Fraggelbloggen

Senaste inläggen

Av Liza Hasselquist - Tisdag 27 sept 15:37

I hela mitt liv har jag varit en nästintill orimligt morgonpigg person. Nästan så störig att en bara vill klippa till för att få hejd på personen som kvittrar ”GODMORGON” klockan 05.00  för att sedan studsa upp ur sängen, kränga på sig kläder medan kaffebryggaren laddas och sätts på timern, innan vederbörande skuttar i skorna och ut på en uppfriskande morgonpromenad. 

Nuförtiden är det en något mer sliten kvinna som mer rullar ur sängen och direkt i byxorna pga stelheten som gör att armarna alltid känns för korta eller ryggen för lång. Jag antar att med stigande ålder (och stigande behov av en allt större dosett för att hålla reda på den dagliga dosen dödspiller) så kanske entusiasmen avtar något, men jag är fortfarande sådär orimligt pigg och peppig efter bara några minuter på rätt köl, och det förstår jag att vissa människor kan ta illa upp av, där de själva lunkar fram i ett halvsovande, nästintill zombieliknande tillstånd, i mörkret halvt om halvt ute i skogen.


Hur det nu är; mellan 05.15 till 06.15 möter jag väldigt sällan någon som är ute och rastar sin hund. Fräck och jag har alltså stigar och småvägar för oss själva så vi brukar passa på att röja av oss en del energi med hjälp av en del lek och en del ”träning” som inte är beroende av att en kan se hunden sådär väldigt väl, förutom möjligen med risk av ev EPanfall pga blinkhalsband.

I morse var inget undantag, utan vi stojade en del medan vi arbetade oss hemåt, solen hade börjat gå upp och dragningen mot morgonkaffet hade kopplat mig i sitt grepp. När vi har ca 10 min kvar av promenaden tvärnitar F precis runt en krök och jag hör en person ropa: Kalla in din hund! Nu behövdes det ju inte kallas så mycket för F var redan framme vid mig och tiggde godis efter en mycket väl genomförd skvallring, men jag kopplade ändå upp honom innan jag fortsatte. I mörkret på vägen sådär 50+ meter bort ligger en stor svart hund, och det är en liten blond tjej som håller i kopplet. När hon ser mig ropar hon; ”Kan du ta din hund och gå åt andra hållet?” 


Detta utspelar sig på en grusväg, meg ganska tät skog på båda sidor av vägen. Det är fortfarande förhållandevis mörkt ute och mellan träden är det definitivt fortfarande mörkt. Jag gör en snabb kalkyl på hur långt jag har hem åt respektive håll innan jag svara : ”Nej tyvärr är det alldeles för långt hem åt det hållet så jag hinner inte”. Här får jag för mig att hon tänker flytta sin hund; men eftersom hunden har sele på sig och är hyfsat ovillig till att röra sig överhuvudtaget så kan hon inte flytta hunden, varpå hon ropar ” Ja ja, min hund är SUPERRÄDD för andra hundar och människor och bits och så, så ska du gå förbi här får du gå långt ut i skogen”. Händer sånt här dagtid kan en ju skratta åt eländet och skutta ut i skogen för att passera; men klockan 05.55 har inte ens jag någon lust att varesig bli hotad eller lalla runt mitt ute i skogen, varpå jag säger; ”Ja ELLER så flyttar du din hund till skogskanten så att jag kan gå förbi”. Hennes hund har nu börjat morra och hon ropar: Men du verkar liksom inte fatta nånting, min hund är RÄDD för andra hundar, hur svårt ska det vara att visa hänsyn när man håller på att träna sin hund! Jag har dessutom problem att hålla honom om andra hundar kommer nära.” 

Vid det här laget är jag arg som en bålgeting, men inser att jag inte kommer att kunna prata den här människan tillrätta. Hunden ligger fortfarande som en padda mitt i vägen och ömsom morrar ömsom skrikvrålar. Jag ser att tjejen får hålla i för kung och fosterland, men eftersom jag inser att ifall jag vänder kommer jag inte hinna till jobbet i tid säger jag högt: ”Håll i hunden, vi ska förbi!”

