att totalignorera hunden under varierande lång tid, tills hunden slutar upp att göra saker tills jag säger åt den vad jag vill ska bli gjort. Det är väldigt plågsamt för ett flockdjur att bli ignorerat.  Caesar jobbar mycket med att släcka beteenden med hjälp av en metod som han kallar ”facing your fears” (kallas annars för ”flooding”). Flooding innebär att man tar hunden till det som skrämmer den allra mest i hela livet, och så utsätter man den för det tills den inte orkar försöka fly något mer samtidigt som man korrigerar den för att den får panik och försöker ta sig lös. Just flooding är det många forskare och etologer som avråder starkt ifrån, eller endast som absolut sista lösning på ett problem och då med en hund vars nervpaket klarar detta. För mig är det att jämställa med tortyr, och eventuellt en absolut sista utväg ifall alternativet är avlivning. 

Användandet av strypsnaror är, vad man kan se i programmet, inte gjort för något annat syfte än att orsaka smärta och att hunden till sist får panik över att inte kunna andas. När de sedan ”ger upp” att kämpa emot ses det som något bra? Jag kan förstå behovet av att hålla en farlig hund ifrån sig för att undvika att bli biten, men det måste ju gå att göra detta på betydligt fredligare sätt än att provocera hunden att gå till attack och sedan strypa den?

För mig har det någonstans där det har gått över styr. Jag ser det som en förmån att kunna äga djur, och självklart vill jag ta hand om dem på allra bästa sätt. Jag vill också fostra dem på ett sätt som jag kan stå för och som samtidigt är förenligt med de lagar för djurhantering som gäller i Sverige. Det måste kunna finnas ett mellanläge mellan människor som har hunden som sitt barn eller de som köper dem ENBART för att kunna använda dem för att skaffa meriter; och jag gissar att oavsett inrikting så bryr sig de allra flesta djurägare väldigt mycket om sina djurs väl och ve. 

Det är klart att det finns idioter. Det är klart att det finns de som använder hot, onödigt våld och taskiga träningsmetoder för att få resultat av sin träning. De finns i samhället, de finns säkert som ögat i ditt kvarter och de finns såklart på brukshundklubben. ”Dåliga” instruktörer finns inom SBK likväl som överallt annars inom kursverksamhet, och det gäller självklart att vara kritisk som hundägare, säga ifrån ifall något känns fel eller be om andra lösningar ifall något tips du får inte fungerar. Men att säga att brukshundklubben är kass och kör med gamla, hårda metoder (vad nu det är?) samtidigt som man hyllar Millan, då känner i alla fall jag att man silar mygg och sväljer elefanter, och det vinner ingen på, inte ens du själv!