Regnet har fallit evist i många dagar nu. Blåsten har liksom svept över, under, genom oss som envist kämpar emot varje impuls att stanna inomhus i värmen, krypa ner i sängen; bara femton minuter till. Vi är de som aldrig viker ner oss, som alltid vägrar att låta oss kuvas, fastän soffhörnet, den mysiga pläden och koppen med te lockar oss till att bli kvar inomhus. Istället klär jag mig för storm, fastän jag vet att vi kommer att känna regnet och blåsten ändå. Vi pyntar oss i belysning värdig en mindre amerikansk trädgårdsdekoration i juletid bara för att jag är så rädd om dig. Ganska ofta känner jag att jag skulle vilja slå in dig i bubbelplast för att hålla dig säker, säker mot framförallt dig själv. Du tar alltid i extra, prövar din styrka och vägrar låta hinder stå i vägen. Framåt, framåt. Alltid glad, alltid beredd på att hugga en pinne och anfalla mig med den bakifrån, alltid på språng ner i vattnet eller i någon grop för att bada och gräva, fastän du inte får. Nu när du har varit skadad har jag känt mig skyldig. Skyldig för att jag inte skyddade dig bättre, för att jag inte förutsåg och för att mina misstag ledde till att du fick ont och leva ett tag med begränsningar. Du har aldrig lagt någon skuld på mig.

Vi går i mörkret och det enda som hörs är vinden, havet, grenar som knastrar och ditt flåsande och dina trummande ben som galopperar på stigen, fram och tillbaka. Jag är aldrig rädd. Jag vet att vad som än finns i mörkret så kommer du aldrig att låta något hända mig; för som jag vill slå in dig i bubbelplast skulle du offra allt för mig, för att jag inte skulle komma till skada. Igår gjorde du ditt MT. Jag skrattade många gånger, för en kan inte låta bli att bli glad och smittas av din bekymmerslöshet och glädje. Samtidigt blir jag stolt, stolt över din sociala säkerhet och ditt sätt att kliva fram och ”ta smällen” när något oväntat inträffar. Regnet föll i omgångar då med, men jag kände det inte. Inombords fanns endast en glädje och en värme över att oavsett vilka poäng dina reaktioner var värda, så var det hem till mig du skulle när dagen var slut.

Precis när vi kommer fram till fotbollsplanen, där hundar är förbjudna, spricker molnen upp och en tunn solstråle letar sig ner. Jag ser inte ens skylten och vi stegar tillsammans ut på planen för att träna en sväng, som vi ofta gör då det är svårt, nästintill omöjligt, att inte låta ditt goda humör smitta av sig. Vi tränar fritt följ, som varit ett ganska trist moment för mig innan jag träffade dig. Nu känns det som att jag skulle kunna gå här i timmar. I halvmörkret ser det nästan ut som att du ler, och din långa tunga lämnar blöta fläckar på mina byxor. Jag fnissar, och du tolkar det som att du får ta belöningen; bollen som ligger en bit bort. I samma sekund som du griper den vänder du och galopperar mot mig i rasande fart och använder min mage som stopp, medan du uppfordrande propsar på att vi ska leka med bollen. Jag skrattar och hejar på din glädje, och du kampmorrar som ett helt lejon.

Det har börjat regna igen, och små, små droppar virvlar runt i vinden. Snart är mina byxor genomblöta och i gympadojjorna kippar det när jag går. Vi har inte märkt det, men eftersom frukosten lockar oss båda lämnar vi planen och beger oss hem. Trots att du lämnar våta, smutsiga fotavtryck precis överallt och alltid skakar av dig svarta stänk i hela hallen oavsett hur mycket jag torkar så är kärleken alltid större än irritationen. Det är så det känns när någon äger hela ens hjärta.

Bevis för godkänd testledarutbildning!

Ett av mina största intressen inom hunderiet (förutom att träna och tävla min egen hund) är hundars mentalitet. Jag hade turen att börja vara aktiv på en klubb där det var många likasinnade, vilket ledde till att jag ganska så tidigt i hunderiet hamnade på diverse mentalitetsutbildningar. Jag tror att det var 2005 som jag var färdigutbildad figurant (B som det hette då) för att tjänstgöra på MH. Vi hade gott om MH:n att öva oss på på klubben, och vi hade himla roligt ihop, trots att det både är slitigt och mycket jobb med att bygga bana och anordna testet. 

När jag sedan bodde i Halmstad vidareutbildade jag mig till A-figurant och fick då också vara med och köra socialt samspel med hunden; både på MH och även på MT. Jag har sedan varit aktiv som figurant så ofta som jag har kunnat eftersom det är så hemskt spännande att titta på och jämföra tester, särskilt när en har beskrivaren på plats så att en kan ställa frågor. Det blir ofta väldigt givande diskussioner om mentalitet och jämförelse mellan raser och även inom en ras, och en får en insikt och kunskaper som en inte hade fått annars. Jag har varit runt på ganska många klubbar och figgat, vilket också är väldigt spännande och intressant. En lär sig ständigt nya saker som jag har haft väldigt mycket nytta av när jag har hållit kurs eller i mitt eget hundägande.