När vi kanske är 15 m från hunden skriker tjejen så; Ta din jävla hund och gå åt andra hållet sa jag, kärringjävel, annars släpper jag kopplet”


Alltså; när blev det en skyldighet för mig att ta hänsyn till att andra tränar sin hund genom att:

Ha hunden liggande mitt i vägen utan reflexer eller lampor.

Definitivt inte flytta på sin egen hund för att kunna öka avstånd till det som skrämmer hunden. 

Ha hunden i sele så att ägaren inte orkar hålla sin hund, för att det är ju snällt mot hunden med sele. Strypkoppel kan ge hemska skador!

Låta sin hund bete sig illa mot en annan hund (och människa). De får de bara ta, för vi tränar liksom!

Projicera sina problem på någon annan, sedan klandra någon för att den inte löser problemen. Gärna högljutt och aggressivt. 


Nä, tyvärr alltså! Jag tänker verkligen inte ta över någons bekymmer. Jag underlättar gärna när det passar, men jag tänker inte komma sent till jobbet pga att jag ska gå omvägar runt andras hundar! Någonstans får det finnas en gräns; var och en får ha ansvar för sin egen hund. Belasta inte andra med att kräva att de ska flytta på deras hundar för att du själv inte ”vill” använda stryp eller halti. I min värld får du använda det som krävs för att du ska kunna kontrollera din egen hund och hålla den från att ställa till det för sin omgivning. Jag är totalt ointresserad av att någon ska använda min hund som ”träningsredskap” och utsätta min hund för risker utan att någon berättar det för mig. 

 

  

Den här lilla!      

ANNONS
Av Liza Hasselquist - Onsdag 4 maj 13:55

I januari började jag på en uppfödaruppbildning i SASKs regi, med intentionen att få en del av mina kunskaper repeterade, en del nytt såklart men även som en möjlighet att se nya perspektiv i frågor där jag redan bestämt mig för vad jag tycker.  


Nej, jag har ingen som helst ambition att börja föda upp aussies hemma hos mig; jag ogillar tikar, löp, födselkladd och jag skulle avsky att sälja valpar då inte en enda köpare skulle vara god nog. Alltså, exakt noll kullar vill jag ha hemma; däremot har jag haft hanhund som gått i avel och tycker att all kunskap är bra kunskap. Mitt största motiv var dock att förstå hur andra uppfödare (än de jag känner personligen) tänker och väljer i deras egen avel, så jag bestämde mig därför att hoppa på utbildningen fast jag egentligen tycker att jag stundtals har lite för mycket att göra på lite för lite tid.

Utbildningen består av moduler, där varje modul inleds med ett gruppsamtal; därefter har vi kört den på FB och (mestadels) på ett forum som bara vi kommer åt. Det har varit väldigt spännande att ta del av vissa uppfödares åsikter och tankar just på grund av att de är så hemskt olika mina egna! När man faceas med andras tankar och framförallt när man har väldigt duktiga ledare på kursen blir man tvungen att sätta sig in i andras perspektiv, och även om man inte håller med kan man ibland åtminstone förstå hur eller att någon annan tänkt. 


Jag kan känna att den absolut viktigaste saken när man håller på med hundar och allra helst när man ska föda upp ser till att omge sig med människor som kan och vill ifrågasätta de avelsval man gör/ har gjort. I flera diskussioner kan jag; som köper en aussie för att få en kompetent och mångsidig tävlingshund, verkligen förstå vad människor som säger att aussies inte är nåt vidare bra som tävlingshundar pratar om. Man talar om exteriör och vikten av en funktionell sådan (vad betyder det ens? Funktionell för vem?) men kan inte alls se kopplingen till ”att kunna utföra det arbete som människan vill att de ska utföra”. Jag gillar snygga aussies (vad nu det är; snygga för vem?) där man kan se intelligensen spela i ögonen och som har ett steg som håller samma intensitet i timmar. Jag älskar att se aussies valla; det kan vara min målbild av en funktionell exteriör. Att se hunden skifta mellan att spara energi när flocken flyttar sig åt rätt håll för att sedan explodera för att plocka tillbaka avvikande djur till synes utan ansträngning kan ge vem som helst gåshud på armarna. 


Vi har ingen speciellt stor ras; därför kan man anta att det skulle vara viktigt att försöka få uppfödarna att åtminstone delvis sträva åt samma håll. Efter den här utbildningen inser jag att det är ännu svårare än vad jag trodde att det var. Så länge man fortsätter att vidmakthålla att det absolut viktigaste efter att föda upp friska valpar är att de har ”en funktionell exteriör” och struntar helt i att ställa rimliga krav på att hunden ska kunna arbeta med något annat än tricks, konster och ev skutt och lek så kommer inte antalet aussies som tävlar i de högre klasserna öka och spridas ut på fler kennlar. Nu ligger vi inte superdåligt till i statistiken, men jag tycker inte alls att vi ska nöja oss utan satsa på att öka antalet hundar som kan starta på prov i högre klasser. Ifall det krävs att färre kullar föds eftersom föräldradjuren inte uppfyller detta så får det gärna bli så. 

 

I annat fall kommer rasen med stor säkerhet så småningom att delas i två varianter precis som många andra arbetande raser, och som många uppfödare tycker att det vore tråkigt ifall det inträffade. Jag är inte säker på att det vore en dålig idé, men sen så är jag ju löjligt övertygad om att arbetshundar ska arbeta OCH vara bra på det dessutom; avelsutbildning eller ej!

 

En arbetsFraggel vill arbeta med riktiga jobb, tex bortsprungna personer som återfinns i gamla sandlådor...

ANNONS
Av Liza Hasselquist - Tisdag 26 april 12:04

Hela helgen har präglats av en helvetisk nackvärk vilket lett till att migränen som legat och hotat bakom vänsterögat i en vecka eller så slutligen bröt ut och belönade mig med en riktig jäkla skitnatt mellan lördag och söndag. Igår satt det fortfarande i en del, och jag känner fortfarande av nacken idag, men mer som det där surrande bakgrundsljudet som alltid är närvarande, än som det skrikande, genomskärande ljudet av en gigantisk sågklinga genom riktigt hårt ekträ.

 

Hur som helst; i lördags körde vi både skydd och sök och det var en ganska trött Fraggel som for ihop i en hög innanför dörren efter sökpasset. Han var inte ens speciellt intresserad av att gå ut en sväng och gå på kvällen, efter att vi människor käkat oss in i matkoma på kinarestaurang. Gott tänker man just då, fast man vet ju att det kommer att gå över, Fragglar blir nämligen akuttrötta och sover som döda hyfsat länge för att sedan vakna upp som fågel Fenix, pånyttfödda och med mer energi än de ens hade från början. Så i söndags tänkte jag mig att mingel på klubbens elitspårtävling skulle vara det vi båda kunde klara av, och Fräck är ju (som vanligt) en superhund att ha med i alla sociala sammanhang. Han fick hälsa på människor, en fäfervalp, en dvärgpinscher och så glodde han på en mallegrabb så att grabben fick nog, morrade och fick skäll av sin matte och Fräck var nöjd med sig själv. Innan vi åkte hem körde vi ett gäng IPO-framåtsändanden, uthopp på hopp-sitt, fjärr och kryp.

Fräck var sedan hyfsat nöjd, tills vi kom hem och han plötsligt hade laddat om och nu bestämt sig för att vi skulle göra nåt…Jag med min migränbakfylla och mer eller mindre fastfrusen vänstersida bestämde snabbt att lagom aktivitet för mig var ett spår på innergården. Sagt och gjort; jag skulle knata ut ett spår med fokus på övergångar (asfaltsvägar, gräs, sand och mossa) och att behålla låg nos vid motvindsspår. 