Mitt bästa tips för de som är riktig hundintresserade är alltså att ta kontakt med RUS-sektorn i din brukshundklubb och engagera dig i deras arbete. Troligen kommer det sedan inte vara något problem med att få gå utbildningar inom hundars mentalitet och på sikt kunna komma ut som figurant på MH. En har så mycket igen denna fördjupade kunskap och erfarenheter som är svåra att få på annat håll. Dessutom får en en gemenskap med likasinnade mentalitetsnördar och det är verkligen inte fy skam det heller!

När jag börjar pyssla med saker, oavsett ifall det är hunden eller annat, så finns en viss tendens till att jag utvecklar någon slags form av mani. I somras målade jag min första tavla någonsin, en världskarta som min syster skulle få då hennes ex tog med sig kartan de redan hade när de gick isär. Jag skämtar inte när jag säger att det jag gjorde under 2-3 veckors tid (förutom att träna hunden, såklart) var att måla på den där jäkla tavlan. Jag målade, fixade med färg och målade om och min stackars sambo fick vänta med ”fredagsmys” eller att kolla sista avsnittet i någon serie så att jag kunde få måla i fred.

På något sätt blir jag så uppe i arbetet med just det jag håller på med, att jag helt släpper alla saker som inte är direkt livsavgörande och ägnar mig uteslutande åt min senaste mani.

   Färgmatchning är mer en ständigt pågående mani  

Ett tag hade jag bakning som mani. Det är en bra mani sett ur perspektivet att det är gott med fika och det är roligt att kunna bjuda människor på gott, hembakat fikabröd. Ur ett annat perspektiv är det en något dålig mani då jag har en förkärlek till att fika och gärna gör det flera gånger per dag, och gärna i rad…Det leder till att jag inte käkar speciellt mycket ”vanlig mat”, för det gäller ju att njuta av bakverken medan det är nybakat och sedan börjar karusellen med att baka nytt. Ja, ni förstår själva!

Inredning är också något jag har mani på, fast den är mer i vågor och lite från och till. Jag är dessutom ganska kräsen och ganska medveten om vad jag vill ha och vad jag är beredd att betala för det. Därför brukar inredningsgrejerna vara genomtänkta och man kan göra väldigt mycket utan att det kostar så hemskt mycket pengar.

Inredningsmani à la höst  

Min senaste mani just för tillfället är att sy; och det skulle en ju kunna spara en massa pengar på om det inte var så att det enda jag gillar att sy är reflexmanschetter. Alltså, jag har ju kört mycket och genomtänkt fysträning med Fräck, och en del av detta har varit att bygga rätt muskler för det arbetet som ska utföras. Det har vi valt att göra med dragsele, midjebälte och viktmanschetter. Nu vet jag inte om ni hittat kombinerade vikt/reflexmanschetter någonstans, jag har i alla fall inte hittat det. Till sist bestämde jag mig för att sy egna, och efter att jag oväntat köpt softshelltyg till 100 par istället för fem så insåg jag behovet av en egen symaskin också. Alltså just nu; förutom hundträning, så syr jag reflexmanschetter. Det är nästan så att lärarjobbet stör mig i produktionen…

Jag skulle vilja säga att jag är en ganska så cool person, som inte känner mig speciellt nervös i negativ mening gällande nåt (förutom röntgen) hundrelaterat. Alltså; tävlingar och såna saker får mig bubbligt förväntansfull, säkert delvis på grund av att Sikkan och Lotus utsatte mig för alla pinsamma situationer en någonsin kan råka ut för som hundägare i samband med tävling, så är jag härdad. Det andra beskriver som katastrof tänker jag mer att det är ”som vanligt” utifrån mina erfarenheter. Delvis beror det säkert på att jag vet att F är en så snäll kille som aldrig skulle göra fel med flit utan som bara kör på och alltid gör sitt bästa och delvis kan det nog vara mer rutin som gör att en känner sig hoppfullt pirrig så fort som PM:en kommer till tävling. 

I förra veckan fick jag reda på att vi kommit med på MT- vilket jag kollat varje dag sedan anmälningstiden gick ut och halvhysteriskt letat efter PM i inbox, papperskorg, skräpmail och på SBKtävling. En blir ju alltid lite orolig att en inte kommer med och att en då snabbt måste anmäla till fler MTn osv, men eftersom jag verkligen ville gå i Mönsterås så har en ju hoppats och väntat. 

När PMet så damp ner i inboxen blev jag plötsligt helt HYPERNERVÖS, stirrig, muntorr och fick hjärtklappning bortom rimlighetens gräns. Jag har funderat rätt mycket i banor som; TÄNK OM inte hunden klarar det?!? Vad händer då?

Svaret är ABSOLUT INGENTING! Jag kommer fortfarande att åka hem med världens roligaste, peppigaste Fraggel. Jag tror att han kommer att klara det såklart, annars hade vi ju inte brytt oss om att göra det. Jag tror att vi, oavsett hur många poäng det blir, kommer att ha en superrolig dag och förhoppningsvis åka hem med en ny titel i bagaget… Men en vet aldrig!