Utrustad med mini-pytte-bitar av frukostosten hasade jag omkring med känslan av att en hjärnblödning skulle kunna inträffa varje gång jag böjde ner huvudet, och det kändes som att slaganfallet lurade i faggorna för varje steg…och ett IPO-spår innehåller m-å-n-g-a steg som man verkligen blir varse om då man vill ha en ostbit i varje. Samtidigt ska det förvirrade, värkande huvudet hålla reda på att händerna inte ”råkar” gödsla med mini-pytte-bitar av frukostosten på andra ställen än i fotavtrycken; då det just i detta fall kan anses vara hyfsat kontraproduktivt…


När jag, efter vad som kändes som en hel evighet, blev klar med att stappla runt med mitt värkande huvud upptäckte jag så att medan jag harvat runt med arslet i vädret så hade ett par av lägenhetsägarna plötsligt fått för sig att ”plocka lite” på balkongen samtidigt som de slängde misstänksamma blickar mot arselkvinnan med hotande slaganfall som lade ut något på marken i mer eller mindre intrikata mönster. Jag valde att inte börja förklara vad jag sysslade med, då min hjärna vid det här laget ville kasta sig ut genom vänsterögat, utan gick istället in och hämtade odjuret. Fräck var på sitt alla bästa spårhumör och for runt som en komplett galning, jag släpade efter eftersom jag inte orkade göra ett enda jota åt hans beteende. Grannarna stirrade. Jag bet ihop och försökte morra lite mellan sammanpressade tänder. NEJ-NO! sa Fräck och slängde sig mot flaggan, varpå jag bara släppte på nödbromsen och gick efter. Det händer nämligen nåt fantastiskt när F passerar flaggan: oavsett hur mycket han är uppe i gasen så slår han av till ”här kommer Pippi Långstrump-takt” lagom till första spårsteget. 


Trots att det var fullt med kaniner, kvinnor med cyklar och pizzakartonger som korsade spåret och att det blåste rejäl motvind spårade den lilla fläckfluffisen så himla bra! Jag gick bara efter och han vinklade perfekt, markerade som att han inte gjort annat och lyfte inte nosen en centimeter i motvinden. Givetvis glömde jag av migränbaksmällan lite grann; började snacka högt med Fräck och dessutom svara med hans röst. Ibland tror jag till och med att jag gjorde små förnöjda skutt, och vid slutapporten kunde jag inte hjälpa att jag ylade till av glädje innan jag kastade iväg hans spårleksak (ill-grön Kong-stick som vi ALLA vet vad den påminner om till formen) över innergården.

Fräck är glad, jag är glad, jag krigsdansar så mycket som skallen tillåter, Fräck kampmorrar och skuttar runt med leksaken och vi är väldigt nöjda båda två…Tills jag inser att det nu inte står pensionärer på sådär två-tre av balkongerna; nä på söndag eftermiddag är nämligen ALLA hemma och har tråkigt, ser en arselkvinna klampa runt med huvudet i backen likt kokvinnan medan hon lägger ut något UNDER sina egna fötter? Sedan hämtar hon en djävulskt stark och ouppfostrad hund som hon sedan pratar osammanhängande och oförståeligt med under sådär tio minuter, medan de planlöst irrar runt i trädgården, varpå kvinnan plötsligt blir överlyckligt, skuttar omkring, sular iväg en tämligen indiskret färgad dildo till hunden som såklart blir aggressiv… och vem skulle inte bli det av ett dylikt tilltag?


I den eventuella förlängningen av kontakt med mina grannar kommer jag såklart att låtsas att jag och arselkvinnan är två olika personer. Såklart.

 

"Det är bara så att den där matten inte är riktigt klok. Punkt."

Av Liza Hasselquist - Onsdag 20 april 12:28

På Kalmar brukshundklubb har vi en väldigt bra och trevlig sammankomst på tisdagar, då vi kör öppenträning med en ansvarig person på plats mellan 18.00-20.00 Klubbvärden hjälper till med platsliggning, skott och annat smått och gott som medlemmarna behöver hjälp med. Man ska också vara välkomnande och trevlig mot nya medlemmar (vilket jag upplever det som att de flesta är på vår klubb); man hejar på alla och om någon vill ha hjälp ställer de allra flesta upp.

 

Oavsett vad så att det bra att ha någon ansvarig på plats, så kan de andra medlemmarna ”bara” träna och

fokusera på sina egna hundar, vilket kan vara skönt då det oftast är både gott om folk och störningar på tisdagsträningen. 

Just igår hade jag dessutom gjort mig till och bakat banankaka, och det är väldigt härligt att de allra flesta kommer in och fikar och pratar en stund. Det ger en väldigt härlig stämning och man pratar även med dem man kanske inte känner så väl, eller bara har sett lite då och då på klubben.

 

Jag är faktiskt väldigt stolt över vår klubb, för vi är många som försöker hjälpa nya att komma in i klubbtillhörigheten. Dessutom har vi på senare tid haft ganska många nya som faktiskt vill vara med och hjälpa till med olika småsysslor som man kan göra utan en massa förkunskaper. Det är roligare och lättare för alla om man kan hjälpas åt med allt arbete som ligger bakom att klubben fungerar så bra som den gör!

 

Fragglar bryr sig inte så mycket om klubbar hit eller dit; de vill bara ha goda ben och mycket ochvarierad träning!

Av Liza Hasselquist - Måndag 11 april 12:17

Nu är det ju lite mer än två veckor sedan vi var och tävlade; MEN jag har inte riktigt haft någon ork för bloggandet ett tag och då låter jag bli det tills suget är tillbaka igen. 


Den 25/3 var vi iväg i Karlshamn för tävling nr 2 i appellsök (den förra var i höstas och F hittade figgarna på två röda men markerade inte förrän sista figgen på sista skicket innan tiden var slut).

Det var en välplanerad och väldigt trevlig tävling, där sökekipagen samlades vid Karlshamns resecentrum vid 10.45 för avfärd mot rutan. Vi var fyra tävlande, och jag drog startnummer 1. Eftersom jag gillar att starta tidigt så var jag väldigt nöjd med att få börja tills jag insåg att Fräcks tjänstetecken inte låg i påsen med sökgrejer, där det brukar ligga. Det låg inte någonstans i hela bilen,  konstaterade jag efter att ha rotat runt och slitit ut en del grejer. Som tur var låg ett av de gamla tjänstetecknen kvar i bilen, så på med det och upp till rutan. På väg upp körde jag den vanliga förberedelserutinen och så var det dags att starta. Det var en jättetrevlig ruta, med en uppförsbacke med god sikt på vänstersidan och lite tätare skog på högersidan. Jag skickade vänster först och han gick fint upp i hörnet, svängde framåt i rutan ca 10 meter och sen tillbaka till mig. Jag skickade flying till höger innan jag började gå framåt, och efter att ha slagit framåt-inåt så började Fräck skalla (efter lite tvekan). Skallet var inte så bra som det kan vara- inte i närheten, men han kom igång och höll igång trots uppehåll. Ut och möta upp hunden, som satte sig som han ska men kladdade lite på domaren och på väg ut till stigen fick han Angelica i vind och ville sticka till henne. Där fick jag ryta till och sedan var det skärpning! Jag måste komma ihåg att inte hålla på och förhandla med honom; utan säga till direkt när han är laddad, så slipper jag neddrag för olydnad. 


Sedan skickade jag vänster igen; och på tredje slaget fick han träff igen- bättre skall denna gången, även om han var lite tittig efter mig när jag kom ut. Sedan var det ju slut och jag fick betyg 7.5-7.5 pga skallet och olydnad. Nu nöter vi skall som tusan ska ni veta!

Jag insåg att jag behövde ett hyfsat bra betyg på budföringen för att greja uppflytt, och det löste F fint även att han saktade in lite innan mottagaren, 9-9.


Sedan var det lydnad där han gjorde många fina saker och även lite konstiga saker. De flesta märkliga saker var pga att han fick Angie i vind igen och ville dit, och där fick jag också vara lite barsk för att jag skulle ha kvar djuret på planen. Det brukar inte vara ett bekymmer att han vill rymma till Angie då vi tränar väldigt mycket ihop, så jag oroar mig inte speciellt mycket över det inför framtiden. MEN jag tänker mig att jag ska passa på att störningssäkra min träning överlag för att slippa liknande situationer! Det är ju skönt att kunna lita på hunden oavsett vilken störning som finns, och där 


Platsen var sist på dagen. och den gick toppen precis som jag hade förväntat mig. Det var bra att platsen var sist, eftersom appellplatsliggningar kan vara mer eller mindre turbulenta. Jag tycker att det är bra att platsen ligger sist då de med osäker plats då kan välja att avstå plus att hundarna är lite lugnare då de dels fått göra av med energi och dels har varit på planen innan. Hur eller hur så blir färre hundar drabbade av andras okunskap om sina egna hundar och det kan aldrig vara fel i mina ögon, även om jag tycker att man borde lära sig att ge fasen i att lägga sin hund om den inte ligger kvar...


Resultatet blev 269.5 poäng, plats 2 på pallen och uppflyttning till LKL sök. 

Nu laddar vi för start av LKL i vår/försommar och börjar lägga grunder för HKL till hösten!

Av Liza Hasselquist - Måndag 21 mars 10:45

Ibland är jag korkad. Alltså, inte ”korkadiallvälmeningmenjagråkaderopadigiöratf
örjagsåginteattdustodbakom” utan på riktigt; KORKAD!

När spårandet nu har kärvat lite (och JO man får säga att det gör det efter ett spår med missade vinklar, ett virrigt spår och ett halvvirrigt spår SÅDETSÅ Emelie!) så vill ju instruktörsdelen i mig säga; ta ett steg tillbaka! Fundera ut vad som kärvar, innan du börjar reda i varför det kärvar! Tänk igenom om du gått för fort fram, eller ändrat flera faktorer samtidigt? Störningar, fanns det? Hunden kanske har uppförsbacke i inlärningen just nu? 

SÅ pedagogisk är jag när det gäller att instruktöra; men det är fasansfullt vad jäkla svårt det är att ta sina egna råd!   


Jag ville gå ut på morgonen och lägga tre spår, se vad som kärvar, analysera, gråta och vara hysterisk en stund innan jobbet idag, men nej. Jag fick sitta och studsa av lust att springa ut och bara spååååra för jag hade helt fel sinnesstämning för att ens hålla på med hundträning överhuvudtaget, än mindre spår. Jag gick och funderade medan jag långpromenerade; och försökte låta bli att skena iväg och ”bara lägga ett litet, litet spår, knappt ett spår ens” så fort jag kom till någorlunda plana, öppna ytor. Jag är sjukt impulsiv och hialös, men min hund är en tänkare (i träning i alla fall  ) och en oplanerad spårträning när man redan har tjorv och inte kan garantera att man hinner lösa någonting eller ens göra hunden glad innan man åker till jobbet? Aldrig en god idé!

 

Nu när jag dämpat mig något inser jag att det såklart hade blivit kaos i hundstackarns hjärna om jag hade spårat på morgonen; istället har jag bokat dejt med Emelie i eftermiddag, så får jag ett par extraögon och ett par stadiga nypor som får ta mig i örat om jag beter mig oönskat! To be continued…

 

Den här lilla gulliga måste man ju vara snäll mot!   

 

Av Liza Hasselquist - Onsdag 9 mars 13:44

När man själv bloggar blir det ju ofta så att man glider in på andra hundägares bloggar; jag är mest intresserad av att läsa allehanda träningstips eller ”recensioner” av hundprylar, kurser och föreläsningar. Ibland kikar jag på aussiebloggar och nån gång då och då kollar jag in på bloggar som handlar om raser jag nån gång kanske funderat på att äga i framtiden. Oftast är det kompisars bloggar jag läser alltså de som har släktingar till mina hundar och som jag har kommit att lära känna enbart på grund av att vi har samma intresse. 


I flertalet bloggar som jag halkar in på av ren nyfikenhetskänsla à la: WHAT? Hur tänkte de där? kan man läsa att hundägare vill ha med sina hundar i butiker, på fik, på stranden och gärna till och med inne i livsmedelsaffärer. Nu gillar jag hundar en väldigt massa, men hundhår på nyinköpta kläder som inte ens hunnit hem till mig eller hundbaciller bland matvaror jag ska köpa och äta känner jag faktiskt inte för. Inte alls om jag ska vara riktigt ärlig. 


Hundar som inte håller tyst när man är på fik (”Vaddå? Han måste ju LÄRA sig att vara i en sån här miljö, och då måste han ju få ÖVA!”) är ett oskick och jag tänker att om JAG inte vill lyssna på en vrålande hund så vill nog de som sitter där som inte har hund; eller som inte ens gillar djur absolut INTE betala för att få trumhinnorna torterade, medan de själva skriker sig hesa för att fikasällskapet ska höra. 


Jag tycker att det är helt ok att ha med hunden på stan, förutsatt att nån kan hålla den om man vill gå in i en affär och att man anpassar dag efter folkmängd så att hunden slipper bli trängd. Jag tycker att hundar absolut kan följa med och ta en glass eller en fika på en uteservering OM de kan hålla sig lugna och tysta, annars tycker jag kanske att en picknick på en gräsmatta i närheten av människor men ändå på behörigt avstånd är schystare mot både hunden och allmänheten. Jag anser absolut att hundar kan följa med på stranden; om man håller sig lite ”på sin kant”, ser till att hunden inte kissar och bajsar där det ligger folk, att man går undan och badar samt förhindrar hunden att löpa amok bland barn, uppdukad fika på filt och andra hundar. Problemet är att MÅNGA, MÅNGA, MÅNGA hundägare är så förbaskat tjockskalliga och självgoda och på riktigt tycker att deras djur självklart ska få ta plats och göra lite som de vill, och om någon ber dem flytta djuret från fikafilten, plocka upp skiten efter hunden eller montera loss hunden från en fotbollspelande unges hälsena så blir hundägaren ARG, KRÄNKT och har den goda smaken att ställa sig och SKÄLLA UT den som bett om en smula hänsyn.


I somras mötte jag och Mia två tjejer som hade blivit ”anfallna” av ett gäng hundar precis utanför Kalmar slott när de var på en gräsmatta och körde styrketräning. Vi hade våra odjur i midjebälte, då jag vet att det vistas mycket folk och hundar runt Kalmarsundsparken och hundar är förbjudna på badplatsen sommartid. Tjejerna (varav en var hundrädd) kom fram och frågade huruvida den infon de fått från hundägarna stämde, för då de ropat och bett hussar och mattar kalla in sina hundar hade de fått en utskällning utan dess like och därefter blivit tillsagda att på just det stället fick hundar springa som de ville och passade det inte kunde de dra därifrån. Att säga att ”vissa” hundägare är sådana är fel, för just på det stället jag menar har jag vid ett flertal tillfällen sett runt tio olika hundar som springer runt, vind för våg, och ”leker”, olika hundar och ägare olika gånger. Hundarna ”anfaller” andra som promenerar där, andras hundar som går kopplade och jag har hört från många som har hund att de brukade gå där men inte längre då deras hundar plötsligt befunnit sig i en obekväm situation, omringade av de lösa hundarna. Även om det inte hänt någon riktig olycka- ÄN så ser man att en del hundar leker; andra är jäkligt sugna på att springa runt och trycka ner de andra allt medan mattar och hussar står och chittchattar 50 meter bort. 


Jag vill att hundar ska få existera i samhället. Jag vill att väluppfostrade hundar ska få följa med sina mattar och hussar på olika hundlämpliga aktiviteter. Jag tycker absolut att inkallningsbara hundar ska få vara lösa och leka med sina polare. MEN. Det kommer inte att bli enklare att vara hundägare och kunna ha hunden med sig, lös eller på något sätt försöka samexistera med resten av samhället när en del beter sig som idioter och hittar på egna regler, skiter i att visa hänsyn och tar sig friheter som verkligen inte är ok att ta sig. Istället för att gapa om vilka rättigheter man borde ha som hundägare skulle många behöva fundera över vilka skyldigheter man har, borde ha och borde följa. Om hundägare anser att andra hundägare tar för jäkla mycket plats på ett riktigt negativt sätt; borde man inte förstå att kanske är det vi som gör fel; inte hela världen som blivit dum i huvudet?!?

Av Liza Hasselquist - Tisdag 8 mars 09:25

Det debatteras högt och lågt i sociala medier, alla är helt säkra på sin sak och det sprids ”fakta” som inte har ett uns vetenskaplighet, människor blir osams, kränkta och arga som bara den…

Vad det handlar om? Vad man ger sin hund att äta!


Med alla problem som finns i samhället runtomkring oss så kan man ibland tycka att val av hundmat kanske inte är vårt allra största bekymmer. Det är förmodligen sant, men oavsett vilka andra svårigheter en engagerar sig i så kan en säga att hundmat är ett ämne som berör och upprör. Jag tycker att hundmat är hemskt viktigt. Inte viktigare än att bidra till diverse insamlingar, lämna kläder som ska kastas på återvinningen, försöka hjälpa till att utrota världshungern och cancern på samma gång eller se till att kvinnor världen över kan få växa upp i och leva i ett allt mer jämställt samhälle. I ”hemskt viktigt” ryms de framgångsfaktorer som man kan rada upp för att få en hund som kan utföra hårt arbete samt göra detta med en god återhämtning. 

 

Vad äter då en förhållandevis hårt arbetande Fraggel?


Jag har valt att ge både  färskfoder och torrfoder av den enkla anledningen att jag behöver kunna frakta med mig mat för flera dagar då vi exempelvis åker till vänner eller på läger. Ibland finns inte möjligheten att ta med sig färskfoder, ofta är frys/kylmöjligheterna begränsade när man bor på vandrarhem och då vill jag ändå kunna ge min hund ”hans vanliga mat”.


Till frukost äter han torrfoder; mellan 4-5 dl Oliver’s Active Grain Free, och jag är noggrann med att anpassa givan efter hur hårt vi ska träna och vad som ska tränas under dagen. Jag hade önskat att jag kunnat låtit fodret svälla, för att kunna påverka vätskebalansen, men det äter inte otyget till hund. Jag brukar ändå slå på 1.5 dl vatten precis innan jag ger fodret och det mesta hamnar i magen (och en del på golvet…). På morgonen får Fräck också laxolja för att hjälpa päls, klor och trampdynor att hålla sig fina.  Till lunch äter han ca 1 dl torrfoder i en Kong, mest för att få nåt att pilla med och för att magen inte ska bli tom inför träningen på eftermiddagen. 


Jag gillar färskfoder av den anledningen att det innehåller mer vätska, så att musklerna hålls uppvätskade även ifall hunden jobbar hårt. Färskfodret jag ger är Nordic Spannmålsfritt, då min intention med att använda färskfoder är att få ett så ”rent” foder som möjligt. Det innehåller: Oxkött, Vom, Rå morot, Potatisfibrer, Mineral, Kalk, Vitaminer och Oxblod. Fräck äter ca 300-400g till kvällsmat de dagar han tränat någon form av fysträning, och de dagar han inte äter råa ben får han benmjöl i kvällsmaten. När vi har ”vilodag” får han något mindre mat 250 g kanske. Annars får han som sagt råa ben; jag varierar mellan nackkotor av häst och broskben av nöt då de benen är tillräckligt svårtuggade för att det inte ska vara slukat (i för stora bitar) på fem minuter. Fräck har ett stort tuggbehov, så det blir ben minst 4 dagar i veckan och alltid på kvällen för att han sedan ska få tillräckligt med tid att smälta dem utan fysisk ansträngning. 


Det är svårt med hundfoder, då det fungerar för en individ inte alltid fungerar för en annan. Jag har tidigare gett Standardt som funkade toppen för mina två andra aussies, medan F hade svårt att hålla vikten på det. Jag tror att en delvis ska ge foder som känns bra för en själv, men viktigast är att kolla på hundens muskulatur, päls och bajs för att veta vad just den hunden mår bäst av: det är så himla olika! 

       

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Real Sugar

Senaste kommentarerna

Sugarwind's

Lotus valpar

Länkar

Arkiv

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se